WHITE STAINS hör till dom mer kontroversiella banden vi har i Sverige. Hatade av vissa för deras tydliga flirtar med ockultism, men också hyllade av andra.
Det är svårt att vara likgiltig. Historien om gruppen började 1987 som då bildades av Carl Abrahamsson (f.d. redaktör för fanzinet Lollipop) och Jan Ekman. I början var man ett rent rockband, och skivdebuten kom i Mars 1988 med tolvan “Sweet Jayne”. En mycket stark debutplatta, som än idag hör till mina absoluta favoriter. Titelspåret handlar om filmstjärnan Jayne Mansfield och hennes samröre med Church Of Satan. Abrahamsson skickar över ett exemplar till Church Of Satan i San Francisco. Något som skulle resultera i att han senare besökte Satanskyrkan och lärde känna Anton LaVey (grundare av Church Of Satan, samt författare till Satanic Bible och Satanic Rituals). Anton LaVey tyckte nämöligen att gruppens hyllning till Jayne Mansfield var mycket lyckad.
Anton LaVey skulle även få äran till att viga Abrahamsson några år senare, då han gifte sig i San Francisco.
Med tiden föddes intresset för experimentell musik och när det var dags för nästa skiva, “The Energy” (7″), så hade det från början fem man starka bandet minskat till enbart Carl Abrahamsson och Jan Ekman. Tyvärr är det just deras experimentlusta som förstör det för mig och även många andras från början positiva inställning till White Stains. Med undantag för låtar som “Soft explosion” och rent mästerliga introduktionen till “The somewhat lost horizon”, som kanske är det bästa dom någonsin presterat, så är mycket av materialet svårt att lyssna på. Mycket känns som man arbetat med mottot: “hellre kvantitet än kvalitet!”.
1989 blir det tillökning i bandet av Peter Bergstrandh (f.d. Lustans Lakejer) samt Tomas Tibert (f.d. Tony Curtis) och man börjar släppa en jämn ström med skivor, soundtracks och andra ljudexperiment.
I Augusti 1989 gör man livedebut på Hultsfredsfestivalen, de visar film under konserten och Carl Abrahamsson presenterar sig som, Snurre El Humid Satansson. Om det var detta som blev för mycket för den så normalt städade Hultsfredspubliken eller inte är osäkert. Tre åskådare svimmade i alla fall av en oförklarlig anledning. Någon mer spelning i Hultsfred har det således inte blivit efter detta.
Abrahamsson som redan 1986 träffade Genesis P-Orrige (Psychic TV) för första gången, hade nu lärt känna honom allt bättre. Genesis är inte bara medlem i Psychic TV utan är också grundare av den ockultistiska rörelsen, Thee Temple Ov Psychick Youth. Vänskapen utvecklades och Abrahamsson blev Sverigerepresentant för sekten och startar en Skandinavisk underavdelning. Abrahamsson går vid det här laget ut offentligt i media och deklarerar sig själv på fullt allvar som satanist och blir intervjuad av bland annat TV’s “Sputnik” och lokal-TV’s program “Freakout”. 1989 lämnar Jan Ekman gruppen och ersätts av Per från gruppen G.O.L.D. Året slutar med att man medverkar på samlings-LP’n “This infernal love of life”.
1990 återfinns gruppen på Black Sabbath-hyllningen “The Legacy” med låten “N.I.B.”, som enligt skivans konvolut ska vara inspelad i St. Peterskyrkan i Rom, vilket nog inte stämmer så jättemycket. Skivan är i vilket fall bra och innehåller även Freddie Wadling och hans Mobile Whorehouse tolkning av “Iron man”.
White Stains har senare släppt skivan “At Stockholm” i ett samarbete med Genesis P-Orrige och hans Psychic TV. 1991 släpptes, “Dreams shall flesh” där även holländska ockultistgruppen Thee Hafler Trio medverkar.
Idag består bandet av Carl Abrahamsson och Peter Bergstrandh, nyligen släpptes köpvideon “Sex ambient” och en ny CD på det holländska skivbolaget Staalplaat med titeln “Misantropotantra”. På gång är även samlingsskivan “SWEDISH EXOTICA VOL. 4” med svenska grupper där också White Stains medverkar.
Gruppen kommer med all sannolikhet, vilket ni vill eller inte, att fortsätta producera en massa material. Och precis som vid tidigare tillfällen kan det vara svårmottagligt och kännas som rena ljudexperiment, medan andra låtar kan vara rena mästerverk.