Ett lovande gäng skåningar som seriöst riktar sina blickar tillbaka till det sena 60-talet och det tidiga 70-talet, THEE EXPRESSION är, trots sin ungdom i musikbranschen duktiga på sin sak.
Det här med återblickar i musiken är ju ingen nyhet, det har som vi alla vet blivit ett begrepp, ett faktum för en stor skara rockband och popband för den delen också. Garagerock-vågen som blomstrade upp i början på 80-talet, var i många avseenden en livskraftig våg av ny musik. Men som det så ofta blir i alla musikaliska sammanhang så blev ”the revival” en slags återupprepning på sig själv, det hela blev alltför tjatigt.
THEE EXPRESSION verkar dock ha en annan inställning till sin musik och attityd än många andra band i genren. Bandet exploaterar den gamla hederliga wah-wah/fuzz-rocken med hjältarna Hendrix, Stooges och Blue Cheer i åtanke. Mixen av den tiden med allt vad det bjöd blir en brytning i dagens moderna tankegångar musikaliskt sett. Thee Expression säger att de aldrig funnit något intresse i modern musik, och det hör man också med besked på deras debutsingel ”Feel it” som släppts på Ola Hermanssons skivbolag Ceilidh i Norrköping.
Lyssnar man på singeln så slås man av stölderna från Stooges och jag hyllar utan tvivel B-sidan ”I’m so tired”, låten ger precis den association man har när man hört talas om bandets attityd till dagens samhälle, dagens liv och leverne…
Dessa grabbar som avgudar sina wah-wah-pedaler, fuzzboxar, afghanvästar och gärna pratar i den praktsvenska klassikern (som numera har ett högt samlarvärde), Cobratelefonen, lever kort och gott för sin musik. De trivs bäst i skinn och mocka och letar gärna efter ”spejsade” prylar eller ber någon vän (främst flickvän) att hjälpa till med symaskinen när det blir till att göra egna kläder.
Det säger sig självt att den moderna högteknologiska tidsåldern med samplers, datorer och sequenzers och allt därtill inte är någonting för THEE EXPRESSION…
…Det är RÖTTER som gäller!!!
Hur kom motivationen till ett rockband?
— Vi ville göra något ”eget”, något som vi aldrig fick höra på de så kallade ”rockklubbarna” i Malmö/Lund-området. Vi ville ha en annan stil på grejen och gärna något sinnesutvidgande för att beskriva vår musik i korta ordalag… Man blir ju heller aldrig profet i sin hemstad som det heter, men det är numera alltid bra tryck på publiken under våra spelningar.
Och hur är det då med spelvanan?
— Vi har mest spelat ute på hemmaplan runt Lund och Malmö. Ingen av oss är särskilt haj på att boka, det är som vi gärna har någon annan till den uppgiften. Vi har förövrigt legat rätt lågt i väntan på singeln, så att vi kunde skicka ut den istället för en demokassett.
Berätta lite om bakgrunden till er debutsingel?
— Hux flux så damp det ner ett brev från Ceilidh productions och de ville gärna höra något från oss så vi skickade en demo som vi spelade in i vår replokal. Ljudet var dåligt med Ceilidh uppskattade idéerna och bad oss att spela in vårt material i en riktig studio, vilket vi också gjorde hösten förra året. Vi lirade in fyra låtar under två hektiska nätter varav låtarna ”Feel it” och ”I’m so tired” släpptes i våras på just Ceilidh.
Detta låter säkert som en solskenshistoria för många svenska band på uppgång… kan det förväntas bli en LP i framtiden kanske?
— Enligt Ceilidh blir det en singel till och förmodligen en LP nästa år (dvs. 1992).
Kanske bör nämna så här mitt i artikeln att dessa musiker också lever ut med sina artistnamn på ett relativt anonymt sätt, lyss till Frederik Groove (sång), Conleth Hanlon (på gitarr), Karl Baker (hmmm… var har man hört det förut????) (bass) och sist och allra minst anonymt, Nicke (trummor), men historien bakom bandets sättning är rena Dallas… det började jammas vintern 1989 då Conleth stod för gitarren som sig bör och med Frederik lirade bas och Karl stod för trummorna, den ende som inte var inblandad var just Nicke, god vän med Conleth på den tiden, Nicke hoppade således in på trumsetet eftersom han var bäst på det, då fick alltså Karl gå in för att lira basen (hmm… börjar likna Lödder med Burt 6 Co…) Frederik koncentrerade sig på sången och sket i basen… med denna sättningen blev soundet till sist det rätta (Puh…)
Första konserten gick av stapeln Februari 1990 under namnet LIVIN’ SICKNESS, kort därefter byttes namnet till just det nuvarande.

Det här med gitarrboxar och effektprylar verkar vara ett stort intresse hos er?
— Vi kör enbart på gamla boxar… ”Cry baby” och ”fuzzen” är ett måste för ett tungt och sinnesutvidgande ljud…
70-talet????
— Zingo choklad… jordgubbs O’boy… raketost… och tung rock!!!
Hobbies????
— Scalextric bilbana (Nicke) (över 30 meter lång…) gitarrer och konsertplanscher…
Närheten till Danmark måste kännas bra för er?
— Musiklivet är desto större i Köpenhamn än i Skåne. Nu när vår singel har kommit ut så ska vi försöka fixa lite gig i Danmark och även ute på kontinenten. Tyvärr så fattas bokningsbolag och någon som håller i den biten så vi får ge oss i kast med det själva…
Drar ni ofta över till Köpenhamn, det verkar ju vara en viktig beståndsdel i en skånings liv??
— Eftersom Köpenhamn är den största staden i Skandinavien både till storleken och till musikutbudet så är det ju helt klart att man åker över då och då. Till på köpet så är ölen och spriten billigare och resan tur och retur är billigare än en stor stark i Sverige.
Hur har då intresset varit för er utifrån sett?
— Folk verkar förväntansfulla inför våra konserter och det blir nog en del kritik på singeln också nu när den har kommit.
Vad har 80-talet gett er?
— 80-talet gav ingenting förutom en jävla massa bra återutgivningar med gamla grupper från 60-70-talet, den Amerikanska garagevågen är ett plus…
Våd tror ni då om musikens utveckling under 90-talet?
— Förhoppningsvis släpper tekniken sitt grepp och fler och fler återgår till rötterna. Vi hoppas också att fler riktiga band kommer fram istället för alla dessa soloartister med sina bihang.
För att återgå till det här med årtal och så, vad lyssnade era föräldrar på i sin ungdom och nu kanske…???
— Irländsk folkmusik, Jazz och det mesta från 60-talet.
Ett tribut till någon kanske och i så fall vem???
— Guru Ravi M Bandhi IV och Dr Z…
Och härnäst vad händer och fötter…???
— Vi får väl ge oss i kast med bokningen och se vad framtiden döljer bakom sina portar.