Ta lika delar Motörhead och Zeke och lägg därtill en rejäl dos asfalt och bränt gummi så har du Västeråsrockarna Puffball i ett nötskal. När Puffball lirar går det fort och nu är tredje albumet The Super Commando här så väja för faan!

Redan ’97, innan punkrocken började bli populär på allvar i Sverige, kom Puffballs debutalbum Sixpack To Go! [Burning Heart] ut och allt sedan dess har bandet, numera bestående av Forsberg — trummor, Tossa — sång/gitarr, Linkan — bas och P-O — gitarr, troget försett oss med förstklassig höghastighetsrock.
Puffball är med andra ord ett av de få svenska band som varit med från “starten”, innan den så kallade “actionrockvågen” vällde fram. I början av året kom bandets tredje fullängdare The Super Commando [Burning Heart] och givetvis såg vi i samband med albumreleasen till att fixa en intervju med trumslagaren tillika originalmedlemmen Forsberg.
Det första som slog mig när jag lyssnade på The Super Commando var att det lät mer varierat och att ljudet var mer garagerock än tidigare. Likheterna med NEW BOMB TURKS eller varför inte svenska TURPENTINES är mer påtagliga än de med MOTÖRHEAD och ZEKE även om det för den delen inte dras ned på farten.
— Det kan nog stämma, medger Forsberg, framförallt jobbade vi på att få bort lite av Studio Undergrounds automatiska metalljud den här gången. Gitarrerna är t.ex. mycket renare än normalt, något som kanske ger oss lite mer garagestuk à la New Bomb Turks. Låtmässigt tycker jag dock att det är som vanligt, ett par riktiga Zeke-vevare, ett par-tre halvslöa låtar, med våra mått mätt vill säga och resten snabb hemi-rock’n’roll som folk är vana vid från oss. Vi är jävligt nöjda med slutresultatet, det blev så gott som exakt som vi ville. Det gamla hederliga höghastighetsmanglet aningen mer uppstyrt och genomarbetat.
Som Forsberg nämnt är The Super Commando likt sin föregångare mini-CD’n Swedish Nitro [Burning Heart] inspelad i Studio Underground belägen i hemstaden Västerås. Vid inspelningen hade bandet hjälp av Matte From, vokalist i THE LET’S GO’S, som förutom att fungera som co-producent och bakgrundssångare även sjunger lead på låten Troublestarter, ett av plattans starkaste spår.
Att som ösig punkrockcombo ligga på det förut så utpräglade skatepunk/ska-bolaget Burning Heart känns inte som en helt given ekvation. Den gängse brädåkaren köper knappast Puffball samtidigt som rockkidsen inte direkt kollar in en etikett som Burning Heart. Forsberg håller till viss del med mig men tycker inte att etiketten på skivan spelar så stor roll.
— Risken finns att det är som du säger. De som normalt skulle gilla Puffball kanske inte ger oss en chans på grund avart vi ligger på Burning Heart som tidigare förknippats med skatepunk och det är ju även så att skatekidsen skulle bryta både ben och armar om de försökte åka bräda till något av våra hårigare nummer. Numera har ju Burning Heart breddat sitt stall och har fått mer “rock cred” med band som THE HIVES och THE PEEPSHOWS så nu är dilemmat mindre än tidigare. Vi har aldrig brytt oss speciellt dock, vi är och har alltid varit nöjda med Burning Hearts jobb. Så länge vi gör bra plattor kommer folk att hitta dem oavsett om de släpps på Jesus Kudd eller Geffen.

File Under Rock

Om man någon gång kastat ett öga på någon av Puffballs plattor eller läst någon text signerad bandet har man ganska snabbt klart för sig att bilar ligger killarna i bandet varmt om hjärtat. Nu hör till saken att bland dagens rockband är de knappast ensamma om att ha detta intresse. Var och vartannat rockband fläskar på med V8:or och feta amerikanare på sina omslag och oftast känns det väl påklistrat. Hur äkta är då Puffball undrar jag, står det jänkare hemma i garagen?
— I det här fallet är det tyvärr bara Tossa som är äkta, än så länge vill jag tillägga. Han har en svart Plymouth Sport Satellite från ’69 med en 383 motor. Som tagen direkt ur någon av våra mer Moparromantiska texter. Jag skulle vilja påpeka att vårt bilintresse i högsta grad är äkta och ingen jävla “actionrock”-gimmick.
Den som läst Chrome #5 kommer ihåg den livliga diskussion kring ämnet “actionrock” som jag hade med THE HELLACOPTERS. Något svar på hur genren “actionrock” egentligen kom till lyckades vi aldrig få fram och därför får Forsberg säga sin sak i frågan.
— Jag håller helt och fullt med Kenny som sa att om genren över huvudtaget existerar så är det i såna fall andra vågens flames och eightball-besatta rockgäng som hör hemma där. Band som med tiden säkert kommer att utvecklas och få mer av ett eget sound men som till en början kör ganska standard “Oh Yeah”-rock med klara influenser från tidiga Hellacopters och BACKYARD BABIES. Att det just blev “actionrock” måste väl alla gamla Detroit-band få ta på sig, där var det ju action i var och varannan text något som jag antar att ni också hittar här och däri tidiga Hellacopters och Puffball-texter.
Noterbart i sammanhanget är att Forsberg pratar om sitt eget band i samma era som Hellacopters och faktum är att deras karriärer tidsmässigt är ganska lika. Med den skillnaden att Puffball knappast nämns i samma andetag som Hellacopters när man snackar svensk rockmusik.
— Vi har ju aldrig, trots att vi varit med från “starten”, varit nåt självklart namn som droppats när svenska etablerade rockband räknats upp. Kanske pga att vi varit för snabba, har för få tatueringar och inte bor i Stockholm, funderar Forsberg.
Med “starten” syftar han på början, runt ’95, av den svenska rockvåg som senare skulle mynna ut i det som kallas “actionrock” och som i dagsläget mest används som skällsord i recensionssammanhang. Visst finns det många bra förmågor bland dessa band men precis som Forsberg säger kan det bli lite väl mycket och att kalla Puffball för “actionrock” är det sista han vill.
— Ett tag kändes det som varje liten håla hade ett gäng killar som vrålpluggat Supershitty To The Max! och Total 13 och på nåt mystiskt sätt lyckats få nåt spanskt, tyskt eller amerikanskt bolag att släppa hopkoket som ofta låter exakt som THE HELLRAWKERS, CAMARO DEMONS eller vad nu det coolaste bandet i närmsta by heter. Visst är flera av banden bra men ofta på tok för lika varandra för att jag ska orka höra ett band till. Och vad Close-Up än säger så har Puffball inget med “actionrock” att göra, sortera oss under rock, tack.

Röksvamp

Första gången jag stötte på Puffball var på Bergslagsrocken ’96 där de gjorde en synnerligen kass spelning vilken gjorde att jag aktade mig noga för bandet under en längre tid. Bland alla sXe-kids och hardcoreband passade inte heller Forsberg och kompani in speciellt väl.
— Vad jag kommer ihåg så var vi rätt packade, ganska malplacerade och vi hade väl heller inte riktigt fått nåt stuk på Puffball musikaliskt. Vi tyckte själva att vi stank den gången så din beskrivning stämmer bra och om vi var påstrukna på scenen var det ingenting mot vad vi blev senare på kvällen så jag har nog inte så mycket mer att tillägga om den festivalen, berättar Forsberg.
Vid detta tillfälle var bandet likaså en trio och fungerade så ända tills det var dags för Puffball att ge sig ut på sin första Europaturné, då den dåvarande basisten Hojas valde att stanna hemma.
— Han fick en dotter precis när vi andra, med inlånad basist, åkte med No FUN AT ALL på en Europasväng. Efter det kände han väl att han hamnade lite utanför när han gått miste om en så kul grej. Han hade tappat intresset för musiken plus att han hade fullt upp med familj en och jobbet och hoppade därför av, säger Forsberg.
Ny basist blev Linkan som Forsberg och Tossa kände lite sedan innan och som de visste gillade Motörhead, spelade bas och nyss var hemkommen från att ha bott i New York. En extra gitarrist i form av P-O, känd från den utomordentliga blaskan Pie-Mag och akter som KALASHNIKOVS, PAY och The Let’s Go’s, rekryterades även och sedan It’s Gotta Be Voodoo, Baby! [Burning Heart] har Puffball varit en kvartett. Ett tag var det även tal om att ta in en sångare för att Tossa skulle kunna koncentrera sig enbart på gitarren men då det var omöjligt hitta någon i Västerås-trakten ens värdig att testa för platsen rann det ut i sanden och Tossa fick fortsätta trilskas med både riffande och vrål.
När man snackar Puffball nämns så gott som alltid thrashbandet TRIBULATION och för att en gång för alla göra klar Puffballs relation till detta band ber jag Forsberg reda ut det hela.
— Tossa och jag lirade i Tribulation från ’86 till ’95 då Tribulation gled över i Puffball eftersom alla gamla metalrävar undrade vad fan det en gång så stolta thrashbandet höll på med. Den sista Tribulation-inspelningen Spicy släpptes som mini-CD på Burning Heart och handen på hjärtat är den inte så fruktansvärt långt ifrån vad vi gjorde på första mini-CD’n med Puffball.
På papperet är det egentligen inte så mycket som skiljer de båda banden åt, en medlem hit eller dit och så namnet förstås.
— Vi behövde ett nytt namn, såg Puffball i ett lexikon och tänkte “det bör fan inget annat band vara dumt nog att ta” och så blev det. Det betyder egentligen röksvamp men vi brukar se det som en bil som dånar iväg på strippen likt en “speedball in a puff of smoke”. Corny, men såna är vi, säger Forsberg.
Som alla borde vara medvetna om vid det här laget härrör Puffball från gurkstaden Västerås. En stad som under den senare tiden avlat fram sin beskärda del framgångsrika band. BOMBSHELL ROCKS, PSYCHOPUNCH och CIGARRES för att nämna några. Några fräsiga rockhak är det dock dåligt med berättar Forsberg.
— Västerås har väl egentligen bara två ställen där det finns möjlighet att lira live just nu och inget av dom kan ens komma i närheten av att kallas fräsigt så livescenen får klart underkänt. Det är väl som i de flesta andra halvstora/halvsmå svenska städer antar jag.
Faktum är att Forsberg inte har speciellt mycket till övers för den svenska rockscenen, banden är visserligen bra men några rockklubbar motsvarande de Puffball spelat på under sina Europaturnéer finns inte att tala om.
— Här hemma är man ju oftast förpassad till vanliga krogar/dansställen och naturligtvis kommer det mycket folk som tycker att vi är lite väl hardcore och gärna ser att vi slutar fort som fan så att dansgolvet återigen blir deras och A-TEENS än en gång får eka ut över lokalen. Nere i Frankrike, Tyskland eller Spanien är det helt annorlunda. Där är det riktiga ROCKklubbar där folk tycker det är kul med ett gäng fula nordbor som kör så det ryker i en trekvart, och att vi spelar snabbare än de flesta tycker de oftast bara är roligt. Det komiska är att de tror att Skandinavien med alla sina band är rena himmelriket för rock, de skulle bara veta hur det ligger till egentligen.

Midnight Frolics

Att band tolkar andras låtar är knappast någon ovanlighet, inte heller i fallet Puffball. REPLACEMENTS, TANK och Motörhead har alla fatt stå pall för Puffballs behandling. Forsberg redogör vad som ligger bakom de coverval bandet gjort.
— I fallen Shut Up, från Six Pack To Go, och Struck By Lightning, från Swedish Nitro, var det mest för att vi tyckte att både Replacements och Tank var suveräna men tragiskt bortglömda band. I de andra fallen är det mer för att låtarna är kul att lira plus att vi ofta lider av akut låtbrist inför inspelningarna. Numera är det sällan vi spelar några covers live, då vi har en så pass stor bakkatalog att vi inte behöver fylla ut den dryga halvtimmen med nån gammal cover.
The Super Commando har Forsberg och kompani gett sig på en för mig okänd artist vid namn WARREN ZEVON. När jag får klart för mig att han är en gammal countrygubbe från staterna inser jag att Puffballs version av hans låt inte är helt lik originalet.
— Ska sanningen fram är väl ingen av oss nån stor Zevon expert. Men han är tveklöst ett respekterat namn inom den amerikanska country/singer-songwriter scenen. Låten Carmelita spelades ursprungligen in ’73 och jag hörde den första gången med G.G. Allin. Den finns med på hans och THE CRIMINAL QUARTETS platta Carnival Of Excess, därefter letade jag upp Warrens version. Anledningen till att den hamnade på plattan var att vi behövde en extralåt till inspelningen ifall nån av våra egna låtar inte funkade i studion och när ett par av de tänkta albumspåren inte lät något vidare hamnade Carmelita sist på plattan. Ett av dom ratade spåren, Midnight Frolics kommer på samlingen Viva La Vinyl Vol. 4 [Dead Beat Records].
Under de sex år Puffball har på nacken har bandet fått ur sig en hel del material. Vid sidan av releaserna på Burning Heart har ett par vinylsinglar hittat ut i butiken. Faktum är bandet även varit tvungna att avböja förslag från flera bolag.
— Både 007 Records och Glazed hörde av sig och ville släppa oss efter att ha fått tag på våra fullängdare på import. Vi har också gjort en fyralåtars 7″ som går under namnet B-Body [Insurance Scam Redords]. Tyvärr så har vi varit tvungna att tacka nej till en jävla massa erbjudanden genom åren pga låtbrist och vår policy att inte släppa gamla albumspår på nya singlar, säger Forsberg.
Av de plattor Puffball släppt rankar Forsberg debuten Sixpack To Go! från ’97 tillsammans med mini-CD’n Swedish Nitro och nya The Super Commando som sina favoriter medan fullängdare nummer två, It’s Gotta Be Voodoo, Baby! ses som bandets absoluta bottenmärke, mycket pga. det kraftlösa ljudet.
Efter tre Europaturnéer, två med THE PEEPSHOWS och en med No Fun At All, borde Forsberg ha samlat på sig en del smaskiga turnéminne. Dessvärre är han inte alltför sugen på att avslöja några detaljer men att killarna har haft roligt råder det ingen tvekan om.
— Alla tre turnéerna har varit svinkul. No Fun At All-turnén var dock helt annorlunda från de två andra eftersom vi spelade inför deras publik och åkte nightliner med dem. Vi hade alltså minst 95% av publiken varje kväll som inte var speciellt förtjusta i otrallig vrålsnabb rock. Intressant, men definitivt roligare att spela inför folk som kan låtarna. Däremot är nightliner nåt helt annat än en nersutten stinkande minivan. Det riktigt snaskiga är ju preskriberat men det finns alltid intressanta kvällar när man inte får något hotell och måste hänge sig till baröverkroppsfyllor på Autobahns rastplatser för att överhuvudtaget överleva, berättar Forsberg — stocksvingare de luxe.
Förutom de nämnda turnéerna har Puffball även hängt med ROCKET FROM THE CRYPT när de vari Sverige. Hur det kändes att spela med sådana storheter samt hur killarna efter enträget tjat lyckades få spela tillsammans med Zeke kan ni läsa nedan.
— Burning Heart fixade gigen med Rocket From The Crypt och för det är vi evigt tacksamma. Det var jävligt kul att träffa dem och få se dem två kvällar på raken, tyvärr var det under vår trioperiod då vi inte hade hunnit få samma rutin som vi har nu så vi kunde förstås ha varit bättre. Zekegiget tjatade vi oss till trots att Luger redan hade gett POWDER MONKEYS förbandsplatsen. Självklart var det suveränt att spela med dem och få höra att de gärna vill ha över oss som förband i Staterna nån gång.

Ska Sucks

På så gott som samtliga Puffballs releaser står en syrlig passning till Ska-musik att läsa. “Ska Sucks… Rock Rules!”, “Turn Madness into Sane” och “Support the Anti-Ska Movement” är bara några välkomponerade fraser. Hur kom denna aversion till Ska-musik upp frågar jag Forsberg.
— Det var bara en fånig idé vi fick när “bärra-skapunken” härjade som värst. Alla i bandet tycker Ska är helt värdelöst, bland det sämsta vi kan ha oturen att få höra så det blev en pryl vi började skriva på skivomslagen. Lite för att reta Burning Heart och lite på allvar. Det är bara några gånger nån tyckt att det varit löjligt, däremot har vi ofta fått höra hur trötta folk är på Ska och att dom planerar att starta egna små “branches” här och där. Det var tom. nåt radioinslag i Australien om “Ska-motståndare i Sverige” så det har fått mer spridning än vi nånsin trodde. Vänta bara till Tony Slug (NITWITZ, HYDROMATICS) i Holland orkar släppa sin, sedan två år planerade, samlingsplatta där vi medverkar med den nästan chockerande militanta anti-ska låten Finger On The Trigger, varnar Forsberg med glimten i ögat.
Sommaren närmar sig och när ni läser detta har festivalsäsongen säkert redan anlänt och om inte Puffball lirar på någon av landets större arrangemang är det sannerligen skandal. Förväntningarna hos Forsberg är dock inte speciellt stora då bandets stökiga rock har en förmåga att hamna i kläm mellan olika genrer och därför hamna utan festivalgig.
— Festivalgig? Ja gärna, men det verkar som att vi än en gång hamnar mittemellan lägren. För punk för metalfestivalerna och på tok för stökiga och opopulära för “vanliga” festivaler. Men vi är öppna för alla förslag, kontakta Goatbridge. Innan dess ska vi ut på en dryg tvåveckors Europaturné i april/maj och förhoppningsvis hinna göra några låtar till en planerad bildtiotummare med våra gamla compadres The Peepshows på ett franskt bolag. Tack för intervjun Calle, håll Chrome rullande.