När detta skrivs är det en knapp helg tills det du nu håller i dina händer lämnas till tryckeriet. Jag kan lugnt säga att detta varit det överlägset jobbigaste numret att få klart hittills. Arbetet tog fart på allvar i somras, och nu — i slutet av november — sitter jag här fortfarande och pressar fram lustiga formuleringar mot min vilja. Okej, så illa har det kanske inte varit, men stundom har det känts som om allt bara går emot mig… Ta exemplet CHILDREN OF BODOM; hade väntat i ca en månad på skriftligt svar på min intervju, när Spinefarm hörde av sig och sa att Bodom-ungarna åkt till Abyss. Då var det bara att vänta i ytterligare en månad, för att sedan få tillbaka intervjun med de sämsta och mest oengagerade svar världen någonsin skådat… Lyckligtvis löste det ju sig till slut, eftersom jag fick en telefonintervju istället.
Men alla motgångar har gjort att jag tröttnat på alltihop. Varför ska jag i månader sitta och slita hjärnan ur led och halvt stressa ihjäl mig bara för att få ut en halvtaskig tidning som ändå ingen köper? Antagligen för att det trots allt är det här jag brinner för. Att skriva om musiken man älskar är trots allt en underbar sysselsättning. Vad jag tröttnat på är all skit runtomkring.
Men sagan kan inte ta slut här. Det finns ett antal band/personer som måste inkluderas i tidningen innan den kan sättas till evig vila; Luca Turilli/RHAPSODY, DEVIL DOLL, THE KOVENANT, ARCTURUS, BEHEMOTH… KISS- och Alice Cooper-historik är andra exempel på ämnen som skulle sitta som gjutna mellan pärmarna i Dark Forces. Och sedan finns det fortfarande idéer på mer udda saker som varit på gång ända sedan Dark Forces #1 blev till… Kort sagt kan Dark Forces inte dö här och nu, ytterligare ett nummer är fullkomligt nödvändigt för min egen tillfredsställelse. När detta fjärde nummer kommer har jag ingen aning om, men ryktet går och säger att det kommer dyka upp som en split med Bestialiskt Mangel #6… Time shall tell.
Jaja, nu får det vara slutsnackat. Vi hörs igen i #4!

/Lars Martinsson, 00-11-25