Gitarrguden Yngve Stoor var the original Yngwie from Sweden. Och honom behöver vi inte skämmas för.

DET ÄR INTE SÄRSKILT konstigt att man som skandinav, med kronisk brist på sol och ljus, sitter och längtar bort från eländet. Många kompenserar sig själva med en årlig chartertripp, andra går steget längre och lever sitt liv i en egen söderhavsvärld — även om få gör det lika konsekvent som hela landets Mr. Hawaii, Yngve Stoor.
I mer än 40 år var Yngves namn synonymt med exotiska destinationer i Söderhavet och ljudet av svajiga hawaiigitarrer. Hans korsning av klassisk svensk schlager och smäktande söderhavspop kan låta sentimental och naiv för det moderna örat, men samtidigt är det befriande opretentiöst och lättlyssnat. Yngves sound är på samma gång exotiskt och tryggt som ett folkhem; det är Rarotonga fast på en vanlig svensk dansbana.

FÖRMODLIGEN FINNS DET INTE en enda folkpark i landet som inte har fått besök av Yngve Stoor och hans gitarr. Efter att ha satt ihop sin första Hawaii-orkester (med det fantasifulla namnet “Yngve Stoors Hawaii-kvintett”) 1928, turnerade han landet runt ända fram till sin bortgång 1985. I självbiografierna “Den stora vinden” och “Öar av korall” finns många roliga anekdoter om det hårda livet på vägarna i 40-talets Sverige: trilskande gengasbilar, 40 minusgrader och den smått bisarra känslan av att spela “Aloha Oe” i långkallingar.

YNGVES PASSION för Hawaiimusik började på en stumfilmsbiograf i Sundbyberg, den kanske minst exotiska av Stockholms förorter. En man med vit kostym spelade Hawaiigitarr i en söderhavsfilm och Yngve blev frälst. Han lånade genast en gitarr och lärde sig själv hur man svajade på det rätta hawaiisättet trots att ingen fanns att fråga om hjälp.
— När han började hade han bara en vanlig gitarr, som han höjde upp strängarna på. Han brukade säga att Hawaiigitarr var svårt att lära sig för det är ett ögonmåttsinstrument. Det finns inga bestämda lägen för tonerna, säger Yngves änka Viola, som fortfarande driver den egna skivetiketten Lani från sitt hem i Älvsjö utanför Stockholm.
Yngve skivdebuterade redan 1933 med stenkakan “Min Hula”, som sedan följdes av hundratals andra inspelningar på diverse skivbolag. Inte ens Viola har koll på exakt hur många inspelningar som Yngve gjorde, men om man bläddrar igenom den diskografi som schlagerexperten Lars Johansson har sammanställt, svindlar det. Räknar man stenkakorna och singlarna, blir det någonstans runt 200. Till det ska man lägga nästan lika många LP-skivor utgivna på Lani (som visserligen innehåller många gamla låtar, men ändå).

TROTS SIN BESATTHET av öarna i Stilla Havet dröjde det ända till 1950 innan Yngve faktiskt kunde borra ner tårna i Hawaiis sand. I revyer var det ett tacksamt ämne att göra billiga poänger på, eftersom han gjorde “infödningsmusik utan att ens ha varit där”.
— Jo, Yngve turnerade väldigt mycket och han hade inte tid att ta sig till Hawaii innan. När det bara fanns båt att åka med skulle det ha tagit ett halvår att komma dit. Han hade inte nerver till det. Men han blev inte arg för att folk skämtade om honom, han hade så mycket annat att göra, säger Viola eftertänksamt när hon sitter uppkrupen i en fåtölj i sin villa utanför Stockholm.
Det är förresten mycket som påminner om Hawaii hemma hos Stoor. Viola ser ut som ett plirigt sagoväsen i sin blommiga söderhavsklänning och vart man än tittar ser man söderhavsprylar: tikis (hawaiianska trägudar), målningar av laguner i solnedgång, snäckor, miniatyrer av katamaraner och kanoter och en djungel av krukväxter — mest hibiskus och palmer. Mitt bland alla prylar finns också Yngve Stoors gamla gitarrförstärkare, en Gibson från 1937. Yngve var inte bara profet för söderhavsmusiken i Sverige — han var också först i landet med att skaffa en elgitarr:
— Förstärkaren har jag lyckats rädda, men jag har bara en utav gitarrerna kvar. Du förstår, han kunde sälja vad som helst i sin musikaffär och jag fick se till att något fanns kvar av hans saker.
Jag frågar förstås också var alla Yngves Hawaii-skjortor har tagit vägen, men Viola ler bara hemlighetsfullt som svar på den frågan.

YNGVE VAR SOM ALLRA populärast i slutet av 50-talet och början av 60-talet, samtidigt som exotica-vågen härjade som värst i USA. Exotica (eller Lounge music) var lättlyssnad instrumental popmusik med tydliga söderhavsinfluenser. Artister som Les Baxter och Martin Denny fick en generation amerikaner att klä sig i Hawaii-skjortor och dricka Mai-Tais ur kokosnötter. Men det fanns aldrig något samband mellan Yngve och den amerikanska exotica-vågen. Viola har inte heller märkt av någon revival för Yngve Stoors musik, trots att exotica blev populärt igen för några år sedan.
— Nej, jag har inte märkt av det. Egentligen har det aldrig slutat, folk ringer fortfarande och vill köpa Yngves musik, både svenskar och folk utomlands.

LADISLAV KOSA, en frilansande formgivare från Malmö med ett och ett annat Eggstone-omslag på sin meritlista, fastnade för Yngve Stoor när han letade efter musik “som man inte behövde läsa om i tidningen Pop”.
— Det här med Yngve Stoor är ganska komplext. Ibland slår det över i kitsch, men det är lite dubbelt och mångbottnat på samma gång. Det finns något mörkt och nästan religiöst i musiken. Det handlar ju hela tiden om godhet och paradiset. Och det är en del kritik av den moderna civilisationen också.
Ladislavs fascination för Yngve kulminerade i julas när han ställde ut på ett galleri i Malmö. Ett helt rum fylldes med sand, väggarna täcktes med Yngve Stoor-omslag och mitt i rummet stod en palm. Ett par värmefläktar såg till att temperaturen höll sig på söderhavsnivå och Wunderbaumgranar gav rummet en tung atmosfär av artificiell tropiknatt. Över allt detta spelades hawaii-kungens lugna och överharmoniska musik.
— Jag tänkte att man skulle kunna göra något som var som ett skivomslag, men som man kunde gå in i. Effekten var rätt påtaglig, folk kom in från kylan och bara hamnade i den här plastiga söderhavsvärlden.
Med andra ord, precis den känslan man får när man lägger en Yngve Stoor-skiva på grammofonen. Ljudet av Hawaiigitarren blir som en 70-talstapet med söderhavsmotiv; en overklig bild av paradiset. Yngves populäritet berodde inte bara på att han var en skicklig svajgitarrist, utan också för att han kunde förmedla drömmen om en bättre värld till de frusna svenskarna.
— Jag har kanske en annan distans än de som har följt Yngve sedan 50- och 60-talet. De gillar musiken just för att det är en drömvärld. Det är eskapism ungefär på samma sätt som när man har en sjömanstatuering på armen, menar Ladislav.
— Man måste nog ha ett lite ironiskt för hållningssätt till det hela. Men samtidigt… jag behåller ju bara skivor som jag verkligen gillar, och det finns något i Yngve Stoors musik som är genuint. Något som jag verkligen gillar.

DET HAR FÖRSTÅS blivit svårare att ta till sig Yngves musik. Söderhavet har tyvärr tappat en del av sin magi — förr tänkte man sig öarna i Stilla Havet som hibiskusdoftande paradis, idag är de mest kända för massturism och franska kärnvapenprov. Hybriden av svensk dansbana och söderhavsromantik låter också hopplöst föråldrad, det går inte att komma ifrån. Men samtidigt är just det charmen med Yngve Stoor. Musiken är så drömmande och avlägsen och så totalt genomharmonisk att ambient techno och Enya-skivorna känns som störande trafikbuller i jämförelse.