Redan efter första plattan la DRAIN världen under sina fötter och turnerade jorden runt som uppvärmare åt storheter som BLACK SABBATH, PANTERA och FEAR FACTORY.
Inte alls illa pinkat av ett gäng målmedvetna tjejer som för några år sedan sa upp sig från sina jobb för att satsa helhjärtat på musiken, utan att ens ha något skivkontrakt i hamn.
MEDLEMMARNA I HUVUDSTADENS DRAIN — Maria Sjöholm (sång), Flavia Canel (gitarr), Anna Kjellberg (bas) samt Martina Axén (trummor) — gjorde det andra bara skulle våga drömma om, nämligen att lägga allt annat åt sidan och satsa på det de verkligen vill göra — musiken.
— Om man inte tror på sig själv eller att det ska gå bra för bandet har man inget i musikbusinessen att göra.
Om vi tar oss en liten titt i backspegeln kan vi konstatera att det var över tre år sedan gruppens förstlingsverk, ”Horror Wrestling”, släpptes i Europa (USA-release året efter). Innan det kämpade DRAIN precis som alla andra orkestrar med att repa, spela in demos och marknadsföra sig mot bolagen.
Men det är knappast några musikaliska ungmör vi har att göra med. Samtliga medlemmar har pysslat med musik sedan barnsben. Flavia och Martina kommer vi ihåg från LIVIN’ SACRIFICE och APHRODITE. Anna och Maria anslöt sig till DRAIN för tio respektive sex år sedan. Då gick konstellationen under benämningen RAG DOLL.
— Vi bytte namn när Maria kom med, berättar Anna. Maria var från början gitarrist och hade aldrig tidigare varit frontsångerska. Hon hade körat lite innan, men med oss var det första gången hon böljade sjunga ”på riktigt”. Själv började jag min karriär som trummis, men de senaste sexton åren har jag enbart lirat bas.
Anna, vars hår numera är helsvart, fortsätter att berätta hur DRAIN sakta men säkert började ta form:
— Så snart Maria kom med började vi skriva låtar och spela in demos. Vi ägnade oss åt det i ungefär ett år och körde stenhårda pass sex dagar i veckan. Tillsammans bestämde vi oss för att sluta på våra så kallade arbeten (Anna och Martina jobbade på krogen) för att kunna spela så mycket som möjligt. Jag menar, att jobba fyrtio timmar i veckan och kanske bara hinna repa två dagar hade aldrig tagit oss dit vi är i dag. Kreativiteten hade gått förlorad och målet att få ett kontrakt, som ju var meningen med vårt arbete, skulle nog inte heller uppfyllts om vi inte gjort en ordentlig kraftansträngning. Vi hade inget annat än musiken.
— Många andra som har jobb vid sidan av som de tycker är OK har ju något att luta sig tillbaka på. Det hade inte vi. Vi hade bandet eller inget alls. Jag tror att alla som verkligen vill komma någonstans med sitt spelande måste jobba på ett liknande sätt.
Kvartetten knåpade ihop ett knippe låtar och skickade ut sitt material till etiketter i USA, Tyskland, Japan, England och Sverige. Till slut fick de också napp och skrev på en deal med Stockholms-baserade MVG.
— Vi fick väldigt positiv respons från många bolag, men MVG var de som var mest angelägna om att få signa oss, säger Flavia. De ville ha fler låtar direkt. Vi visste att MVG var det bästa alternativet för oss. Dels för att det är ett svenskt bolag, vilket gör det enklare, dels för att de är duktiga på att sälja sina prylar utomlands. Det var ju det vi ville, att vår musik skulle komma ut.
— Vi har alltid haft målet att komma ut på den amerikanska marknaden. Vår typ av musik är fortfarande väldigt smal i Sverige. Få spelar den och media bojkottar hårdrock. Det finns ingen framtid för oss i Sverige om vi vill leva på det vi gör.
Men visst lyckades DRAIN föra sin tonkonst utanför Sveriges gränser. ”Horror Wrestling” släpptes i Europa i januari 1996 och i samma veva stack de också på en turné söderöver med de då glödheta raprockarna CLAWFINGER.
— Den turen var på tre veckor, säger Anna. Sedan kom vi hem och körde några strögig i Sverige för att ganska omgående sticka ut på en tio veckor lång turné med FEAR FACTORY. Då var vi runt i hela Europa och avverkade också en hel del festivaler. Vi var ute på vägarna bra länge efter det att skivan släppts och folk har frågat oss hur vi orkar turnera så mycket. Själva vill ut ännu mer. Har vi två månader ledigt känns det bara som en hopplös lång väntan på nästa sväng.
Det stora lyftet för DRAIN kom 1997: Ozz-fest i USA.
— Otroligt kul! hojtar Flavia. Det var som en stor klassresa. Tretton band i fem veckor och en herrans massa partajande. För oss var det ett gyllene tillfälle att exponera oss. Det var ett fantastiskt pådrag kring hela turnén och vi ville att den aldrig skulle ta slut. Det var väl cirka hundra förmågor inklusive oss själva som sökte om att få vara med på Ozz-fest. Varför vi blev utvalda vet vi inte. Ozzy och hans fruga diggade väl oss.
På nya albumet ”Freaks Of Nature” visar DRAIN upp flera ansikten. Ett exempel på det är den uppenbara kontrasten mellan låtar som den malande och feta rockdängan ”Enter My Mind” och den gråtmilda och melodiösa balladen ”I Wish”.
— Det är en blandning mellan det hårda och mjuka, förklarar Flavia enkelt. Det är väl något som är lite unikt just för oss. Jag är den som framför allt ligger bakom de hårda riffen medan Martina är den som skriver mest melodier. ”I Wish” snickrade jag och Martina ihop tillsammans, vilket vi tycker är en bra låt som visar att vi kan göra annat än att bara skriva hård musik.
— På ”Freaks Of Nature” har vi tagit de hårda bitarna från ”Horror Wrestling” och gjort dem ännu hårdare, samtidigt som vi tagit de melodiösare partierna ett steg längre åt det hållet också. Man kan säga att det nya verket är lite mer av allting. Det låter dock mycket DRAIN fortfarande. Melodierna och stämmorna är kvar, men det handlar inte om ett enda långt körpaket, som vi nog kan erkänna att ”Horror Wrestling” bestod av.
— Vi har inte jobbat på samma sätt som tidigare heller, säger Anna. Vi använde oss av sex olika studios och materialet skrevs i flera olika omgångar mellan de turnéer vi gjorde i samband med att ”Horror Wrestling” re-releasades i USA. Vi hade en producent medan vi jobbade med första halvan av plattan och sedan kom Sankan in och slutförde jobbet. Att vi valde Sankan som producent berodde på att vi ville ha en snubbe som var duktig på datorer och maskiner, inte en som tänkte gammalmodigt. Vi ville gärna lattja lite med loopar, samplingar och sådana grejer. Riffen är dessutom hårdare och mer rakt på. Förra utgåvan var överlag sorgligare. Vår nya skiva kan betecknas som en argare produkt. Något som även reflekterar hur vi känner oss för tillfället.
Ett av spåren, ”Black”, har DRAIN skrivit tillsammans med ingen mindre än Maria Sjöholms och BLACK SABBATHS snygging, Tony Iommi.
Titeln ”Freaks Of Nature” är en ironisk anspelning på medlemmarna själva. Att vara ett så kallat ”tjejband” kan förvisso ha varit till en fördel för DRAIN, men att det är inte alltid är så kul har de fått erfara flera gånger.
— Vi känner oss ibland som riktiga ”freaks of nature” när vi spelar live, suckar Flavia. Publiken kan stå och glo på oss som om vi vore från en annan planet eller några chimpanser med instrument. Det verkar vara jättekonstigt för vissa att tjejer lirar metal. Eftersom vi inte heller bär nätstrumpor, röda läderkorsetter eller har uppsprayat hår tycker folk vi är ännu märkligare. Men ofta brukar det ge sig efter ett tag och publiken börjar lyssna på oss och uppskatta oss för vad vi är. Ett band.
Just nu befinner sig DRAIN i USA med BLACK SABBATH och några andra killband. Ozz-fest 1999 rullar för fullt på andra sidan Atlanten och det lär dröja åtminstone till hösten innan vi kan skönja gänget på en svensk scen.
Tråkigt, men vi kan i alla fall lyssna på ”Freaks Of Nature”.
Lämna ett svar