Min sommar 2003 var mycket att ta i. Den var omfångsrik: ända från svalkan i grönsluttningen nedanför Sacre-Coeur till åkrarna omgärdande Ljungnäs sträckte den sig, till exempel, bara under loppet av några midjulidagar. På samma gång var den intensiv; knappt hade den kommit till ro efter fyra dagars hetta på en dansk fotbollsplan så var den uppe igen, runtvimlande på Hedvigs Brommaträdgårdsfestival. Den vore svår att koncentrera, sammanfatta i en Mitt sommarlov-skoluppsats på fem hundra ord, men en sak är i alla fall lätt att klargöra: Soundtracket till min sommar, det spelade Rocky Dennis.

Det hela började med att jag gick till The hits hurt för att köpa Rocky Dennis’ självutgivna debut-EP; den skulle, åtminstone enligt Hanna Fahl och Twisterellas Mattias Holmberg, vara fenomenal, och en brådstörtad genomlyssning av ”Black Cab” på P3:s hemsida lovade gott. Daniel, som förestår The hits hurt, hade emellertid dåliga nyheter: ”Nej, han var här inne för några dagar sen, med en vän, men då ville han tydligen inte fråga om att få lämna in några ex av skivan. Han ville inte tvinga på folk sin musik.” Daniel hann aldrig få tag i skivan innan de 120 exemplaren var slutsålda men själv hann jag, tack vare ett snabbt mail till Jens Lekman, som Rocky Dennis alltså heter när han går från Järntorget via någon av långgatorna till Masthuggstorget som en helt vanlig man. Och där började min sommar på riktigt — trots att musiken på skivan inte alls är sommarorienterad, höstregn låter den snarare av, fick min sommar ordentlig klang först när den berikades med den där sjuan.

Faktum kvarstår nu när sommaren sakteliga mattas av i sensommar och sedermera höst: ”Black Cab” är den bästa låt jag har hört på väldigt länge, och Rocky Dennis den mest hoppingivande svenska musikern. Nu i augusti, när jag eventuellt har fått en smula distans till min sommar, skickar jag ett mejl till Jens, frågar först om incidenten på The hits hurt.

Är principer nödvändiga — även i det sammanhanget?
— Nej, inte principer. Men känsla. Det kändes otroligt fel att be dom sälja min totalt okända skiva.

Nåja, ”totalt okänd”, kan inte det sägas om ganska mycket av den musik som säljs där?
— Jo. Jag vet inte hur det går till där, men det tog emot.

Din EP trycktes i november, men det dröjde fram till maj i år innan den fick någon större uppmärksamhet. Med tanke på att både ”Black Cab” och ”Mapleleaves” är ganska direkta låtar borde det ha blivit reaktion direkt. Varför dröjde det ett halvår?
— Det var så få som köpte den då och dom verkade tycka om den, men det handlar väl om att den ska hamna i rätt händer för att det ska spridas. Jag visste inte att det var P3-Hanna och Twisterella-Mattias som köpte min skiva när jag var i Stockholm i juni, men det var ju då allt började.

Hur känns det, är du rädd att Rocky Dennis ska utdömas som hajp? Du har fått en hel del uppmärksamhet fast rätt få har hört din EP — och dessutom har oseriösa forum som bomben.se hajpat dig.
— Jag har ingen aning om hur sånt funkar, men jag har ju inte blivit hajpad för att jag har snygg frilla eller hänger med rätt folk. Men folk har säkerligen fått skyhöga förväntningar.

Hur reagerar du inför det? Blir du nervös eller får du hybris?
— Just nu känns det som att det är alldeles för mycket. Just nu vill jag bara ha ner det på en lugnare nivå. Men det här med att få har hört min EP är inte helt sant, jag menar de flesta jag har snackat med har hört låtarna via Soulseek.

Spelar det alls någon roll vad andra tycker om dina låtar?
— Jag är känslig när det gäller det skrivna ordet. Men jag älskar häcklare. Jag har spelat på ställen där folk har skrikit ”fan va tråkig du är” och jag känner hur det först sticker till, men sen tänker jag att ”tycker du det så måste du vara dum i huvet”. Jag älskar mina sånger. Men jag kan ha en tveksam inställning till vissa gamla grejer som nu ploppat upp på internet. Det känns jobbigt om folk blir nyfikna på mig och laddar ner ”People who hate people”, en jobbig samplingsgalen låt som bygger på ett skämt av Bill Hicks.

Din spelning på Mitt nästa liv har också låtit tala om sig en del. Du kan väl berätta lite om spelningen, hur du upplevde den då och vad du känner för den i efterhand. Är den i dina ögon din bästa spelning?
— Ja, publiken var helt fantastisk. Jag har ingen aning om hur det lät rent tekniskt; jag kan hänga upp mig på sånt. Att sången kanske var lite för hög. Att medhörningen inte hördes så bra. Men när jag började spela ”Summernights in Hammer Hill” så kändes det helt otroligt. Jag har aldrig känt något liknande. Eller när jag sjöng ”A higher power” a cappella och kollade upp och såg alla stjärnorna.

När vi sågs på Mitt nästa liv pratade vi lite om dina kontraktstrassel, med bland annat Secretly Canadian. Har du lust att bara kortfattat förklara hur det ligger till? Är någonting på väg att släppas och i så fall på vilket bolag?
— Det är en massa på väg. Just nu koncentrerar jag mig på albumet som ska släppas på Secretly Canadians sidoetikett St. Ives. Den skivan funkar lite som en provanställning: Secretly består av tre personer, och två av dem vill släppa mig på huvudetiketten direkt. Tanken är att det här albumet ska få den tredje på rätta tankar. Jag har skickat cirka fem timmars material till dem det senaste året, vilket jag tror är både bra och dåligt. Lite förvirrande kanske.

En massa, vad innebär det? Är något annat planerat än albumet?
— Ja, tre eller fyra EP:s på olika bolag. Det blir kanske nån låt som kommer ut två gånger dock, både på albumet och på nån EP. Men det är inte bestämt än vad som ska släppas.

När är det tänkt att albumet ska släppas? Hur långt har du kommit med arbetet på det?
— Förhoppningsvis om en månad eller två, det känns realistiskt med oktober. Det är kanske två-tre låtar kvar att spela in på nytt. Och vissa saker ska finslipas. Det är svårt bara att bortse från den gamla versionen när man spelar in på nytt. ”Tram #7 to heaven”, som jag spelade in för två och ett halvt år sen, känns nästan omöjlig att acceptera i en ny version. Det känns bara konstigt.

Jag gillar hur du jämt inplacerar fysiska miljöer — spårvagnar, norrsken, klubb Gump — i dina texter och låter dem accentuera din känsla. Är det ett medvetet grepp och om så, vad vill du väcka för känsla?
— Jag älskar geografisk musik. Låtar som romantiserar platser som inte är så romantiska egentligen. Det är som i film eller litteratur att man etablerar omgivningen först. Jag tänker åka härifrån snart så jag kan uppleva saker på andra platser att skriva om. Barcelona tänkte jag, nån gång i höst. Sen ska jag spela i London i höst. Jag älskar ”Farrah” av Action Biker när hon sjunger om London.

Vilket ställe i London ska du spela på?
— Det är en festival — Strange Fruit-festivalen eller nåt sånt — jag vet nästan inget om den. Men Action Biker ska också spela där.

Vad kommer mer hända i vinter? Ska du till Stockholm och spela någonting? Det finns ett uppdämt behov!
— Många har hört av sig och velat boka mig, men inga datum är bestämda än. I vinter ska jag åka nånstans. Vart som helst.

Ja, blir du också sjuk av vintern här? Jag kan bli totalt ur slag en hel dag när jag tänker på att det ska bli höst snart. Och hur mörkt det alltid är. För att inte tala om vintern.
— Nä, jag gillar vintern. Jag ska åka nånstans där det är ännu mörkare och kallare, typ Karasjhok i nord-Norge, där var jag en gång. Snacka om Skyphenomenon! Norrsken dygnet runt!

Bra att du tog upp den låten, för jag måste få veta: vad är historien bakom texten i ”Skyphenomenon”? Jag frågar egentligen mest för att jag drar paralleller mellan mitt liv och den texten just nu.
— Jag vet inte hur mycket jag ska gå in på det där. Den handlar om samma tjej som typ alla låtar från den tiden handlar om — Mapleleaves, Tram #7 etc. Den där grejen när man försöker vara kompis med någon man varit ihop med i två år. Och man vet att man skulle må så bra av att bara säga upp kontakten, men det vill man ju inte. Så man stannar kvar i den där twilight-zonen och försöker hålla modet uppe med nån slags hopplös förhoppning om att det ska bli nåt igen.

Hur mår du egentligen? Är du nöjd med ditt liv som det är idag?
— Det är helt underbart om man jämför med hur miserabel jag var för två år sen. Jag vågar till och med prata med folk nu för tiden.

Vad gör du då? Har du ett jobb eller pluggar du?
— Jag jobbar på färdtjänsten i Göteborg, sitter i växeln. Fast politikerna har dragit in så mycket nu på färdtjänsten så jag måste stämpla upp mig på A-kassan, jag får inte så mycket jobb. Det är helt sjukt, folk med svåra handikapp får sitta hemma och uggla för att dom bara får göra fem tur/retur-resor i veckan.

Ja, det är vansinnigt. Du har förresten skrivit om, eller snarare kring, Avenykravallerna i ”Burn down the Avenue”; hur kom det sig att du valde att skriva om dem? Och dessutom utan att ta ställning i skuldfrågan (”it’s got nothing to do with politics, and I’m no political fighter — I just want to see that fire”)?
— Jag hatar Avenyn. Den är ful och en stor kommersiell sörja av äckliga butikskedjor. En reporter kom fram från Metro strax efter EU-helgen och frågade vad jag tyckte om det politiska budskapet i skadegörelsen och om det var motiverat, och jag svarade att jag inte är så jätteinsatt i politik men att dom gärna fått bränna ner hela skiten ändå. Det behövs inget annat motiv.
— Saken är den att jag mådde skitdåligt den sommaren. Jag bara jobbade på färdtjänsten och jag kände inuti att tjejen jag var tillsammans med inte ville vara med mig mer, men jag kunde inte acceptera det. Och det var en massa andra grejer som jag inte kan prata om. Så Avenyn fick ta hela skiten. Den låten heter ”Do you remember the riots?” nu för tiden och låter lite annorlunda.

Hur går det till när du gör din musik? Har du en snygg samplad ljudslinga som utgångspunkt eller börjar du med en grundidé som sedan byggs ut och kryddas av samplingar du hittar?
— Efter att låten är klar brukar jag leta efter en loop, oftast en trumloop, att ha som grund. Sen spelar jag in låten tillsammans med loopen, och när det är klart är det bara att smycka julgranen. Det är det roligaste.

Vilken är hemligheten bakom din röst? Har du varit med i kör? Uppriktigt talat nu!
— Ha ha, nä, men jag startade en kör i vintras. Det gick inte så bra. Jag gillar körmusik. När jag kom i målbrottet så försökte jag prata med en mörkare röst än vad jag hade för att verka cool.

I vilken grad har Stephin Merritt påverkat dig?
— Inte så mycket. Låter jag verkligen så mycket som honom? Jo, sången kanske.

Nja, det kanske mest är sångrösten. Men jag tycker nog att texterna påminner om varandra ganska ofta. Ni har liknande sätt att ta vardagliga händelser och saker och få dem att betyda mycket mer än vad man först tycker. Om klichén tillåts.
— Anledningen till att jag tycker det känns konstigt är väl att Stephin Merritt aldrig har betytt så mycket för mig. Han är ett geni när det gäller att skriva poplåtar, men jag ser aldrig honom själv vandra omkring i dom där låtarna. Hans texter har aldrig riktigt berört mig, snarare roat mig. Men det är ju också ett sätt att bli berörd…

Till sist: en garde är väldigt glad över alla former av D.I.Y. Hur kom det sig att du släppte din EP själv? Hur finansierade du den?
— Jag skulle spela med några fina artister från Secretly Canadian förra julen och ville ha nåt att sälja. Jag tog pengar som jag sparat och hade precis råd med 100 ex. Fast tryckeriet glömde som sagt bort det, så dagen innan tryckte jag upp en hafsig CD-R. Efteråt tryckte dom upp tjugo ex till för att det var försenat, så 120 ex finns den i.

Med vilka artister och i vilket sammanhang var det du skulle spela?
— Det var med Danielson Family (fast bara brother Danielson), Scout Niblett och June Panic; stora favoriter allihop. Jag gjorde min debutspelning med dem på Inkonst i Malmö, på Lucia förra året. Det var hälften katastrof, hälften succé.

En debutspelning på samma scen som June Panic och Scout Niblett är inte precis standard hos svenska musiker — men så gör Rocky Dennis heller inte standardmässig musik. Framtidsutsikterna — EP på Friendly Noise, album på St. Ives, singel på Jens Lundströms kommande etikett — pekar klart mot succé snarare än katastrof. Och infriar han bara ett uns av omvärldens, eller mina, förhoppningar räcker det gott; åtminstone till sommaren 2004.