Undervattensprofeterna

Det finns många sätt att beskriva ett band som Submarine Prophets. Men å andra sidan är det inte speciellt lätt.
Visst kan man kalla deras musik för psykedelisk, och visst finns det starka influenser och skildringar på hur det tolkas musikaliskt sett. Att få ett begrepp om bandets musik är faktiskt ett smärre problem…
Frontfiguren Jonas har under flera år lekt sig fram och experimenterat med ljudbilder, funnit fragment och former som med tiden utvecklats i Submarine Prophets.

Sagan började med Magnetic Dwarfs i mitten på 80-talet, en demo kassett producerades och flera experimentella låtar skapades med blippande syntar, reverb, ekon, wah-wah och distade gitarrer.
Musiken är en konstart för gruppen, bandet är rätt unikt i sitt tänkande, det är suggestivt, utflippat samtidigt som det finns en formbar linje i skapandet av lågmäldhet.
Det är ingen slump att bandet sympatiserar med band som Spacemen 3, Sonic Youth och exempelvis Napalm Death…
Undervattensprofeter som de är finns också intresse i procedurerna om och kring dykning, fascinationen och tankarna om vatten och livet under ytan bortkopplad från världen ovanför. Ytan och kontrasten med djupet fascinerar.
Detta har förstås en speciell anknytning till bandets senaste skiva, tolvtumssingeln ”Dive EP” släppt på Engelska skivbolaget Ubik.
En intressant detalj är utvecklingen i gruppens sound sen debutsingeln ”Sings William Blake” släppt 1989. Då lät det mycket Syd Barret och tidiga Pink Floyd… över musiken. 1991 har andra influenser dykt upp, samplingsljud från diverse kända kommersiella grupper inte helt sällsynta på MTV-maffians kabel-kanaler. ”techno” är också ett intresseområde men det framgår ännu knappt i bandets musik.
Vad ska man då tro om ett band som Submarine Prophets som snarare är en konstellation än en musikgrupp, en samling hjärnor som lever för ögonblicket och uppfattar alla detaljer i livet som högst intressanta.
Just därför börjar jag med en fråga helt utanför det musikaliska området… Vi sitter i Jonas lilla paradis cirka fem mil utanför den stora pulserande huvudstaden, en sidoflygel till en 1700-tals herrgård, med en prunkande natur. Omgivna av surrande humlor och småfjärilar, i flashade flumflum-färger. Vi smuttar på varsin öl, äter potatissallad och kalla köttbullar med plastgafflar. Solen värmer +27 grader och vi håller oss i skuggan. Han nickar uppskattande åt två hästtjejer i ridkläder, ”— Världens bästa klädmode, alla kategorier”
Vi går snabbt över till frågorna för att inte förveckla oss i sådana excesser. En lämplig sommarfråga att börja med är förstås intresset över det här med tennisrack Vespor, (han har en Vespa -58, 150 Touring) och om det finns andra influenser överhuvudtaget?
— Jag dyrkar fulländad estetik typ Wimbledon-arrangemangen… du vet vita LaCoste tenniströjor, (inte Fred Perry!!!), solen, jordgubbar och vispgrädde. Men också klassisk musik typ Mahler och poesi av de engelska romantikerna, Shelley, Blake.
Jonas har förövrigt en förkärlek till heminredning och visar stolt upp sin Saturnus-lampa (som han köpt billigt av profet-kollegan Kenneth). Hemmet ser ut som en blandning av 50-tals café och 60-talsporrklubb!!! Hyllar det kitschiga och har en gul jätteblomma i plast på köksväggen och sovrummet pryds av gardiner av hårdplast i gult och rött.
Jag funderar lite över din fascination av dessa influenser från hardcoremusiken, hip-hop och band typ Gang Starr, hur ser du på den typen av musikformer?
— All musik som är gränsöverskridande och inte mainstream tillför alltid nya impulser som man kan influeras av. Oavsett om jag inte direkt gillar en ny grej rent känslomässigt, kan jag hylla den på ett idémässigt plan.
Du gillar, precis som jag nya grepp i musiken som exempelvis World Of Twist och hyperbandet Intastella? Hur tror du utvecklingen för musiken kommer se ut på 90-talet förresten?
— Jag vet inte om de är speciellt nyskapande, men jag älskar deras attityd till hela musikindustrin, dom ironiserar och driver med sig själva och deras roll som produkter. Något som inte skulle kunna förekomma i Sverige, där man spelar seriösa och tror man gör något helt originellt och personligt. Typ ”rockeliten”. Annars tror jag att scenen kommer att förändras positivt, i och för sig mer och mer yta, men samtidigt kommer death-metal ha samma giltighet som jazz, konceptet blir 90-talets kodord. John Zorn & naked city är 90-talets King Crimson. Bra yta och form.
Ni har en speciell relation till musikbranschen, ni vill egentligen inte ta steget fullt ut?
— Nej, den så kallade branschen äcklar mig. Pop är löjligt och att vara en ”pop-stjärna” är ännu löjligare. Medierna för rocken har blivit mer och mer destruktiva, och kritiken går ut på att förlöjliga ett bands musik eller ambitioner. Helt utan ödmjukhet inför sina offer. De är dessutom opportunister som vänder kappan med vinden och inte går på sin egen upplevelse av musiken.
Vi lämnar den biten och går in på era nya låtprojekt som är intressanta, det låter lite som Sonic Youth, rätt uppspeedat?
— Det är ett projekt med några speed-metal snubbar som spelar in i samma studio som oss (Whiteflower i Bålsta utanför Sthlm). Vi gillar ju även den amerikanska trash-popen som är betydligt mer brutal än det vi gör i vanliga fall. Vi kallar oss tillsvidare för SILK och Semaphore i Holland har visat ett visst intresse som kanske resulterar i en 12″.
Generellt, hur förklarar du uppbyggnaden i er musik mest med tanke på det ni gör i Submarine Prophets?
— Vi bygger musiken på en additiv form. Vi börjar med en ”mantra-ton” en Bourdon-ton (ett franskt begrepp som betyder humla, vilket illustrerar den sub-ton som ligger i botten) och bygger sedan vidare med melodier och harmonier. Resultatet blir oftast hypnotiskt och sövande.
Där finner man många likheter i det som Spacemen 3 gör i sin musik?
— Första mötet med Spacemen 3 skedde i form av LPn ”playing with fire”… ett totalt igenkännande av idéer och stämningar, vilket naturligtvis är roligt. Andra band kan ge en viss kick, men Spacemen 3 är på en annan nivå, kanske på ett andligt plan, vilket ger en djupare upplevelse. Jag tror faktiskt att det är det enda band jag känt något sådant för. Självklart hoppas jag att även vi kan skapa lika långvariga upplevelser för våra lyssnare, och inte BARA vara en ny produkt.
Spiritualized?
— Ja. Men den andliga dimensionen, som Jason i Spacemen bygger på, kan också bli patetiskt, som därmed kan bli musikens achilleshäl, och är verkligen mer ”risky” än att köra one-two-three-four. Hans senaste, Feel so sad, balanserar på gränsen till att slå över.
Men det är ändå miljarder gånger bättre än en extro-grupp som det finns gott om idag.
På tal om er debut-live i Stockholm på sjunde våningen i ett högre hus beläget vid Sveaplan, så tycker jag personligen att det var en upplevelse som få, verkligen ”anti” och hyperextremt med tanke på det tjugominutersepos ni gjorde utan trummor och nervigt blinkande stroboskop. Detta förvirrade stora delar av publiken och många gav ju helt enkelt upp för kvällen och gick demonstrativt därifrån. Andra stannade däremot kvar av ren nyfikenhet… några kommentarer till detta kanske?
— Vi spelar ju inte live och det har sina förklaringar. Publiken som går ut är oftast berusad, och vill höra häftig rock. Vi spelar inte den typen av musik och vänder oss till en mer open-minded publik, som är mer öppna för subtila nyanser och även kan ta åt sig det mer lågmälda. Men om det kommer något bra tillfälle så gör vi gärna om det. Vi hade varit ett perfekt bakgrundsband i en Antonioni-film.
Vadå, menar du att rock-publiken är konservativ, och bara gillar mangel?
— Ja, och inte bara publiken, utan även journalister. Vilka band blir mest hypade och får mest uppmärksamhet?.. det är de mest extroverta och media-anpassade banden typ EMF, Jesus Jones, och vidriga Neds Atomic Dustbin, Carter-USM. I stället för att musikmedia skall verka för en breddning av innehållet, blir den bara mer och mer stereotyp och enkel. Men det är en följd av MTV och normativa engelska musiktidningar.
Det finns bara en definition av er, ett labyrintspel, bara en början utan ett givet slut…
— JA, men som Borges uttryckte det om PM ”— en labyrint utan centrum”…
Med en rivstart på min undersköna vespa ”Betty bop” glider jag ut från idyllen på landet, men icke för gott.