Det är lördag natt i slutet av maj i år. Ute vid Stockholms Universitet anordnas den alltid lika trevliga Pop Dakar-festivalen i Gula Villan, och under dagen har band som Tic Tox, Mazarine Street, Riviera, Teddybears och Scott spelat i det strålande försommarvädret. Klockan har för länge sedan passerat midnatt, det regnar och det är ännu en bit kvar tills den ordentliga värmen börjar strömma in över landet. Av de dryga 2000 besökarna är det nu bara ett par hundra kvar, och många har gått in i villan för att värma sig. Men vi som trotsar väder och vind och stannar ute får uppleva en fantastisk konsert med kvällens sista band, Honeysuckle.
Två killar kommer in på scenen, den ene tar upp en gitarr och den andre ställer sig bakom sina keyboards och samplers. Efter en stund kommer en söt tjej in och ställer sig längst fram vid mikrofonen. Musiken kommer sakta igång. En ensam pianoslinga går runt, kodeindränkta hip hop beats trycker på, då och då ploppar ett ackord från gitarren fram och så börjar hon sjunga. Stillsamt, olyckligt, vemodigt. Jag får gåshud. Kontrasten mot de övriga tio banden på festivalen är stor. Efter att ha sett tio pop- och rockband är det här just vad man längtat efter. Musiken är precis lika mörk som det är ute den kvällen. Jag bestämde mig för att ta en pratstund med bandet.

Björn Ehlers har många åsikter om sin och andras musik, om trender, attityder och samhället i stort. Han pratar så mycket att det ibland är svårt att hänga med i alla resonemang och analyser. Björn utgör Honeysuckle tillsammans med Olof Bendt och Natalie Gardiner.

Bandet bildades för ungefär två år sedan efter att Björn (som spelar gitarr, bas och lite annat om det behövs) träffade Olof (som då jobbade som ljudtekniker, och nu spelar diverse olika maskiner som sampler, keyboards och synthar). Olof visade sig känna till sångerskan Kajsa, som var med i bandet ända fram till oktober i år, då hon bestämde sig för att satsa på sin musikal- och teaterkarriär fullt ut istället. Helt ny medlem i bandet blev Natalie Gardiner.
Honeysuckle har ett förlagskontrakt med Warner Chappell, men de har tackat nej till flera skivbolag med anledningen att de inte skulle få göra sin egen grej till 100%. De står hellre utan ett skivkontrakt än att behöva kompromissa om den egna musiken.
— Vi har fått en del erbjudanden, men som du vet är ju inte Sverige ett land där ny musik ska komma fram, berättar Björn över en kopp kaffe på ett söderfik en kylig höstkväll. — Man har varit med om en del rätt bisarra händelser. De klappar en på axeln och säger ”Låter bra, men ska ni inte byta till traditionell sättning” eller så frågar de var trummisen sitter nånstans. Och det är väl inget bolag som är direkt intressant för vår del heller. De vill gå in i den kreativa processen, och tycka, tänka och ändra. Har man väl gått med på det en gång så tar det inte lång tid innan man är Spice Girls, jag tror att det är många band som gör det misstaget. Det viktigaste är väl att vara sann till sina musikaliska principer. Tycker man inte att man som band kan göra nånting bättre än alla andra, då ska man nog inte hålla på. Det är naturligt att varje band tycker att man själv är bäst. Om jag skulle känna att vem som helst kan göra det vi gör mycket bättre, då skulle jag nog inte hålla på. Självklart finns det många som är bra, men just det vi håller på med kan ju ingen bättre. Jag tror det är farligt att på ett tidigt stadium börja ta in andra som tycker och tänker åt oss. Då tror jag att man förlorar sin identitet och det finns ju väldigt många identitetslösa band. Så jag tror att det är därför vi tackat nej till en del.
— Sen har det ju varit en del som tycker vi är ganska kassa också, fyller Olof i efter Björns långa utlägg. Många tycker att det är spännande, men inte mer.

Vad är det då Björn och hans två kumpaner håller på med? Tja, jag vet inte riktigt. Det är precis som vanligt, med andra ord omöjligt att kategorisera ett band som går vid sidan av de välkända vägarna. Ett band som vågar utforska nya områden på smala, tidigare helt okända små stigar. Ett band som inte bryr sig ett dyft om huruvida de stora japanska turistbussarna ska följa efter, och som inte ens bryr sig om den där lilla klungan journalister som smått förvirrade åker fram och tillbaka på de halvstora vägarna och slåss om vem som först ska upptäcka vilken stig som ska bli motorväg härnäst. Honeysuckle vill inte åka på motorvägen så länge det innebär att de måste kompromissa och ge efter på sina principer.
Vid en första anblick är det väldigt lätt att dra paralleller till Portishead. Honeysuckle gör samma mörka, filmiska hip hop som Bristol-bandet, men de själva håller inte med om jämförelsen alls.
— Vilka då?, skrattar Björn oförstående när jag nämner namnet. Han blir lite seriösare och fortsätter.
— Jag tycker inte det finns så stora likheter. Vi har etablerat vårt eget sound, men jag störs inte av några jämförelser. Däremot kan jag komma på fler band som vi låter mer pinsamt nära än Portishead, men de håller jag tyst om. Det är väl bara så att i det tidiga stadiet hos ett band så är det väldigt få som ger det chansen och verkligen lyssnar, så det blir lätt att det avfärdas som en kopia av nåt annat. Sätter man sig väl in i musiken så kan man nog hitta nyanserna där med, men det är inte så många som lyssnar lika intensivt på en demokassett som på en platta. Det är ju helt naturligt, det gör inte jag heller. Och det här med att kategorisera — jag sätter saker i genrer hela tiden.
— Så fort det inte är fyra grabbar med Rickenbacker-gitarrer sa kallas det ju dansmusik, fortsätter Olof. Det är ju inte mycket som inte är det idag.
— Javisst, säger Björn. Jag menar man kan säga ”de låter som Portishead”, och visst vi låter mer som Portishead än som Rolling Stones. Vi har ju element från många olika genrer; hip hop, jazz, dansmusik m.m. Vi har blivit kallade popband, dansband etc. Jag känner mer och mer att man kan inspireras av andra saker än musik — snarare olika principer och idéer. Björn fortsätter:
— Det musikaliska stycket är inte det primära. Det primära är den bakomliggande musikaliska principen. Det finns alldeles för mycket musik utan någon tanke bakom den. Tanken måste komma innan det musikaliska stycket. Att bara skriva en låt, det är för enkelt. Har du hållt på med musik i några år så kan du skriva femtio låtar på en dag, men de blir ointressanta. Det det handlar om är att ha en idé om vad musiken ska berätta och betyda. De här principerna kan du ju få från vilket tänkande sammanhang som helst. Det är väldigt viktigt och jag tycker att det saknas mycket i Sverige. Det är för många som startar ett band för att hamna i tidningen. Det blir lätt väldigt innehållslöst därför att det är en ursäkt för att stå på scen. Det är väl därför mycket musik inte håller. Det måste finnas en tanke bakom.
Ge några exempel på idéer, principer och attityder som influerat er.
— Det här kanske låter väldigt pretentiöst, ursäktar sig Björn, men jag tycker det är ganska intressant att läsa mycket om expressionismen — att skapa något nytt, att gå vidare, att inte kompromissa med det man själv känner. Musik handlar om att bryta nya marker. Så länge man har de kraven på sig själv att så fort man är bekant med ett område så ska man gå vidare. Det finns så många band som skiva efter skiva låter precis likadant. Folk säger att de har en strävan att skriva ”den perfekta poplåten”, men den är väl antagligen redan skriven ett antal gånger. Det var ju det som gjorde Beatles så stora.
— Folk försöker sätta ihop band nu som låter som Beatles och då står de i sina popfrisyrer och spelar tingeltangel, men det som Beatles gjorde var ju att hela tiden försöka gå vidare. Det var nog vanligare förr, det händer inte så ofta nu att man hör band som gör nya saker. Nästan varje gång man hör något nytt så är det ett nytt band, aldrig ett gammalt som går vidare.

Ett band som både låter nytt, och är nytt, är i alla fall Honeysuckle. Om de sen blir såpass stora att folk får möjlig het att ta del av deras musik är däremot ovisst.
Björn Ehlers har redan tagit över den här artikeln helt och hållet så han får väl avsluta den också.
— Ingen av oss har väl några drömmar om att bli popstjärnor, men det där är svårt att påverka. Jag har inga drömmar om liksom ”Rock in Rio”, men det är klart det skulle vara kul att släppa en skiva. Jag tror inte att vi skulle orka att hålla på tillsammans om vi inte hade en gemensam musikalisk vision. Så länge man har det målet, att gå vidare musikaliskt, så kan man bli hur stor som helst. Bli så stora som möjligt så länge det inte inkräktar på de musikaliska principerna. Kompromisslöshet. Det är det viktigaste.