Ett av Sveriges hårdaste hardcoreband är inte så hardcore längre. Men hårda är de i alla fall, på sitt eget lilla vis. Att följa sina egna vägar för både gott och ont med sig berättar trumslagaren och mångsysslaren Per Nordmark för Pelle sittandes i klädgarderoben under Accelerator-festivalen i Stockholm i början av juli.

Som en ovälkommen bonus fick jag precis när jag satte mig ner för att skriva den här artikeln reda på att Breach hade kastat in handduken. Sicket sätt va? Men det kom inte direkt som en överraskning ska jag väl erkänna, Per Nordmark gav små hintar under hela intervjun att det inte hände så mycket i Breachstallet. Inte för att han någon gång sa att de skulle lägga ner men i alla fall. Nästa fråga som dyker upp i huvudet är ifall han visste att de skulle lägga av mindre än en månad efter intervjun? Och om han visste, varför inte säga det till mig? Fast å andra sidan, varför skulle jag få reda på det för? Det kan ju, även förklara en del svävande svar jag fick under intervjun, som till exempel den obligatoriska sista frågan om framtiden.
— Vi får se vad som händer, man vet ju aldrig hur länge saker och ting håller i sig.

HARDCORE COUNTRY

I Luleå 1993 lade punkbandet SUPERDONG ner. Ena halvan bildade FIRESIDE medan de andra startade Breach. Två band som förutom att de inte liknade Superdong alls skiljer sig mycket åt sinsemellan. Breach släppte en mini-CD på Burning Heart som snart följdes av första albumet, Friction, inspelad i Sunlight Studios med hjälp av DISMEMBERS Fred Estby.
Att komma från Luleå, släppa sina skivor på Burning Heart och spela hård musik betydde 1995 bara en sak. Hardcore. Det spelar ingen roll vad medlemmarna själva tyckte om den saken, en färdigformad publik med huvtröjor och kryss på händerna fanns redan for att ta emot det nya HC-bandet från Burning Heart. Även om Per inte var med i Breach då vet han ända vad jag talar om i egenskap av trummis i Fireside, men någon bitterhet verkar han inte lida av för den skull.
— Jag var en del av det också, jag spelade ju i Fireside. Visst blev man fast i en fälla, men den där scenen är ju stendöd nu. Det spelar ingen roll, fan det är ju snart tio år sedan. Det känns som om det är preskriberat, man kan göra vad fan man vill nu. Jag tror säkert att folk fortfarande förknippar oss med den scenen, jag tycker inte ens att Breach kan klassificeras som hardcore längre. Det var ju bara den scenen, just då och där.
Nästan två år senare var det dags för album nummer två, It’s Me God. En skiva som allt sedan den dagen har stått listad som It’s Me Good i Birdnest mailorder-katalog, är det bara jag som stör mig? Den här skivan la jag för övrigt vantarna på när den var helt ny till det behagliga priset av tio kronor på en skivmässa i Linköping. Som ni förstår hade försäljaren ingen koll på vad det lilla vita fodralet innehöll för godbit. Det var här gruppen på allvar avvek från metalhardcorens ABC. Hårt, argare än någonsin och med otroligt trevliga inslag av sludgemetal, även om ingen kallade det för sludge på den tiden. Inspelad och producerad av Pelle Gunnerfeldt som såg till att ge dem en slamrigare yta. Som grädde på moset gav bandet sig ut på turné ihop med jänkarna UNSANE och NEUROSIS, två band som utan tvekan hade haft en betydande roll i Breachs musikaliska utveckling. Jag hade turen att få bevittna det årets argaste turnépaket i Linköping och jag måste erkänna att jag inte var redo för det vid den tidpunkten. Jag hade nog uppskattat den kvällen bättre om den tagit plats några år senare. Neurosis skrämde skiten ur mig med sina diabilder och skäggiga framtoning. Ja herrejävlar vilken kväll, en kväll när man insåg att världen kanske inte var så snäll och oskyldig som man trodde.

EN BREACHSKIVA TROTS ALLT

Det var under tiden mellan It’s Me God och tredje albumet Venom som Per Nordmark anslöt som trummis vid sidan av sitt åtagande i Fireside, vars karriär efter misslyckad USA-lansering och den tråkiga skivan Uomini D’onore i ärlighetens namn var nere i en svacka. Venom spelades in i replokalen av Breach själva och fortsatte den spännande resan vidare längs stigen bort från gängse normer och mallar. Maj 1999 släpptes den, och det känns lite konstigt, inte var det väl så länge sedan? Jag har ju fortfarande inte lärt mig att förstå hela skivan, kommer jag någonsin att göra det? Särskilt med tanke på att bandet runt årsskiftet 2001/2002 släppte sin fjärde och, som det nu verkar, sista skapelse. Titeln är Kollapse och stilen är väldigt svår att beskriva. Antagligen har just det skrämt bort potentiella köpare, Per klagar lite på försäljningen.
— Synd att den inte säljer så mycket, men det spelar ingen roll. Den är ju mer lättlyssnad än vad de gamla skivorna är. Men det är väl just att den är instrumental och det gillar ju inte folk. De vill ju ha sång, om man nu kan kalla det Tomas gör för sång.
Försäljningssiffror borträknade kan Per inte vara annat än nöjd med resultatet. De har återvänt till Pelle Gunnerfeldt, nu i hans nya studio i Gröndal, i Stockholm.
— Ja, vi är jättenöjda. Först hade vi tänkt att spela in den som vi spelade in förra skivan, själva i replokalen. Men det är så mycket pålägg och mycket mer nyanserat så det kräver ju en riktig studio. Det var nödvändigt att spela in den hos Pelle.
Från början var det inte ens tänkt att Kollapse skulle bli en Breach-skiva. Hela bandet förutom sångaren Tomas är nedflyttade till Stockholm. Tomas bor kvar i Luleå där han tjänar in till sitt dagliga bröd genom att sticka människor med färgade nålar. En levnadssituation som utan tvivel bidrog till att bandet slutligen splittrades.
— Det var inte tänkt att det skulle bli en Breach-skiva. Det var Anders och jag som gjorde skivan. Vi repade varenda dag före sommaren och hade tänkt att spela in en instrumental skiva, sen kom vi på några idéer som var Breach-typiska. Så halkade Tomas in då och det blev ju jättebra.
Slutresultatet släpptes som vanligt av Burning Heart. Själv blev jag lite förvånad över det, det är ju inte direkt så att den sorts musik som Breach skapar numera är väl representerad hos Örebro-labeln som för tillfället helst verkar vilja släppa rock’n’roll samt jaga norska bögar.
— Jag tror det beror på lång och trogen tjänst, säger Per med ett skratt. Jag vet inte, de tyckte den var jättebra. Det går nog mest back för dem, vi spelar ju aldrig och turnerar inte.
— Näe, vi har ju inte gjort anspråk på att bli signade av något större, svarar han på min fråga om det fanns några planer på att lämna Burning Heart för något annat bolag. Det finns ingen dröm om att bli ett stort rockband. Alla håller på med så mycket annat så det är ingenting som ska ta upp vår huvudsakliga tillvaro. En sund inställning kanske, men den har även fört med sig att Kollapse inte finns att inhandla i USA. Venom köptes av det klockrena mangelbolaget Relapse, men det har inte hänt med nya alstret. Epitaph släpper ju som bekant Burning Hearts skivor på andra sidan Atlanten men jag misstänker att Mr Brett och skateplutonen i Kalifornien satte starkvarorna i fel strupe när de blev presenterade för Breach. Om någon ens brydde sig att lyssna vill säga. Drar det inte in kulor till koncernen får det vara.
Däremot kan vi fortfarande hoppas att Kollapse ska dyka upp på vinyl. Både It’s Me God och Venom har släppts på det svarta guldet genom Stockholmsbolaget Trust No One och Per hoppas i alla fall lite halvhjärtat att så kommer att ske även denna gång.
— Ja det hoppas jag. Jag vet inte om de har fått tillstånd att göra det. Det vore ju konstigt om man inte har fått det, det är ju ingen förlust för Burning Heart. Det skulle vara jättekul. Man får väl se, nu har det ju gått ett tag. Egentligen kanske det kvittar men det är ju alltid kul om den kommer ut på vinyl.

HELT VÄRDELÖSA

Att gå från stenkrossar-HC till någon sorts odefinierbar flumcore, om man får vara så kreativ att man hittar på en ny genrebeteckning, har både fördelar och nackdelar med sig i bagaget. Att inte passa in någonstans tycker Per är underbart, åtminstone tills jag pressar honom lite och då är det tydligen inte så viktigt längre.
— Nja, det känns som om det kvittar.
Men gör det inte allt mycket svårare undrar jag?
— Jo det gör det ju. Men som jag sa tidigare finns det inga intentioner på att, jag menar om vi säljer någonting så är det, det spelar ingen roll, det är kul om det säljer mycket men det visste vi att den inte skulle göra ändå. Många som gillar gamla Breach avskyr ju det här nya.
Ja just det, ett band som utvecklar sig ”för mycket” eller åt ”fel håll” får räkna med att en hel del så kallade fans försvinner längs resans gång. Att det i allra högsta grad stämmer in på Breach kan Per berätta.
— En del kommer fram och säger ”Fan ni är ju helt värdelösa”, skrattar han. ”Varför låter ni inte som ni gjorde på It’s Me God?” Men det är ju fan sex år sedan, det vore ju tragiskt om det var samma. Låtarna bygger inte på vackra melodier med bra sångmelodier, det är inte det musiken handlar om, det är inte som singer/songwriter-musik som är sångbaserat. Det här är något som bryter sig fram hela tiden, det måste hända något nytt. Jag skulle aldrig orka spela samma så länge.
Att Kollapse skulle bli annorlunda blev man snabbt varse när man lojt bläddrade igenom en Close-Up CD på jakt efter något lyssningsbart. Där dök smakprovet Lost Crew upp och det var minst sagt överraskande. Indierock helt enkelt och det gick ju inte att ta miste på att det var Patrik Infäldt från BRICK som skötte sången.
— Ja den är lite poppigare. Det är grymt med skivan att den är så mångfacetterad. När man hör den första gången vet man inte vad som händer. Det är på gott och ont, det kan ju misslyckas också. Patrik är med på två låtar faktiskt. Han var med på Södra Teatern och spelade med oss men han pallade inte att vara med idag, han känner sig som gubben i lådan.
När vi ändå är inne på avdelningen intressanta gästartister bör givetvis basisten Johan Gustafsson nämnas. Till vardags i RANDY och det känns ju lite konstigt. Den killen är man ju van vid att se strutta omkring på scenen till socialt medveten svängig punk, inte mangelflum. Men som jag i samma andetag säger till Per, det kanske inte är konstigare att använda Randys basist än att trummisen i Fireside är med, vilket han givetvis håller med om.
— Han är ju så duktig. Det funkade jättebra, prisar Per sin kollega.
Om man skulle lägga ihop alla basister som passerat genom svängdörrarna hos band som Breach, NINE och REFUSED skulle man få folk så det räcker till en hel skolklass på särvux, helt makalöst. Är det så tråkigt att spela hardcorebas undrar jag i mitt stilla sinne, givetvis finns det ingen där som kan svara. Vet ni svaret är det bara att maila.

APAN I BUREN

Ungefär en timme efter att min intervju är avklarad ska Breach kliva upp på den minsta av tre scener på Acceleratorfestivalen. Det är bara den andra spelningen de gör sedan Kollapse släpptes och de vet inte riktigt vad det är som väntar dem. Den första spelningen var på Södra Teatern i början av april där de uppträdde utrustade med glockenspiel, syntar och allt annat som krävs för att kunna framföra de invecklade låtarna från Kollapse. Det hela skedde inför sittande publik i den tjusiga teatern. På Accelerator-festivalen är läget lite annorlunda. Runt dem på spelschemat finns band som YEAH YEAH YEAHS, VUE, AND YOU WILL KNOW US BY THE TRAIL OF DEAD och andra för tillfället väldigt hypade indieband. Plus att hela kalaset ska framföras framför den desperat trendfluktande Stockholmspubliken. För att göra allt lite mer spännande har Breach inför spelningen bara repat fyra gånger, alldeles för lite menar Per som ändå hoppas att allt ska gå vägen.
— Jag är lite nervös, erkänner han. Det är väl det som är ganska bra med att spela så sällan, det blir lite ”apan i buren”-stämning. Folk som tycker vi är värdelösa kan gå och kolla på oss bara för att det är kul. Vi är ju lite fler folk på scenen nu, förutom grundmedlemmarna så är vi två till. En som spelar percussion och tamburin och en som spelar synt. Det är Calle från BEAR QUARTET och Fireside, och sen är det en gammal barndomskompis till mig. På Södra Teatern spelade vi ganska mycket av de lugna låtarna också, vi spelade säkert en och en halv timma. Idag blir det mer hårda låtar, vi har inte så lång tid på oss så vi tänkte att vi bränner krutet direkt.
Spelningen drog trots klientelet en hel del folk, det var mer eller mindre proppat i salen när de började. Visst verkade en del vara där endast för att ta sig en titt på aporna på scenen, varefter spelningen led tunnade det ut lite bland åskådarna. Jag hoppas även att de skrämde skiten ur några trendpopoffer, det vore inte mer än rätt. Viss otajthet lämnar jag därhän, jag är så här i efterhand ganska mallig över att ha sett Breachs sista spelning och ha gjort sista intervjun med ett av Sveriges hårdaste band genom tiderna.