Det var en gång för länge sedan, uppe i skogarna i Norrland. Några killar i tonåren bestämmer sig för att bilda ett band, de döper det till A Shrine och efter ett tag släpps minialbumet Li & Friends på skivbolaget A West Side Fabrication, precis som bandet hemmahörande i Skellefteå. De spelar tidstypisk, skränig gitarrpop och vill helst av allt vara med i amerikanska Dinosaur Jr, eller åtminstone vara förband till dem. De fem grabbarna är alla klädda i flanellskjortor och jag och många med mig är tunga indienördar som tycker att A Shrine är helt okej, möjligtvis lite bättre än den stora indiemassan, men ändå en bit från hjältarna i Popsicle.
Fem år senare — 1998, släpper samma band en platta som ljudmässigt ligger mellan 70-talets mjukaste soul, 80-talets drömska, vemodiga engelska pop och 90-talets dansrytmer. Flanellskjortorna är skänkta till UFF och ersatta med svarta polotröjor. Idag trängs gitarrpop med gamla soulboxar och nya housetolvor på skivhyllorna hemma hos A Shrine. A Shrine har växt upp.

Jag ringde upp bandets sångare, låtskrivare och musikaliska motor, Magnus ”Ekan” Ericsson, en dyster eftermiddag i april, kort efter att deras tredje album Dark Words, Gentle Sounds släppts. Jag berättar för Magnus att vi träffats en gång förut, för fem år sedan, i samband med en konsert i Berzelii Park i Stockholm där de delade scen med band som Brainpool, Bear Quartet och This Perfect Day.
— Oj, det kommer jag ihåg faktiskt. Det var ju hundra miljoner år sen.
Ja, nästan, det har hänt en del sedan dess. Ni har snyggat till både musiken och stilen. När kände ni att det inte längre var intressant att göra skrammelpop?
— Vi kände det direkt när vi var klara med första skivan. Man ledsnade på gitarrskramlet. Det kändes som att man hade målat in sig i ett hörn, så vi gick vidare, blev intresserade av annat helt enkelt. Det var logiskt, man ville pröva mer saker.
Typ två olika band — gitarrbandet och det nya soulpopbandet?
— Nej, inte direkt. Det är absolut samma band. Den största skillnaden rent praktiskt är att vi inte behöver repa lika mycket nu, eftersom mycket av musiken läggs upp på dator. Dessutom har vi aldrig haft några strikta bandgränser, det är väldigt opretentiöst. Om vi känner att en låt inte behöver gitarr så har vi inte gitarr med, och då får gitarristen finna sig i det. Det där har aldrig varit något problem.
Om man läst om, men inte lyssnat på A Shrines senaste platta är det nog lätt att missförstå den. Termer som soulpop, slickad 90-talssoul och liknande klingar ganska illa, åtminstone i mina öron. Det första man tänker på när man pratar om svensk soul är nog folk som Mauro Scocco eller Eric Gadd, och A Shrine har väldigt lite gemensamt med dem, lika lite som de har med Dinosaur Jr numera. Istället för att karbonkopiera ett mönster, gör A Shrine musik som känns egen och personlig — om än inte revolutionerande. Deras hybrid av engelsk pop, funkig amerikansk 70-talssoul och elektroniska rytmer blir med hjälp av en stor dos norrländskt vemod både själfull och vacker. Magnus fortsätter:
— Jag lyssnar på all musik, det är jävulskt blandat. Mycket dansmusik, även om vår gitarrist Jonas Hällgren är ännu värre där. Han köper en massa white-labels och så, medan jag nog hellre köper en Al Green-box i slutändan.
— Det finns musik för varje humör eller disk eller tvätt. Om man är ute och kör bil skitsnabbt kanske inte Tim Hardin funkar så bra, men är man hemma och mår dåligt gör han det. Såhär några år efteråt så förstår jag inte hur man kunde vara så enkelspårig när man var yngre. Man lyssnade på så mycket skit, bara en massa insnöad lo-fi, men det kanske hade med åldern att göra. Vi var ju ganska unga då. Nu känns det som att man är en gammal farbror i musiksvängen, fast man egentligen fortfarande är en småpojke (Magnus är 24).
Du har sagt att Sverige har för många skitartister.
— Ja, men så är det väl. Tycker du inte det? Visst finns det ett och annat bra band, men jävligt mycket är ointressant. Hos många band är det mer polisonger än låtar, men det gäller i och för sig även utomlands. Måste jag säga något bra band så tycker jag faktiskt att Bear Quartet fortfarande har något. Den nya SVEK-samlingen är också bra.
Det hörs på något sätt att ni kommer från Norrland — med risk för att bli klyschig — det är något vemodigt i musiken.
— Självklart blir man vemodig. Det finns ju något speciellt här uppe, vet inte vad det är, kanske år det grundvattnet. Något speciellt är det i alla fall, men bara tills sommaren kommer. Då blir vi helt annorlunda, mer nostalgiska kanske.
Rivaliserar banden där uppe eller är ni som en stor familj?
— Det finns väl ingen avundsjuka eller rivalitet egentligen, däremot kan jag tycka att jag är mer begåvad än många av dem som fått mer framgång, men det är väl så det är. Vi lyckas hela tiden ligga lite fel i tiden verkar det som.
För min egen del ligger A Shrine och deras vemodiga soulpop helt rätt i tiden, även om det snart är sommar och man kanske inte borde sitta inne och lyssna på melankoliska soullåtar, men det kan ju regna även på sommaren och då passar det utmärkt att plocka fram A Shrine, med eller utan gitarrer.