FÖR TVÅ NUMMER SEDAN klagade jag på alla klipp och klistra-blaskor som gjorde att min bokhylla såg träskig ut. Fanzines framställda med skrivmaskin och några häftklamrar fick mig att önska livet ur allt vad mäskpunk och alkometal heter.
Den senaste tiden har flertalet tidningar dykt upp på redaktionen, varav många (de flesta utländska) är så minutiöst formgivna, planerade in i minsta detalj och otroligt påkostade att det i vissa fall känns fel att kalla dem fanzines. Kommersiella magasin är kanske en bättre benämning?
Hur som helst var det kul att få några skrynkliga, skitiga A4-papper i näven under Hultsfreds-festivalen. Jag snackar alltså om fullkomligt underbara Dödinidïot #2 (A4/8 s./10:- inkl. porto), ett alster som utan tvekan kan kallas fanzine. Inga bilder, ingen layout att tala om, duplicerat på den sämsta kopiatorn i Gamleby, men med ett innehåll som doftar kvalitet och total hängivelse. Dessutom är det enbart välvårdad engelska med ovårdade band som gäller, vilket innebär pluspoäng och stjärnor i kanten. I princip varenda fråga känns befogad, och hur vanligt är det i dessa dagar?
Redaktör David Linnros har förmodligen gjort en av de sista intervjuerna med BRUTAL TRUTH. Utöver det bjuder snubben på lagom långa/korta utfrågningar med suveräna ICEBURN, MK-ULTRA, och för mig okända BRACCA 3 och MÖRSER. Jag jublar, hjular och jobbar övertid av ren lycka. Dödinidïot är ett praktexempel på att innehållet är viktigare än utseendet, även om ICEBURN-recensionerna verkar stulna. Men kan man sampla musik kan man ta mig fan sampla texter också, så det så!
Stockholms-baserade Akasha (150 x 137 mm/48 s.) har genomgått en ansiktslyftning som förmodligen kommer att förvåna alla och envar. Det är med skräckblandad förtjusning jag bläddrar i den nya, välfriserade editionen. Den hårda kärnan har gått förlorad, och i stället för mangel och skrik erbjuder damerna introverta artiklar om whiskey, motorcyklar och bultbrädor (!). Vi får även följa med på en roadtrip runt Vättern, samt ta del av personliga intervjuer med Rich Robinson från BLACK CROWES och David ”Dregen II” Melin från VERMIN. Ni kanske anar vad som hänt? Just det, Akasha har gjort en ENTOMBED, det vill säga svikit sina gamla ideal.
”Det viktigaste är att vi brinner för våra texter”, skriver Anki Sundelönn i ledaren. Jag håller med och ger redaktionen cred för att den vågar testa nya grepp, men i en tid när allt är trams, VENGABOYS och rockabilly behövs det hårdare toner för att väga upp misären. Som tur är visar det sig att det här är ett festivalnummer — gratis, för övrigt — upptryckt i extremt få exemplar för att visa att tjejerna fortfarande är vid liv. Naturligtvis hoppas vi på ett stenhårt Akasha nästan gång de dyker upp till ytan.
Kanske i stil med #1/96, mitt personliga favoritnummer.
En annan avisa som framställs av tjejer och är baserad i huvudstaden är Victim #9 (A4/40 s./25:-). Hägerstens-skriften traskar på i vana fotspår och öser på rejält med DIMMU BORGIR, ENTOMBED, SYSTEM OF A DOWN, ORANGE GOBLIN, MOONSPELL, SPINESHANK och CATHEDRAL. Det klart bästa med denna blaska är att reportrarna har vett nog att skriva artiklar, i stället för tråkiga fråga/svar-förhör. Det absolut sämsta är layouten. Virrigare sidor får man leta efter. Ram runt textblocken? Kom igen, för satan! Mina ögon blöder…
Förutom de sedvanliga bandsnacken och skivanmälningarna hittar man något så ovanligt som musikvideorecensioner, vilket jag inte förstår vitsen med. Men det kanske beror på att jag — tack och lov — inte är uppvuxen med MTV och ”Headbanger’s Ball”? Mitt tips är att redaktionen ägnar tiden åt en rejäl genomgång av Christer Hellmarks ”Typografisk Handbok” i stället för att apatiskt slöa framför TV:n.
I Nässjö finns det en hel del BACKYARD BABIES-lookalikes. Så är även fallet med de två gossarna bakom Denim #1 (A5/34 s./20:-). Glam, punkrawk och antidisco är deras paroll. Det som gör tidningen läsvärd är språkbruket. Pubertalt svordomsdravel hela tiden, och naturligtvis är det underhållande. ”Hur fan ska man palla leva och supa utan schysst punkrock från 72-77?”, frågar de sig i artikeln om Johnny Thunders. ”CD-skivor är enklare att hantera när händerna skakar”, svarar Happy Tom i TURBONEGRO på frågan om han föredrar vinyl eller CD, och på den nivån ligger det. Andra rockers som kommer till tals är ELECTRIC FRANKENSTEIN, HYMANS, PEEPSHOWS och MISDEMEANOR.
Tidningen faller mig på läppen, trots att jag inte diggar alla grupper som ryms inom pärmarna. Det läckra trycket gör att den något stirriga formgivningen slipper undan mina hökögon, därför blir Denim med marginal godkänd. Gamlingarna glädjs säkert åt mittuppslaget som pryds av en fet bild på NOMADS.
Dweeomer #1 (A5/24 s./666 öre + porto) är ett totalt vansinnigt zine tillverkat i Örebro, och som läsare får man ta allt med två stora nävar salt. Påhittat babbel varvas med autentiska intervjuer, och jag vet varken ut eller in. Något som i alla fall är säkert är att tidningsmakarna dyrkar IRON MAIDEN, vilket givetvis ger fett med respekt. Både HAUNTED, CARDINAL SIN, NORRSKEN, WOLF och DEADMARCH får snällt svara på frågor om dessa hjältar.
Dweeomer påminner lite om ovannämnda Dödinidïot, med tanke på att skiten är fri från bilder och saknar vad man brukar kalla layout. Men ärligt talat, tidningen är faktiskt riktigt rolig för stunden, men kanske inget jag skulle betala för. Jag köper hellre Snickers för stålet.
Bröderna Nilsson från Visby skyller den taskiga layouten i Unpopular #1 (A4/34 s./25:-) på datorkrasch och virus. Kass ursäkt. Det blir totalsågning ändå. Vänta hellre med att släppa blaskan än att skämma ut er.
Innehållet är i alla fall klart godkänt. Så vitt skilda akter SOM MELT BANANA, RUDIMENTÄR, ROACH, VOICE OF A GENERATION, HEADS och MERZBOW samsas om utrymmet tillsammans med fjorton initierade recensioner och konstnären Stephen Kasner, som bland annat gjort omslag åt MARDUK. Kul läsning, även om det känns väldigt tunt med tanke på priset. Jobba mer med både text och formgivning inför tvåan, så kanske vi hörs. Ett stort fett plus för den sköna blandningen dock.
Precis innan deadline dök det upp ett par magasin som gjorde att en del av de utländska blaskorna fick stryka på foten. Terrorpop #7 (A4/52 s./35:-) gör mig nämligen stum av beundran. Trots att jag inte ger mycket för den street punk/oi-trend som råder i dagsläget är det med stor entusiasm jag läser nya numret. Terrorpop, med säte i Linköping, har ända sedan starten 1993 haft en jämn, högkvalitativ nivå på både texter och utseende, och jag hittar inget att klaga på den här gången heller. Möjligtvis att trycket där vit text ligger på svart bakgrund inte är det bästa, men det är smällar man får ta.
Attityden är punk, och till skillnad från många andra zines inom samma genre känns Terrorpop äkta, självkritisk och genomtänkt. Långt ifrån punkklichén med andra ord. DROPKICK MURPHYS, GUTTERSNIPE, BOMBSHELL ROCKS, SICK OF IT ALL, D.S.-13, EAK, NO RESPECT med flera har förärats intressanta intervjuer, vid sidan av historielektion nummer tre om ska, en tillbakablick på RAPED TEENAGERS och tjugo sidor recensioner. Kanon!
Tre år försenade Absurd #5 (A5/68 s./20:-) tilltalar mig enormt. Uppsala-redaktören Lannergård har nämligen ypperlig musiksmak. Vi snackar rens, grind, mangel och vansinne — precis vad jag behöver. Recensionsavdelningarna är som små grind-lexikon, och det riktigt vattnas i munnen när man läser om alla utflippade combos som existerar ute i världen. NASUM, kroatiska PATARENI, RUPTURE och NOOTHGRUSH talar ut om blastbeats och andra viktiga saker i livet. Dessutom bjuds det på turnédagbok signerad GENOCIDE SS. Alltid lika kul. Layouten? Enkel, simpel, punk — men framför allt lättöverskådlig.
Jaha, så var det slut på svenska zines för den här gången. I högen med utländska bidrag glänser det extra mycket i dag, vilket beror på att nästan alla stoltserar med glassiga färgomslag och CD-skivor. Återigen frågar jag mig — hur har de råd? Och givetvis blir jag skeptisk. Är innehållet av lika hög kvalitet som kosmetikan?
Engelskspråkiga lektyren Ancient Ceremonies #3 (A4/80 s./$5) med huvudsäte i Portugal gör ingen besviken. Mycket text, snygg layout och bilder på sminkade män klädda i läder torde gå hem i de flesta stugor. KRABATHOR, NILE, MANOWAR, PENTACLE, PECCATUM, NECROPHAGIA, DEATHWITCH och DIABOLICAL MASQUERADE är bara några som bjuder på sig själva i ypperligt intressanta samtal. Grundliga recensioner av demos, plattor, fanzines och konserter finns det också gott om. Rekommenderas varmt till fans av tung och bloddrypande djävulsrock.
Metal Ostentation #2 (A4/34 s./$5) produceras också i Portugal, men är tyvärr skrivet på modersmålet, så av texterna förstår jag inte mycket. Aningen gamla intervjuer verkar det vara, med tanke på att MARDUK snackar om sitt ”nya” album ”Nightwing”. Tidningen blandar friskt mellan stilarna vilket enbart är positivt. Bland andra MY DYING BRIDE, ANTI-CHRISIS, ACHERON och DESASTER luftar sina åsikter jämsides de gamla vanliga recensionerna.
Sidorna disponeras på ett lättöverskådligt sätt, och bjuder varken på negativa eller positiva överraskningar. Blaskan känns något neutral, och det som glädjer mig mest är den tuffa DARK FUNERAL-poster som numera finns uppspikad på muggen hemma hos Dr. Fanscene.
Att förstå talad danska är för mig helt omöjligt, men skriven sådan fungerar alldeles utmärkt. Därför är det med glädje jag tar mig an färgglada NRG #10 (A4/64 s./45 DK), som bland annat skriver om ”Brooklyns hårde metaldrenge” BIOHAZARD, IRON MAIDEN, EMPEROR, SICK OF IT ALL, NEUROSIS OVERKILL och andra ”barska” gäng.
NRG lockar även med en intressant femsidig artikel om musikcensur som jag plöjer igenom med stort intresse. Den får mig att reflektera över den enkelspårighet som ofta skiner igenom i blaskorna på denna sida. Generellt sett behövs det mer krönikor och kolumner vid sidan av alla slentrianmässiga intervjuer, så ta åt er nu redaktörer världen över. Tänk till!
Mycket läsning för pengarna, tjugosex band under luppen och rolig danska är vad som bjuds, varför tveka?
Lars Jamne, redaktör för norska Oskorei #2 (A4/48 s./40:-), driver även ett skivbolag med samma namn, vilket kanske förklarar den CD som medföljer det här numret.
På papperet delar onda undergroundorkestrar som HELLSTORM, WARHAMMER, AURORA BOREALIS, SETH och LUNAR AURORA utrymme med DARK FUNERAL, MITHOTYN, WITCHERY och PRIMORDIAL. Dessutom får vi en scenrapport från Holland, där enbart osignade grupper presenteras. Total underjord, alltså.
Oskorei är klart intressant. Det som förstör är vissa tekniska layoutprylar som otydliga typsnitt, recensioner skrivna med en teckengrad mindre än telefonkatalogens och en del bakgrundsbilder som gör materialet svårläst. Annars, helt OK.
Några avslutande tips till framtida tidningsmakare. Hellre ingen layout alls, än överproducerad smörja. Ta lärdom av det ni tycker är snyggt. Men det kanske viktigaste av allt — tänk igenom texterna både en och två gånger innan publicering.
Var kreativa! Ni gör fanzines, vilket i princip innebär oberoende frihet.