CARPET PEOPLE
Assemble & Plug
(North Of No South Records/MD, NONSCD 63)
cd

Det är bara något år sedan Carpet People från Umeå släppte sitt debutalbum Volley U Make, men de har mognat betydligt under tiden. Volley U Make var stundtals något ojämn, den innehöll framför allt en del märkliga ljudeffekter och låtar som bara var någon dryg halvminut långa, vilket ibland blev lite irriterande. Tack vare rejäla toppar som 8 am, Eric och Jingle var det ändå en av förra årets intressantaste svenska debutskivor i mitt tycke.
På Assemble & Plug är låtkvalitén betydligt jämnare. Här finns också några riktiga toppar — Fearless, Kelly Good och Loser-fi — inga bottnar eller låtar som tar slut innan de ens hunnit börja. En annan stor skillnad är den förbättrade ljudkvalitén. Om jag inte visste att alla låtar utom en är inspelade på samma 8-kanalare som debuten gjordes på, så skulle jag inte tro det. Det låter mindre amatörmässigt, om än det också innebär att man tappar lite av känslan av att bandet sitter i mitt eget vardagsrum och spelar.
Vad gäller musiken är den i stort av samma slag: långsam, tystlåten och dyster likt band/artister som Will Oldham, Red House Painters och Radar Bros. På den del av skivan som kallas Plug — den består av äldre låtar som spelades in för att släppas som ep i höstas (något som aldrig blev av) — finns ett par låtar som har slående likheter med Bob Dylans dystrare material. Detta understryks av att Anders Hellmans röst är väldigt lik Dylans.
Texterna är fortfarande dystra och tar delvis upp ämnen som rädsla för sjukdomar, självmord och om människors benägenhet att alltid välja de enklaste lösningarna på svåra problem, det vill säga att undvika att lösa dem. Det är ofta gripande men det känns också befriande att Hellman ibland intar en mer humoristisk hållning i sina texter. T.ex. i Loser-fi som jag tolkar som en slang, med glimten i ögat, mot den lo-fi-scen många velat placera bandet i.
Som sagt, denna platta är jämnare än deras förra och därmed också bättre i mitt tycke. Det kanske blir lite jämntjockt, med flera dystra sånger till ackompanjemang av akustiska gitarrer, och därför kanske det kunde behövts någon mer Kelly Good (bandets första “rockrökare”).

betyg: 4