De flesta band inom den allsmäktiga hardcorescenen är otroligt lätta att stoppa in i de olika subkulturella undergrupperna. Är du inte käng är du ’88-hardcore, och passar inte det är du grind eller new school metalmosh.
Men så har du vissa gäng som inte riktigt passar in någonstans. Till exempel SWITCHBLADE. Stockholmarna har på bara två år hittat sin egen nisch av oväsen, där de båda vokalisterna/basisterna Anders Steen och Henrik ”Hägge” Norén står för mycket av aktens särprägel. Uppbackade av gitarristen Johan Folkesson och trummisen Tim ”Bandpappan” Bertilsson, vräker alla fyra tillsammans ur sig korta, otroligt intensiva utbrott av nihilistiskt kaos.
På Sound Pollution i Gamla Stan, där Tim till vardags gnetar ihop till hyran när inte rockstjärnelivet kallar, sluter jag upp med SWITCHBLADES välfriserade attackstyrka. Efter att raskt ha förflyttat sig till House Of Kicks rikemanslokaler ett par våningar upp, passar jag på att fyra av den största av musikjournalistiska klichéer: Vad spelar ni för något då?
— Vi spelar snabbt och långsamt med grunden i power violence, säger Tim.
— Emo violence då? frågar Anders.
Till slut verkar det som om de kan enas kring ”NEUROSIS på speed”.
— Först är det lite NEUROSIS, sedan skramlar det till och öser på.
Trots sin än så länge rätt korta livslängd är det redan en del medlemmar som hunnit passera in och ut ur SWITCHBLADE-stallet. Tim, med ett förflutet i CHARCOAL och PINCH, drog i gång ensemblen sommaren 1997.
— Det var mitt under värsta LOCUST-vändan, minns han. Från början var det till och med tänkt att även vi skulle ha keyboard. Men folk började hastigt trilla av tills det bara var jag kvar.
Tim fick tag på Anders och Johan, två utflyttade Karlstads-bor med rötterna i moshmetalcombos som BARRICADE och CHAMBER. Henrik Boman, före detta YUPPIECRUSHER, tog i januari 1998 med sig sin bas och stämma in i SWITCHBLADE, och hjälpte till att forma gruppens första riktigt stabila sättning. Med en fast skara medlemmar begav sig kvartetten äntligen ner i replokalen för att smida sina oljudsplaner. Där skrek och skramlades det ända fram till maj, då Tim enhälligt beslutade att det var dags för ett studiobesök. Das Boot hette lokalen och Pelle Gunnerfeldt rattade. Resultatet blev en självbetitlad sjutummare, lagom till förra årets Hultsfreds-festival, på Tims bolag Trust No One.
Från samma session hämtades också tre hårda pärlor till en splitsingel med tyvärr numera avlidna LAST MATCH. Umeå-kompaniet La Calavera stod för utgivningen, men på grund av strul dök skivan inte upp förrän i slutet av 1998. Vid det laget hade Henrik Boman sedan länge lyst med sin frånvaro. I stället rekryterades Hägge, tidigare i LAST DAYS OF APRIL.
— Boman var opeppad och ville satsa på sin rockkarriär, berättar Anders. Han slutade rätt tidigt, men gjorde ändå en bunt konserter med oss. Punkfest 2 i Umeå var den sista. Då hade Hägge redan varit med ett tag.
Han fortsätter med att snacka lite om sällskapets utgivningsfilosofi:
— Det spelar ingen större roll vart vi ger ut våra grejer, bara det kommer ut snabbt. Raka puckar är det som gäller för oss, därför skulle vi aldrig kunna skriva på för till exempel Burning Heart. Och med Trust No One kan Bandpappa styra och ställa som han vill.
— Det är skönt med full kontroll. Jag har inte fått mitt smeknamn för ingenting, förklarar Tim.
— Vi kan inte släppa på någon större etikett, det finns en gräns för hur långt det går att komma med sådan här musik, säger Anders. Det är patetiskt att försöka pressa över den gränsen, vi kommer aldrig att kränga mycket plattor.
— Det spelar ingen roll hur mycket vi säljer, jag vill bara spela. Rensa loss lite, lägger Tim till.
Spelglädjen har nu senast resulterat i en fräsande färsk och riktigt ond, också den självbetitlad, tiotummare. Den här gången är det Anders Ekström från BREACH som fixat inspelningen och Trust No One tar återigen hand om utgivningen.
— Vi har hittat vårt stuk nu. Det är mycket mörkare, dystrare och hårdare sång, säger Johan.
SWITCHBLADE är inte direkt kända som några muntergökar. Bistra miner, inga leenden och noll mellansnack är givna inslag på deras spelningar.
— Känns meningslöst att säga något mellan låtarna, tycker Anders. Två rensbitar, sedan ska jag skämta lite, så blir det rens igen… Det funkar inte.
— Vi är inte direkt kända som några studiorävar, fortsätter Tim. Eller, vi är ju inte kända alls, men vi är definitivt ett liveband.
— Ja, det är där det gäller, håller Henrik med. Vi vill bara få ut skivor så att folk känner igen låtarna när vi är ute och lirar.
— Fast vi ler aldrig på turné. Vi är ingen rolig grupp, så vi måste ta med oss roliga människor om det ska bli något kul, berättar Anders.
Med sådana uttalanden känns det helt rätt när han en stund senare slår fast SWITCHBLADES mål: ”Att förstöra världen”.
Lämna ett svar