JA, DÅ VAR DET DAGS IGEN att dyka ner i demohögen och vaska guld. Valet av numrets bästa tape var den här gången ganska svårt, över lag måste jag säga att framför allt de svenska släppen håller en ganska hög klass rakt igenom, med undantag för några riktiga bottennapp. Men nog svamlat om det. Vi börjar utanför Moder Sveas gränser och kollar först in vad resten av planeten har att erbjuda.
I Danmark hittar jag CD:n ”As Morning Turns To Day” och dess upphovsmän JEEL, JEGERENLAMPE, som tidigare släppt albumet ”Dying Dreams” på Nordic Metal (se recension i #29). Trots det skojiga namnet är detta inte ett pajasband, utan ett alldeles utmärkt och tunggungande death metal-gäng. Tunga riff, schysst brölsång och fullgod spelskicklighet visas upp under de fyra låtarna. Även om det aldrig riktigt exploderar tror jag att danskarna kan bli något i framtiden och förtjänar definitivt att kollas upp. ($6)
Italienska MISTURA har även de bestämt sig för att förse mig med en demo. ”My Toy” visar upp en tekniskt kompetent trio som under drygt en halvtimme häver ur sig en underlig mix av funk metal, modern Bay Area-thrash med tydliga jazzinfluenser och en massa andra konstigheter inslängda i röran. Visst kan de hantera sina instrument bättre än många andra, men materialet är splittrat och rörigt. Jag förstår inte mycket och blir bara förvirrad och besvärad. Om man är virtuos själv kanske det är kul att lyssna på, men jag lider mest. ($5)

TILL OCH MED i Ryssland känner man till mäktiga Close-Up och därifrån har två taper skickats. Den första av de båda kommer från AZEROTH, innehåller sex stycken och lyder under namnet ”Doctrine Of Dark Forest”. Black metal är vad det handlar om och som så många andra i genren misslyckas denna Moskva-duo med att få mig intresserad. Biffen fladdrar och svajar och det manglas ömsom görs försök till att skapa elak stämning. Allt enligt konstens regler, men ack så tråkigt och enformigt. Planlöst tuggar det på i redan söndertrampade spår. Behöver jag nämna att ljudet är av sämre klass? ($5)
Det andra ryska bidraget kommer från S:t Petersburgs GORESLEEPS. Helt fräsch känns inte ”Far Away From Anywhere Else”, ty detta är en inspelning från 1996, men den ryska postgången kanske inte är lika pålitlig som den svenska. (Det kallas visst för sarkasm.) Heter man GORE-någonting förväntar jag mig att få höra rens, men blir i stället bara besviken när jag trycker i gång bandaren. Här får jag ta del av dyster goth metal med keyboards, vanlig sång och riff som när de inte försöker apa efter PARADISE LOST ofta låter som norsk folkmusik. Vilken bluff! Själva produktionen och spelskickligheten är det inga större fel på och visst hörs det att de verkligen försöker, men det räcker knappast för att glädja mig. Inget ös i Ryssland den här gången inte. ($5)

FRÅN USA HAR TRENNE bidrag inkommit. Först ut är ICEFALLs ”Ghostlands”. Trogna läsare kommer ihåg ICEFALLs pinsamma medverkan i #28, men som tur är har de skärpt sig avsevärt. Det är fortfarande lång väg att vandra, men den här gången presterar jänkarna i alla fall medioker och ganska standard doom metal. Varken bra eller dåligt, mest tråkigt och förutsägbart. Fast de blir ju bättre och bättre i alla fall. ($4)
I Flushing, New York, hittar vi SCRAPE och deras självbetitlade tape. I deras ilskna musik inkorporeras standard-New York hardcore med grind, power violence och tungt gungande metalcore med ett härligt baskaggeknatter som bindande element. Kvartetten målar med sina sex ursinniga låtar fram bilder av våld, ilska, ångest och desperation och gör sitt bästa för att överföra dessa känslor på lyssnaren. Och nog lyckas de ganska bra med det. Ibland blir det nästan obehagligt att lyssna på mikrofonmördaren Pherozes plågade vrål. Stenhårt mangel med autentisk aggression, hotfullt och brutalt nog för att tillfredsställa mig. Skitbra, jag vill höra mer! ($7)
COR är den tredje och sista amerikanska orkestern. På ”Memory Driven” visar trion upp fyra melankoliska tungmetalkompositioner. Vanlig sång och ett gäng melodiösa riff med ett ganska bra gung, som trots att det inte får undertecknad att hoppa av glädje har tydliga kvaliteter som säkert mindre enkelspåriga personer uppskattar. Inte alls min pryl, men dåligt är det inte. ($6)
Hela vägen från Singapore har ”Dark Winds Of Asuras” färdats för att slutligen landa i min lägenhet. Det är REALM som ansvarar för de fyra stycken black metal som dånar ut ur högtalarna. Något direkt finlir har inte asiaterna att erbjuda då deras ondskemangel är väldigt simpelt, primitivt och ofta ganska hafsigt spelat. Trummisen sackar efter så gott som hela tiden och riffen är enformiga och tjatiga. Men det var kul att få en tape från Singapore. Det händer inte varje dag. ($7)

VI ÅTERVÄNDER till Sverige för att planlöst flacka omkring bland taper från hela landet.
Jag har ingen aning om var Mellösa ligger, men därifrån kommer BLACKLIGHT och demo-CD:n ”S/t”, på vilken fyra bitar av det argare slaget har inpräntats. BLACKLIGHT trampar musikaliskt omkring i gränslandet mellan modern metal, typ MACHINE HEAD, och death. De gör sin pryl väl; soundet är fett och kraftfullt med sången mixad så att det låter som om mikrofonisten hela tiden måste kämpa för att höras. Coolt. Tight spel och bra låtar — dödsriffet i ”Don’t Tempt My Anger” ger mig nästan rysningar — här finns inte mycket att klaga på. Jo, kanske lite mer döds nästa gång. (30:-)
”Probably The Best Band In The World” heter nästa kassett, något större fel på självförtroendet lider inte Luleås HELLMASKER av. De fyra herrarna häver ur sig ösig och underhållande death/grind med ett och annat punkriff inslängt i röran. Ganska korta, men välspelade och fräna sånger med kul lyrik. Intensiteten är fullgod och ett högt tryck hålls genom hela produkten, precis som sig bör med mangel av denna sort. Mycket bra jobbat, jag hoppas att få njuta fler HELLMASKER-opus snart. (30:-)
Inte långt från Luleå, i Umeå, träffar vi PERSUADER. Med demo-CD:n ”Visions And Dreams” kan jag konstatera att även långt uppe bland renar och pingviner liras det power metal. Dock inte helt enligt klassiska regler, även om det så klart låter mycket HELLOWEEN om dessa norrlänningar. Det som skiljer PERSUADER från andra namn inom genren är deras sångare. Det är nämligen inte en halvtaskig Michael Kiske-kopia som håller i micken här, utan en vokalist med aningen manligare och lite raspigare stämma och det låter riktigt coolt när man väl vant sig. Musikaliskt gör kvartetten också bra ifrån sig. Ljudet är bra, det är tight och låtarna lätta att sjunga med i och komma ihåg. Att åttiotalet vägrar dö känns skönt och PERSUADER lyckas bra med att föra arvet vidare. (40:-)
Nästa Umeå-lamm till slaktning är ett enmansprojekt, som om jag inte har fel styrs av NAGLFARS Jens Rydén. DEAD SILENT SLUMBER kallar han sitt projekt och på ”Promo 1998” sköter han således alla instrument själv. Enmansprojekt har en tendens att låta tråkiga och onyanserade, men det gör inte DEAD SILENT SLUMBER. Här harvas det fram fyra utmärkta bitar melodisk black/death med både tyngd och driv. Till och med trummaskinen låter bra (trodde aldrig att jag någonsin skulle skriva det!), med andra ord som riktiga trummor. Keyboarden är även den välljudande och tar inte över som så ofta i sådana här sammanhang. Alldeles utmärkt, punkt slut. (Tomband + porto)

FRÅN KARLSHAMN i Blekinge kommer AZKEBORG och deras ”As Hell Awakened”. Kvartetten kallar sin musik för symfonisk death/black och det kan jag till största delen hålla med om. Dock hör jag inte så mycket döds som jag kanske skulle vilja, däremot ordentligt med keyboards, men knappast något alls av den lågt mixade gitarren. Tyvärr är denna sättning ännu ett exempel på hur ett bands sound förstörs av att en av medlemmarna är en klåpare, medan de övriga sköter sig exemplariskt. I detta fall vokalisten/keyboardisten Markus Sjöqvist. Keyboarden har jag redan behandlat, men sången är det verkliga problemet. Stoppa en strumpa i munnen på karln, så att han håller käft. Markus fåniga gallskrik låter inte det minsta tufft, utan mest som en fraggel med nageltrång och hemorrojder. Låt i stället Jesper Sjöberg som gurglar så skönt sköta all sång. Jag tror nämligen att AZKEBORG hade fallit mig ganska väl på läppen om det inte vore för ovanstående. Nu känner jag betydligt svalare för kvartetten. (40:-)

NU TILL EN tvåmannakonstellation på mördaruppdrag. För Sandvikens MUTANT tar minsann inga fångar på ”Eden Burnt To Ashes”. Så här ska black metal spelas; brutalt, snabbt och skoningslöst! Må så vara att de använder trummaskin, men ingen är perfekt. Ur min stereo dundrar fem ilskna jaktplan till låtar, utan plats för andningspauser attackeras jag av MUTANTs intensiva rens som lämnar mig mör och utmattad. Jag älskar det! Välspelat och välproducerat — alla bitar är på plats. Duon håller ett konstant högt tryck och lämnar få sekunder omanglade. (40:-)
Mer black metal blir det när Västerviks PORTAL bjuder upp till dans. ”The Prophet” innehåller fyra melodier av i min mening ganska ordinärt slag. Inte dåligt, men inte heller något att hänga i granen och i synnerhet inte överraskande. Alla redan tilltagna trick finns med i orört skick. PORTAL gör bra ifrån sig, för spela kan de absolut, men tillför inget nytt till genren. (30:-)
Jag hatar symfonirock och progressiv metal. Band som RUSH, YES och MARILLION kan i min mening dra åt helvete i hundraåttio knyck. Med detta sagt ska jag presentera flopporkestern MASTER MASSIVE, som skickat mig CD:n ”Excerpts From The Pendulum” (även om brevet inleds med ”Hej Åsa” — vilket kanske betyder att plattan är till min lillasyster?). Plattan innehåller tolv snuttar från deras så kallade metalopera, ”The Pendulum”, som i sin helhet är sjuttiofem minuter lång. Tack för att jag slapp lyssna på hela! Vad som liras är just symfonisk och progressiv hårdrock med noll självdistans och maximerad tråkighetsfaktor. Jag har hört intressantare musik på Ettans ”Voxpop”. Huruvida Katrineholms-gossarna är kompetenta musiker eller ej kan jag knappt gå in på då jag har nog problem med att hålla mig vaken. Fy farao, vilket överpretentiöst skräp. Temaplatta är det förresten också. Suck, stön, flämt, jag måste nog ligga ner en stund. (Tomband + porto)
PATHFINDER från Sollefteå känner vi sedan #31 och nu är de tillbaka med ”Unquiet Slumbers For The Sleepers”. Ni som minns dem vet att det handlar om stoner rock. Inte direkt min favoritmusik, men faktum är att de skärpt sig en aning och börjar nu närma sig ett lite mer eget sound. Ulf Torkelsson har en stämma som ofta påminner väldigt mycket om Ozzy, dock mer klagande än gnällig som herr Osbourne. Men de längre instrumentalpartierna hade jag definitivt klarat mig utan, för där blir PATHFINDER tjatiga och dryga att lyssna på. Dock lätt åtgärdat med lite kortare låtar. Annars svänger det ganska bra om kvartetten. (30:-)

DIREKT TRAGISKT är det att somliga inte har råd eller vett att nyttja en riktig inspelningsstudio, utan tar till portan för att sätta sin musik på band. Extra tragiskt är det när man hör att det egentligen är schysst mangel som presteras, men det förskräckliga ljudet gör lyssningen svår och smärtsam. Precis så känner jag för Kalmar-kvartetten HEDEONs ”In To The Battlelands”. Deras tekniska och hetsiga black/death blir med den fasansfulla ljudbild de fått till bara grötig och stökig. Nog kan de mangla, men med en sådan här inspelning orkar man inte lyssna på det. I förgrunden ligger trummor och gurgelsång medan basen inte hörs alls och gitarrerna låter totalt mesiga och odistade. Spara ihop lite stålar och spela in i en riktig studio nästa gång, så kan jag nästan lova att ni får en riktigt bra recension. (30:-)
Från Rejmyre i Östergötland kommer EXECRATORY. Jag gissar att den här trion länge levt på en musikalisk diet bestående av CANNIBAL CORPSE, SUFFOCATION och BROKEN HOPE, då de på tolv-spårsdemon ”Grinded Into The Sepulchre” försöker så gott de kan med att mangla sönder mina trumhinnor och sina instrument i en virvelvind av USA-ekande oväsen. Det som är tydligast här är spelglädjen, grabbarna gillar att skoningslöst ösa järnet. Kvaliteten tycks inte på något vis vara prioriterad. De verkar lira snabbt bara för att det ska vara så. Pang på rödbetan hela tiden. Låtarna är svåra att särskilja från varandra, eftersom de är mycket onyanserade och inte speciellt välsnickrade, vilket leder till att det blir väldigt stökigt. Jag har dock hört betydligt mer luttrade band göra sämre ifrån sig än så här, men någon riktig fullträff får vi oss nog inte till livs förrän EXECRATORY jobbat lite mer på sitt material och blivit mer fokuserat. Fast det kommer nog med tiden. (Tomband + porto)

YTTERLIGARE EN AKT som vi känner sedan tidigare är fuzz-attackerande DEMONCLEANER, här aktuella med en icke betitlad kassett i fyra akter. Som hörs på namnet startade den här combon som Kyuss-coverband och visst återspeglas det även i musiken. Dock inte lika mycket som hos många av kollegorna. Borlänges DEMONCLEANER lyckas ta ett steg bort från sin främsta influens och skapar sig en egen identitet, samtidigt som de ändå stannar kvar i samma fack. I övrigt låter allt som förväntat. Jag är inte speciellt förtjust i detta stuk, men det är trevligt att höra att inte alla rökverkssällskap rippar rakt av. Bra gung och schysst lirat, klart godkänt. (30:-)
Om jag inte minns helt galet är det från Astrid Lindgren-filmen ”Ronja Rövardotter” som Nossebro-sönerna ENTHRALLED stulit introt till ”Accession”. ”Lilla vackra människa” kraxar de tokiga vildvittrorna och sedan dundrar det i gång. Kvartetten mixar många olika stilar i sitt sound. Det hela låter i mina öron mycket trevligt. Tonvikten ligger på death metal, både manglig och melodiös, men ett och annat stänk thrash och även lite IRON MAIDEN tittar förbi på denna fem trudelutter långa resa. Skönt driv med fullgod spelskicklighet, bra ljud, trevliga låtar och en vokalist med härligt raspig gurgelröst. Tummen upp. (30:-)
Ett trevligt återseende från #30 är PUPPETS OF HAERN från Close-Ups hemstad Norrköping. ”The Return Of The Glorified Sick” heter det aktuella verket och den som gillade förra demon blir inte besviken på uppföljaren heller. Den största skillnaden är att den här utgåvan drar betydligt mer åt black metal-hållet än den förra. Men det låter fortfarande primitivt och ärligt på ett rått sätt. De gamla hjältarna från skiftet mellan åttio- och nittiotal gör sig konstant påminda i PUPPETS OF HAERNs tongångar. Titelspåret är lite melodiösare än vad jag var beredd på efter öppnande rökaren ”King Of Time”, men det gör inget. Jag gillar det här ändå. (30:-)

HÄRNÄST EN TRIO från Trelleborg som medverkat mer än en gång tidigare. AKAFT har spelat ihop i ungefär fyra år och personligen har jag lite svårt för att ta dessa gossar på allvar. Anledningen är att de under sin existens hunnit vända kappan efter vinden vid alltför många tillfällen. På ”Temporary Subterfuge” presterar de någon form av ångestladdad, tung metal med löjlig visksång och gapvråls-utbrott. Alltihop stinker av KORN och liknande konstellationers framgångar och AKAFT gör den här prylen om möjligt ännu fånigare. Det låter bara splittrat, förvirrat och plagierat. Till råga på har de slängt med en NIRVANA-cover också. Identitet är viktigt i den här branschen, se till att skaffa er en sådan, AKAFT! (30:-)
Upp med handen alla grabbar som lekte med He-Man när ni var små. Det gjorde nog medlemmarna i Enköpings BLUDGEON i alla fall. De har nämligen valt att döpa sin demo efter He-Mans kraftrop, ”By The Power Of Greyskull”. Slår kvintetten lika hårt som det svärdsvingande muskelberget från Eternia? Nä, inte riktigt. Gruppen verkar ha lite svårt att bestämma sig för hur den ska låta. Ena stunden är det ilsken vanmaktsmetal med tunggung för att sedan bli snabb och simpel punk och plötsligt melodiös metal. För det mesta är det tunggunget som tar överhanden, men det känns ändå lite förvirrande. Men faktum är att oavsett hur BLUDGEON väljer att mangla är de hyfsat övertygande, förutom melodibiten, den kunde ha skippats helt. Det gäller bara att bestämma sig för ett sound och inte vela på det här viset. (30:-)
Huvudingrediensen i nästa mangelkompott får jag nog säga är aggressivitet. Skellefteås FAUX PAS attackerar mig på ”Terminal Rapture” med fem ilskna stycken av tydligt Bay Area-influerad (läs MACHINE HEAD) aggrometal. Mycket dubbla baskaggar, tätt spelat och en sångare som aldrig verkar kunna få ont i halsen. Detta är inte min favoritmusik, men FAUX PAS övertygar. Det är välfokuserad och ilsken, utan att för den skull bli jobbig och fånig, nittiotals-heavy metal. Diggar man loss till MACHINE HEAD, CROWBAR och liknande gapvrålande metal-akter tycker man nog också att det här rockar järnet. (30:-)
En av mina favoriter från förra året är Bollnäs KILLGORE (inte att förväxlas med amerikanska KILGORE), som nu är tillbaka med ”Goddamn Killgore”. Orkestern kör på i samma spår som på föregångaren och visar återigen hur man spelar cool och medryckande, sleazig rock’n’metal med attityd fylld av bluesondska och humor. Det gungar och rockar som Fan själv från öppnande rökaren ”Goddamn Psycho” till avslutande ”Our Time”. Lite mer nyanserat material den här gången också. Att förrädare som ENTOMBED har kontrakt och inte dessa gossar gör mig fortfarande lite ilsken. Korrekt framfört, fläskig ljudbild och ett förbannat ös, KILLGORE borde gå långt. (30:-)

FRÅN BOLLNÄS kommer även OF SILENCE. Deras demo-CD är betitlad ”Lost Anthems” och innehåller tre bitar vemodig och tung metal. Vokalisten begagnar sig av så kallad ”vanlig” sång, vilket oftast funkar bra. Musiken är lagom genomarbetad och en viss hitkänsla infinner sig ibland. Deppig hårdrock av det här slaget är inte något som i vanliga fall tilltalar mig, men OF SILENCE gillar jag. Bra melodier, intelligent låtsnickrande och väl framfört, så om ditt tycke lutar åt detta håll bör du kolla in OF SILENCE. (30:-)
Här står vi inför en splitdemo med Kristinehamns-fortkörarna RUTTO och GRISGRINDER. GRISGRINDER är en fyramanscombo, där bland annat VOMITORYS sångare Jussi Linna ingår som batterist. RUTTOs historia är lite mer invecklad. Som jag förstår det består RUTTO av Jussi (igen), GRISGRINDER-gitarristen Jesper på gitarr/bas och ett gäng gästmusiker.
De fjorton RUTTO-låtarna är komponerade på ett allt annat än ortodoxt vis. De har påstodligen skrivit trumtakterna först och sedan har Jesper improviserat riffen. Men trots detta låter det fräckt. Vad det handlar om är kaotisk kravallgrind. Korta, intensiva rens-attacker — inget speciellt avancerat, men nog öser det.
Även GRISGRINDER spelar hysterisk grind, om än aningen mer genomtänkt och genomarbetad.
Hastighetsidiot som jag är diggar jag båda gängen. Huruvida RUTTO existerar efter den här inspelningen eller om det var en engångsföreteelse förtäljer inte historien, men GRISGRINDER är ett ”riktigt” band och jag hoppas få höra mer av dessa manglande herrar i framtiden. (30:-)
I min fagra hemstad Malmö hittar vi LOUD SILENCE namnlösa tvålåtars-CD. Egentligen är jag inte säker på om kvintetten hör hemma i Close-Up, men den får en chans ändå. LOUD SILENCE presterar en sorts vemodig och av grunge fläckad hårdpop med lite sjuttiotalsvibe och rockar sålunda inte speciellt hårt. Visst, de kan säkert sin sak och låtarna är lagom ”hitiga”, materialet ganska välkomponerat och kompetent framfört, men mangel är det inte. SA-redaktionen hade säkert förstått mer av det här än vad jag gör. För soft, för mesigt, för gnälligt och framför allt inte min kopp te för fem öre. (30:-)

KANSKE INTE den roligaste avslutning denna resa kunde få, men så kan det gå. Vi ses igen i juni, till dess säger jag: ”Black night metal fight/Tear it apart as we pound/Pounding metal!”