LAGWAGON, H2O, NOFX, SICK OF IT ALL.
Nej, det är inte min lista över nittiotalets bästa band, utan svenska street punk/hardcore-orkestern 59 TIMES THE PAINS kommande turnékamrater.
Erkänn att du blir avundsjuk på Fagersta-gossarna som på sin höjd drar etthundra finniga tonåringar på spelningarna i Sverige, men som får Lou Koller att bönfalla dem om att följa med på USA-turné med SICK OF IT ALL.
Trodde väl det.

I OCH MED senaste fullängdaren “End Of The Millennium”, som utsågs till numrets album i Close-Up #32, har det lossnat på riktigt för hardcore-valparna i 59 TIMES THE PAIN. Överallt där skivan recenseras plockar skribenterna djupt ur gömmorna med superlativ och sångaren/gitarristen Magnus “Larna” Larnhed får jobba för högtryck för att hinna med alla journalister.
— Det känns skönt som fan att det äntligen släppt, pustar frontmannen när han tar sig tid att prata med Close-Up mellan alla glassiga hårdrockpublikationer.
— Det känns till och med skönt att göra intervjuer för den här plattan, det verkar som om folk slutligen har förstått vad vi pysslar med. Det var verkligen inte något som vi räknade med och därför känns det extra kul.
Och Larna, gitarristen Nicke Lundgren, basisten Micke Conradsson samt trummisen Toni Virtanen har definitivt anledning att vara nöjda. “End Of The Millennium” är en fräck smällkaramell där tidigare plattors renodlade New York hardcore har fått stryka på foten till förmån för ett lugnare tempo och — pust och flämt — riktigt klämmiga allsångsrefränger.
— Ska jag vara ärlig har jag inte lyssnat på vår förra skiva, “20 Percent Of My Hand”, på över två år. När den släpptes var vi väl alla ganska nöjda med den, men så här i efterhand finns det en hel del vi borde ha ändrat på. När vi sedan började jobba med den nya fullängdaren märkte vi att materialet i mångt och mycket gick i väl invanda fotspår. Detta plus att vi var allmänt trötta på allting gjorde att vi lade ner bandet under några månader.
Denna välbehövliga paus, som bland annat gav Larna tid till att spela med sidoprojektet PRODUCTS, resulterade i att 59 TIMES THE PAIN blev hungriga på nytt. Dessutom hade en ny musikalisk riktning uppenbarat sig under tiden i träda.
— På senare år har jag mer och mer dragit ifrån den traditionella hardcorepunken och lyssnat mer och mer på refrängbaserad musik. Jag tycker att det måste finnas bra melodikrokar för att det i det långa loppet ska vara intressant. I och för sig hade vi redan på “20 Percent Of My Hand” element som drog mer åt det melodiösa, men det är först nu det blommar ut för fullt.
Detta var på många sätt en naturlig utveckling för 59 TIMES THE PAIN. Visst har vissa fundamentalister knorrat, men deras klagosång har helt dränkts i det massiva jubelrop som både kritiker och publik stämt upp i.
— Vi har just kommit hem från en turné i Europa, den bästa vi någonsin avverkat. Vi hade som snitt tvåhundratrettio personer, men den absoluta höjdpunkten var i London, där vi lirade inför femhundra betalande. Det är vårt bästa gig hittills — det var nästan så att jag grät av hänförelse efteråt. Det var så stort.
Efter några veckors laddning av batterierna är det nu dags att nöta sätena i turnébussen igen. Bland annat står på programmet visit på Hultsfredsfestivalen. Själv minns jag framträdandet i Teaterladan 1996 med värme. Trots den sena timmen och den generöst tilltagna promillehalten hos både publik och undertecknad var det Fagersta-kvartetten som avgick med segern.
— Jo, det var även det en av våra bästa spelningar och det största vi gjort i Sverige. Vi har tyvärr varit för dåliga på att ge konserter på hemmaplan, varför vet jag inte, men mycket beror på att vi drar mer folk utomlands och blir behandlade med respekt. Det säger sig självt att det är roligare att uppträda på en knökfull klubb i Holland än på en halvtom fritidsgård i Sverige.
— Men skämt å sido, vi ska satsa mer på att synas här hemma. På planeringsstadiet finns redan nu en turné i Sverige under hösten, men riktigt hur den kommer att se ut återstår att se. Förhoppningsvis kan vi få med oss någon utländsk akt från Epitaph (som numera är delägare i 59 TIMES THE PAINs skivbolag, Burning Heart. /Förf. anm.) som drar lite folk. Det skulle verkligen behövas, att ungarna i Sverige får upp öronen för hardcore igen. Det de lyssnar på nu låter som MORA TRÄSK i technoversion. Urk!
Men innan hemlandet ska återerövras står desto tacksammare saker på schemat. Nu i sommar drar gruppen runt på vägarna i Europa tillsammans med LAGWAGON, H2O och NOFX.
Deconstruction-turnén, som spänner över två veckor, inleds i Finland på midsommarafton och tar dem genom hela Europa. Några Sverige-datum finns naturligtvis inte bokade.
Men i höst får grabbarna slutligen beviset på att de lyckats. Det har nämligen slumpat sig så att ett litet hardcoregäng från New York, som går under det obskyra namnet SICK OF IT ALL, har fattat tycke för 59 TIMES THE PAIN. Resultatet blir en USA-turné tillsammans i augusti.
— Fattar du hur stort det är? utbrister Larna. Vi fick höra att Lou Koller gillar oss som fan och undrade om vi var intresserade av att åka med dem. Vi funderade väl så där i en tiondels sekund innan vi bestämde oss. För oss är det som att spela tillsammans med Gud, det finns inget större.
Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.