EN LITEN TANKENÖT att fundera över medan du läser denna Svinstia. I augusti skickade en Close-Up-skribent följande e-post till redaktionen: ”Finns det någon möjlighet att komma in på gästlistan till OFFSPRING-giget på Grönan? Kan ni testa och fixa? Säg inget till Sörling!”
Hmm, vem kan det vara? Vem på Close-Up tycker det är pinsamt att digga Dexter Hollands tonkonst? Svaret kommer förvåna kan jag lova.
Betyg: [I] till [X]

DET VAR LÄNGE SEDAN jag hörde något nytt från Liv Kristine Espenaes favoritplats på moder jord — Finspång. Men nu har Ragge Sjögren från WOUNDED KNEE tillsammans med två polare dragit i gång FETT. Och visst har jag genom åren saknat tuffa pärlor som ”Gängstryk” men FETT lindrar suget en aning.
”Demo” [VI] är en snabb, meckig och rivig hardcorehistoria med bitskt ljud. Speciellt diggar jag ”I Won’t Fucking Miss My Ex-Father In Law” och ”Kill”, vilka har en hård kärna av tidig amerikansk hardcore. (30:-)

SAMHÄLLETS VIRUS från Avesta har varit med ett par gånger tidigare. Sedan senast har flitens lampa verkligen lyst över trion för de har sänt mig två inspelningar. ”Follow Your Leader” [VI] och ”Kill The Fascism” [VII]. Två taper med korta råpunkrökare.
Båda består av tre låtar, på ”Follow Your Leader” har de även avlagt sin tolkning av ANTI-CIMExs ”When The Innocent Die”.
Jag tycker den andra kassetten är bättre. För vid det tillfället tog de inte med sig den fjuniga hårdrocken till replokalen, som kan spåras på ”Follow Your Leader”. Dessutom är ANTI-BOFORS/UNCURBED-soundet nertonat på ”Kill The Fascism” till förman för en karaktär som vilar mer på amerikansk crust, i stil med DESTROY och kanske DISRUPT. Dessutom är titelspåret väldigt bra och inte så förutsägbart som de andra. (30:-/st)

Ett annat råpunkband som tidigare figurerat på dessa sidor är Tidaholms-trion ANTABUS.
”Vet i fan vad detta egentligen är. Det finns inte en enda ny låt på denna demo. Vet i fan om vi finns längre. Vi har inte repat sedan juli 1998”, skriver trummisen Masken.
Vi kan alltså lägga ANTABUS till handlingarna efter märkliga ”Face Of Evil” [V]. Vilket faktiskt är synd. Jag har gillat deras rätt så traditionella råpunk i den svenska skolan.
Avskedshälsningen består av redan utgivna låtar från diverse samlingar. Jag kan förstå att ANTABUS vill ha dem samlade, men vi andra har inte så stort intresse av detta. Även om covern på ASOCIALS ”Revolt” är fräck. (20:-)
Masken bifogade även den senaste samlingen från sitt kassettbolag, Mysko. ”Vemhargettdomrätten” [V] består av KRUST 84, ENDRON, ANTABUS, REVOLT, MÄHÄLIUM, MURK MORIBOUND, ASPECTED, CAPTURED och FRANK EVERT LIPAR. Visst får du en rejäl dos för en guldpeng och ett frimärke. Det är framför allt Ljungsbros REVOLT som roar med coola låtar som ”Kickerslakt”, ”Systemet Är Skit” och ”Jävla Snutjävel”. (15:-)

MÄHÄLIUM HAR ÄVEN slängt över nya skapelsen ”Schackmatt” [VI]. Den skiljer sig inte nämnvärt från singeln ”Blågula Ögon Ser Dig”, som kom rätt nyligen. Bandet fortsätter på den inslagna vägen med punkrock som främst hämtar sin näring ur KSMB och STREBERS.
Och gör det bra! Dels blir de aldrig trista eller sega. Dels har de glimten i ögat, vilket främst bevisas i fotbollshymnen ”Folkabo IK”. Ett band som i refrängen skrålar ”Fotboll, bärs och rock’n’roll gör livet rikare/Fotboll, bärs och rock’n’roll för jag är en FIK:are” måste jag respektera. Folkabo IK kan vara stolta över sådana fans. (30:-)

Hofors-trion BOMBSQUADs ”Complete Control” [V] är en trivsam fyralåtarsinspelning som bygger på melodier i BAD RELIGIONS anda och kärlek till RAMONES. Inte alls oävet, men jag tvivlar på att jag skulle orka med mer än fyra låtar. (Tomband + porto)

Unga NO FATE från Stenhamra var med för ett par nummer sedan. Jag trodde då att de skulle skämmas för just det bidraget och mycket riktigt påpekar de nu att ”egentligen var det ingen riktig demo, utan snarare något vi spelade in i replokalen”.
Bandet har funnits i två år och aktuella ”Kill The Scouts” [II] tog en vecka att spela in. Jag vet inte om jag tror på det. För den fritidsgårdspunk de i dag representerar brukar försvinna efter något år, när man lärt sig hantera instrumenten och skriva låtar.
Fyra låtar på 22.58 minuter. Ekvationen går inte ihop. Fem minuter långa och taffligt utförda poppunklåtar fungerar inte.
”This is the worst day of my life”, sjunger Andreas Modin i ”Worst Day”. Jag förstår vad han menar, jag har själv varit tvungen att lyssna på den här demon ett flertal gånger.
No FATE borde utöka sättningen med en snubbe som kan styra upp den här skutan. Någon som vågar säga ifrån. Någon som vågar säga att det här låter för jävligt. Någon som vågar korta låtarna med minst hälften samtidigt som de ökar tempot rejält. ”Vi har inte repat så mycket på sistone” meddelar Elias.
Ett tips: Bums ner i replokalen och stanna där. Länge! (50:-)

”HUR JÄVLA FUCKING dum är du egentligen?”, undrar Manx Starchild i SCARECROWS. Han fortsätter: ”Hur jävla idiotisk recension skrev du på vår förra demo egentligen?”
Här har jag verkligen klampat, om inte i klaveret, så på någons drömmar som firad rockstjärna i en närstående framtid. Stjärnpojken förklarar ilsket att han inte begrep ett ord av min recension. Samtidigt deklarerar han att jag egentligen inte vet vad jag tycker om för musik, eftersom såväl råpunkterrorister som rock’n’roll-grupper emellanåt får höga betyg. Va?!
Jag skrev om SCARECROWS ”Go To Hell” i #31. Jag tyckte demon var på tok för snäll och mesig, den vibrerande inte av kåthet och var inget finger i luften. Snarare direkt anpassad för skivbolagen. Det var så jag uppfattade materialet. Därför skrev jag att inspelningen ”är ingen spottloska, det är en inställsam tunga som letar skor”.
Jag nämnde också att jag trodde ”att de för ett par år sedan gick omkring i för stora byxor och toppluva.” Vad jag ville säga med det var att jag antog, utifrån de välkammade kompositionerna på kassetten, att det rör sig om ett gäng som hoppar på närmaste bandvagn i sin iver att nå framgång, backstagepass och gratis sprit. Jag antog det. Det var min upplevelse.
Och tydligen var jag inte ute och cyklade. För även om Manx blir till sig i trasorna över just den formuleringen, så förnekar han den inte på det två sidor långa brev han författat, där han också förklarar ”visste inte om jag skulle skicka nya demon eller en bomb”. Jag tyckte det var skitkul! Kanske fanns det där någonstans, under denna yta av spelad tuffhet, ett spår av självironi?
Nåväl, min kära Manx struntade i bomben denna gång och bifogade i stället ”The Deadly Kiss Emotions” [V], som inte är så pjåkig ändå. Den inleds med ”Do It Know” som har just den attityd jag saknade på ”Go To Hell”. Det här är en fet rock’n’roll-smocka, troligtvis ämnad för min haka. ”Nothing” minner om SATOR och har en cool textrad som lyder ”Look out when I kick out the jams, make you run around in 45 rpm”.
Däremot tycker jag inte ”Leaving You Now” och ”Deadly Kiss” håller hela vägen. Den första är en trög wanna be a star-klyscha som det osar sunkig gubbrock om, den andra är alldeles för blek.
Dock visar SCARECROWS att de besitter ett visst kunnande och att de för tillfället stoppat in tungan i munnen och börjat spotta i stället. Hade de lagt ner lika mycket tid på att skriva låtar som de gör när de skriver hatbrev till recensenter skulle Nässjö-pojkarna redan nu vara de rockstjärnor de tror att de är. (30:-)

TRELLEBORG EN TRIST vinterdag 1999. Ingen vill stanna i stan. Antingen vill man över till den billiga spriten i Tyskland eller hem och dricka upp densamma. Fyra slynglar bestämmer sig då för att göra det roligaste de vet. Lira MISFITS-covers under namnet TEENAGERS FROM MARS.
De insåg efter ett tag att det kanske är ännu ballare att spela in egna låtar. De bytte namn till INCARNATION och begav sig med bestämda steg till replokalen.
En tid senare var kvartetten klar med debutverket ”Social Subversion” [IV].
En tape som förvisso är rik på melodier och potentiella sing a longs, men det behövs något som skakar om. Redan i andra låten börjar jag skruva på mig och önska att ”Social Subversion” snart var slut. Det känns som om INCARNATION tröttnat på den kalla Östersjön och längtar efter värmen längs den kaliforniska kusten.
Det är inte fel, problemet är att det lyser igenom alltför väl. (25:-)

Skillnad då med Gävles OPENMINDEAD. De vet vad de vill. Det är så tydligt på de tre örhängena ”Human Chamelon”, ”Liberation Anthem” och ”Struggle”. I ett av dem heter det ”We’ll be on march soon, but we won’t march, we will dance.”
Precis så uppfattar jag kvintetten. De är på gång, med de vägrar följa den grå skocken. Inget koppel kan hålla dem och deras mörka, stämningsfulla hardcore med en hårdhet som så påtagligt berör.
”S/t” [VIII] är ett beundransvärt alster och jag är minst sagt nyfiken på vad de kommer att uträtta. (20:-)

Förra demon med DJANGO KILL begrep jag inte alls.
Som om det inte vore nog greppade inte DJANGO KILL mig.
”Vi förstod inte vad du menade med recensionen av vårt (sic) första demo”, hälsar Johan Karlsson. Efter att ha lyssnat på ”Heads, I Kill You… Tails, You’re Dead” [II] ett flertal gånger är jag rädd för att vi inte kommer förstå varandra den här gången heller. DJANGO KILL är rena grekiskan för mig. Jag blir inte klok på dem. Kan inte hitta nyckeln som passar i låset. Kanske är det här ett av de interna Lunda-spex jag hört så mycket om?
Fem låtar finns på kassetten och det är ett obegripligt mischmasch av oljud utan någon tanke bakom i ena sekunden, för att i nästa vara punkrock som saknar den vassa eggen.
Jag är ledsen. Jag förstår inte, öppna mina ögon! (20:-)

DET ÄR LÄTTARE med SUPERSHOOT från Piteå. Vi talar åtminstone samma språk.
När de inte hänger på trendiga danshaket Pentryt lirar de hård emotionell popcore, ibland vacker, men oftast bångstyrig och kreativ. Hela tiden med nerv. Kvartetten drog till Älvsbyn för att lira in ”Promo” [VII] och bakom rattarna fanns David Garpenbrink från WHITE TRASH.
Med tanke på att medlemmarna lirat ihop i knappt ett år är det imponerande att de redan nu fyller kostymerna så väl. Det borde bli något även av det här gänget. Efter DAYDREAM, STARMARKET och FIRESIDE har det varit ganska tyst om Piteå. Ändra på det, SUPERSHOOT! (Tomband + porto)

Läckra CANDYSTORE från Halmstad hälsar på igen, det blir tyvärr en alldeles för kort visit. ”Demo 99” [VIII] består endast av ”Wish I Was A Ramone” och ”Soho Parashooter”.
Jag tycker titeln på förstnämnda säger det mesta om just detta verk. I botten finns RAMONES, inte som någon mall, snarare inspirationskälla. ”Wish I Was A Ramone” är en stilsäker hyllning, medan avslutningen mer lutar åt elak brittpunk från sjuttiotalets slut.
Jag vill höra mer. (50:-, då ingår även smakfulla ”Sämst Of” på CD)

I Linköping är befolkningen alldeles tokig för tillfället. Orsaken till vansinnet är LHC:s elitserieplats. En ren pseudohändelse med andra ord. Den dagen stan har ett fotbollslag av rang får de gärna sträcka på sig och bete sig konstigt. Men hockey? Trams!
Jag tror inte sluskpunksen i LIKKORSKWADD (uttalas liqour squad) bryr sig nämnvärt om stadens möss, eller var det lejon? Nej, den här kvartetten har helt andra intressen och ”Tribute To Alcohol” [VI] berättar om den kanske viktigaste sysselsättningen för gitarristen Pelle Hällje och de övriga.
De spelar alkoholindränkt punkrock med bravur. I vanliga fall brukar denna typ av band bara vara fåniga. Men östgötarna gör det så snyggt och ironiskt att jag inte upplever dem som ett dugg påfrestande. Och geniala ”Skinhead Stew” kan få vilken surboll som helst på gott humör.
Kontentan lyder sålunda: Linköpings-bor kommer säsongen 1999-2000 ha betydligt trevligare i sällskap med LIKKORSKWADD än med LHC. (Tomband + porto)

Titeln Svinets Favorit gick till MRS. WHORE. Egentligen var den ämnad åt fantastiska HAZOK. Redan på demon ”Biotantrum” insåg jag kvaliteterna hos Mariestads-gänget. När nya ”Hear No, Speak No, See No… Evil” [IX] låg i ett paket från redaktionen låste jag in mig på kontoret och avnjöt med hörlurar inspelningen på hög volym.
HAZOKs fyra låtar knockade mig fullständigt. Fet hardcore med tuffa hip hop-pålägg och en Nazem Tahvilzadeh i högform bakom micken. Jag tryckte in repeatknappen och lyssnade igen på ”Introduction”, ”NSM”, ”Birdman” och ”Closing Doors”. Jag häpnade över hur tighta de är och alla coola idéer de lyckas forma till precisa stenhårda hardcore-utbrott.
Men så såg jag att de bifogat ett brev där den skicklige strängbändaren Eric Falk helt sonika förklarar att detta är deras sista demo. De lägger av!
”På grund av lumpen och andra viktiga grejor ligger projektet HAZOK nere tills vidare. Nej, allvarligt talat så är det tyvärr slut på HAZOK. Det enda som kan få oss att spela igen är ett fett skivkontrakt.”
Snopet. (Tomband + porto)

JENNY ABRAHAMSSON, DREAD TEDS taleskvinna, förklarar käckt att ”dom skriver sina låtar själva”. Yeah!
Hon fortsätter: ”Gruppen har en outtömlig källa av idéer och nya låtar produceras nästan dagligen. Texterna handlar oftast om politik, dåliga upplevelser, rock’n’roll, alkohol och kvinnor. Många klyschor blir det. DREAD TEDS ser sig ändå inte som ett dussinband, fastän dom influeras av grupper som STOOGES, MOTÖRHEAD, Johnny Thunders, NOMADS OCH MC5.”
När jag kommit så långt blir jag nyfiken på de här rävarna från Borlänge. Men efter att noga studerat fyralåtarsdemon ”S/t” [III] suckar jag mest. Ovannämnda legender finns kanske i Snicken, Dread Mick och Teddy Speeds privata skivsamlingar, men knappast på det här ljudprovet. Visst skulle jag kunna berömma dem för deras spelskicklighet, men även ARVINGARNA kan hantera sin instrument väl…
Problemet med DREAD TEDS är att deras variant av rock’n’roll är så pass poänglös. Det rör sig snarare om SMOKIE än STOOGES, HOOTERS än MC5, John Fogerty än Johnny Thunders och Kiss än MOTÖRHEAD. Och är det deras melodi önskar jag dem all välgång. För de kommer, sanna mina ord, lyckas bättre i Sunnes Folkpark än i Close-Up. (Tomband + porto)

Nynäshamns SHOTGUN BLUEZ är bättre, även om deras bas för rock’n’roll hämtas ur hårdrockens sjuttiotal. Men kvintetten verkar inte vara främmande för att ta ut svängarna med frustande punkrock. ”Nine Years” [V] har sina förtjänster och framför allt har de en utmärkt vokalist. Jag vågar inte ens gissa hur mycket sprit han druckit genom åren för att få en sådan skrovlig röst. (Tomband + porto)

Om vi snackar rock’n’roll är dock I SCREAM allra bäst. De kommer från Trollhättan och är ett kompisgäng som enligt uppgift ”spelat ihop i olika band en jävla massa år”. Men under denna flagg har kvartetten existerat i tre år.
”The Six Songs” [VII] är utmärkt. Jag förstår att ”P3 Demo” lirat I SCREAM och även intervjuat dem. Här finns talang och kunnande inför framtida prövningar.
Sex låtar ligger på demon och när DREAD TEDS går i gång på SMOKIE och SHOTGUN BLUEZ på äldre dagars hårdrock finns det hos I SCREAM en attityd som det stänker punk om. Därför känns de betydligt angelägnare och intressantare. (Tomband + porto)

Och så är det dags att avslöja vem som i hemlighet dreglar framför MTV.
Naturligtvis är det vår favoritpoppunkare Dennis ”Pretty Fly For A White Guy” Tencic som ville ha friplåtar till OFFSPRING.
I ett mail skriver han: ”Det var lätt årets gig. Har aldrig sett maken till energi och självsäkerhet.”
Ont, Dennis, ont…