Efter tre års väntan är Mazarine Streets tredje album, Delirious, ute i skivaffärerna. Gruppen inledde sin turné på Herrgårn i Linköping hungrigare än någonsin. Chrome var naturligtvis där för att få sig en pratstund med grabbarna.

Mazarine Street visar inga tecken på ringrostighet när de kliver upp på scenen på Herrgårn inför en förväntansfull publik. Det är den första spelningen på turnén, om man nu kan kalla det en turné — gruppen har ingen riktig turnéplan, just nu har de fem-sex spelningar inbokade. De har värmt upp så smått genom att göra lite små, informella releaseparty-spelningar och skivaffärsspelningar i Stockholm. Gruppen har spelat i Linköping fyra gånger sedan karriären började 1994, de är välkända bland studenterna på Herrgårn. Musiken är något annorlunda nu än då, gruppens fartfyllda och svängiga soulrock har fått sin naturliga utveckling mot gospel, funk och elektronika. Det har gått tre år sedan de var här sist. Jag tittar mig spänt omkring för att se hur publiken reagerar. Trevligt nog är de flesta direkt med på noterna och många fötter stampar i takt. Mazarine Street är en klassisker bland studenter i Linköping.

Watch Me

The legend of Mazarine Street började när Malte Holmberg och Luciano Leiva träffades på Filmskolan i Stockholm 1993. Malte hade ett förflutet i ett flertal band både i Halland, där han härstammar ifrån, och i Stockholm. De båda grabbarna upptäckte att de delade musiksmak och kläckte idén att starta ett band ihop. Influenserna var å ena sidan 60-talsakter som LEE HAZELWOOD, LOVE, STOOGES
och TIM BUCKLEY och å andra sidan lo-fi i form av ROYAL TRUX, PAVEMENT och SMOG. Sagt och gjort, Malte och Luciano letade efter likasinnade att spela ihop med.
— Sedan försökte vi hitta folk att spela med, men vi hittade bara en 45-årig amerikan som ville bli trummis och han hade aldrig trummat, han hade inget trumset, säger Malte. Det är en väldigt svag liten man.
— Han var lite som Mr Burns (The Simpsons /reds anm), inflikar Luciano.
— Jag träffade honom innan jag började spela i bandet och det var det enda vi pratade om. Det enda han sade hela tiden. “You know, I’m practising on my rubber pads. Still got no own drumset”, berättar nuvarande trummisen Vejde.
— Han hade sådana här gummidynor som han satt och trummade i fyrtakt på hemma, fortsätter Malte.
Needless to say, så blev amerikanen inte långvarig i bandet. Malte och Luciano hittade dessutom Jakob Krajcik, Peo Bengtsson och Vejde Gustafsson. Trion spelade till vardags i ett annat band, men blev bortrövade därifrån av de två andra killarna.
— Peo hade en akustisk gitarr, så han fick köpa sig en elgitarr som han aldrig tidigare hade rört, berättar Malte.
— Och jag spelade, de två första åren spelade jag på den som om det var en akustisk gitarr. Jag fattade aldrig riktigt hur man skulle använda en elgitarr men akustisk var jag ganska bra på, så då spelade jag den tekniken på el, erkänner Peo. Ackord rakt igenom, mycket Barré.
— Men det var en bra lärdomsperiod, vi repade så mycket att vi blev samspelta, säger den pratglade Luciano.
Den första spelningen ägde rum 1994, då med en något annorlunda sättning. Den föregicks av ett ändlöst klistrande av stora A1 affischer på alla väggar som gick att hitta och utplacering av demokassetter med avancerade färgomslag i skivaffärer. Ett flertal affischer klistrades också upp på diverse skumma kaféer på Söder.
— Vi försökte få en sådan där gaypublik, men det gick inte, säger Malte besviket.
— De har svikit oss än, replikerar Luciano.
Efter att ha experimenterat med olika sättningar fastslogs dagens line-up: Malte på sång och gitarr, Luciano på synth, Jakob på bas, Peo på gitarr och Vejde på trummor. 1995 släpptes bandets debutsingel, Black 5, på den lokala skivaffären Freak Scenes etikett.
Nu började bokningarna trilla in. Bandet hade mycket spelningar i Göteborg, vilket lär ha startat ett rykte om att bandet skulle vara från Västkuststaden. En kompis till bandet startade skivbolaget Finetone, där Mazarine Streets första skiva The Beast of Mazarine Street släpptes i april 1996. Den svängiga garagerock à la MC5 som bandet spelade med sådan frenesi var vid den tiden den enda i sitt slag i Sverige och den blev varmt mottagen. Skivan blev början på en våg av framgångar för bandet, vilken även ledde till uppmärksamhet i Japan av alla ställen. Japanerna vet att uppskatta svensk musik, och de uppskattade The Beast of… så till den milda grad att den såldes i över 15 000 kopior i Japan.
Mazarine Streets nästa fullängdare, Thirteen Reasons To Believe, var ute i skivhyllorna året därpå. Gruppens sound hade utvecklats mot soulinfluerad rock och skivan svängde rejält. Efter att ha fått goda recensioner i den svenska pressen styrde grabbarna än en gång kosan mot det förlovade landet i öster och lyckades dubbla försäljningssiffrorna från The Beast of… Grabbarna talar i lyriska ordalag om Japan och framför allt japanskorna som sov i lobbyn till hotellet för att få träffa sina idoler och skrev dem fina romantiska kärleksbrev.
— Om de var riktigt modiga stoppade de dem under dörrspringan så när man vaknade på morgonen, när man skulle gå ut, kunde det ligga några brev instoppade. De tog reda på vilket hotellrum man bodde på, berättar Peo.
— Men Peo, det där hände ju bara dig. Mig hände det aldrig, klagar Luciano avundsjukt.
— Ja, det kan vara den finaste tiden i mitt liv, suckar Peo överdrivet dramatiskt.

Money

Efter några ströspelningar i Sverige under våren 1998 blev det plötsligt tyst om Mazarine Street och jag började att höra rykten om att de hade lagt av att spela. Sanningen är att killarna hade fullt upp under tiden fram till dess att deras senaste skiva, Delirious, släpptes i februari 2001. Förutom att skriva musik till den nya skivan, spelade de i olika bandkonstellationer och sidoprojekt som CHIHUAHUA, REBEL NINE, PUPPETMASTER, CONCRETES och en fem-sex stycken till. De hann också med att ägna sig åt sina jobb, för jobb har de på sidan om musiken, det är inte lätt att klara sig ekonomiskt på att vara ett stort namn på Sveriges alternativa musikscen. Malte är kock, Luciano är bartender, Vejde jobbar på det trevliga (eller otrevliga om man bor i Linköping) företaget Press Stop och Jakob är formgivare och konstnär. Men Peo då? Ja, det vill han inte alls säga till en början, men de andra tvingar honom att medge att han minsann är personalchef på Taxi Stockholm. Kanske inte så rock, eller? Men det förklarar varför det är han som får köra bilen i videon till gruppens första singel, Upstairs, från senaste plattan.
Det första stora livstecknet på tre år från Mazarine Street nådde mina öron när jag helt lugnt satt och kollade på TV. I pausen mellan två program visades reklam för TT-öl, och var det inte… Jo, visst var det en Mazarine Street-låt som ackompanjerade de gröna TT-männens kidnappning av den intet ont anande öldrickaren medan I’m coming to get you boy… skränade ut ur högtalarna. Frågorna var många. Var ölen god? Var får man tag i en sådan t-shirt? Hade Mazarine Street sålt sig till reklamfilmsindustrin? Svaret på den sista frågan är nej enligt grabbarna.
— Reklamfilmen är ju mycket mer känd än låten, menar Malte. Och också att det var en gammal låt gjorde att det inte kändes så…
— Det är många som känner till den, men vi gjorde ju vårt bästa för att inte förknippas alldeles för mycket med den heller. På omslaget står knappt vårt namn överhuvudtaget. Och extralåten är extremt ironisk, förklarar Vejde.
— Det var bättre än att göra en ny låt och direkt sälja den till reklamen innan den kom ut. Det var ju lite som att sälja fem år gamla Converse för en miljon. Ja eller nej? Ja, OK. Det gjorde inte så ont i själen. Vi har ju så mycket cred också så det är sjukt. Det var som en liten bit föll av ett isberg, fastslår Luciano.
— Fast jag missuppfattade det där lite, jag trodde nog att vi skulle få Stim på det, den visades ju på bio och på TV precis hela tiden, men det tror jag att vår manager också trodde. Sedan visade det sig att det bara var en engångssumma, berättar Jakob.
Nu fick ju inte gruppen en miljon för låten utan prislappen hamnade någonstans runt tiotusen kronor per person. Men den goda nyheten är att den enda som har givit dem skit för reklamsnutten är en dörrvakt på en klubb som bestämt hävdade att de hade blivit en sell-out.
Bandets gamla skivbolag Finetone har lagt ned verksamheten och nu ligger Mazarine Street istället på Dolores som blivit en underetikett till Virgin. Det visar sig att Dolores-bossen Isse varit intresserad av dem länge och att de nu har hittat hem.
— Vi var ju utan skivkontrakt ett tag. På Dolores har vi ju varit på gång jättelänge, sedan början, sedan innan första plattan, säger Luciano.
— När Isse fick höra första plattan så hade han i rent ursinne kastat den i väggen så den splittrades, avslöjar Jakob.
— Men det var ju lika bra, det var ju inget bra på Dolores förut. Det var ju bara skatepunk, träskpunk. Nu är det ju indie, det är ju nästan som Creation eller något sådant. De har ju de tre bästa indiebanden, fast i majorformat, konstaterar Luciano.
Vilka är de tre bästa indiebanden i Sverige då?
— Vi, CAESARS PALACE och BRODER DANIEL, kontrar han tvärsäkert.
Ingen falsk blygsamhet där inte! Jag vet inte om jag kan hålla med om de andra två banden, men Mazarine Street är verkligen där uppe i toppen när det gäller bra svenska band.

Apocalypse Right Now

I februari kom då den länge efterlängtade tredje fullängdaren med gruppen ut. Delirious är inspelad i tre olika studios. Först bar det av till Music Adaptic där gruppen spelade in i en vecka tillsammans med Mattias Glavå och Johan Forsberg, som bland annat har jobbat med HÅKAN HELLSTRÖM, Broder Daniel och SOUNDTRACK OF OUR LIVES. Efter detta åkte de till Pelle Gunnerfeldt (FIRESIDE) i Stockholm.
— Där höll vi på ett tag, en månad. Vi gjorde halva plattan där, berättar Luciano. Ingen sång.
Hur var då nämnde Gunnerfeldt att jobba med?
— Svår, säger Luciano.
— Men duktig, fortsätter Malte. Han gjorde ju vår första skiva.
— Han är extremt bra på gitarr och trummor. Han har riktigt bra ljudkoll, fastslår Jakob.
Vi enas om att Pelle Gunnerfeldt är Sveriges Steve Albini, och det är ju ingen dålig komplimang. Efter besöket i Gunnerfeldts då ännu namnlösa studio åkte gruppen till hårdrocksstudion nummer ett, Fredman, för att sätta de sista bitarna på plats.
— Vi delade hela tiden studio med hårdrocksband, berättar Malte. Det kom lite nya hårdrocksband och vi var kvar hela tiden.
— Vi var där hela sommaren från maj till, sista grejen gjorde vi där i september. Då var det bara vi två och Charlie Storm och programmerare som satt och pillade med datorer, säger Luciano.
Skriverierna kring skivan har mest gått ut på att Mazarine Street skulle ha gjort en revolutionerande förändring av sin musikstil sedan Thirteen Reasons To Believe, vilket varken jag eller bandet själva vill gå med på.
— Det är inte en helt ny grej. Det hörs ju att det är vi, det är ju bara det att det är lite nya ljud, säger Malte.
— Den här plattan kan man chilla till lite också, det kunde man inte med den förra. Den förra var bara fest, hävdar Luciano.
De nya ljuden består framförallt av gospelkörer, diverse slaginstrument och lite allmänt funkiga tongångar. Det visar sig att det var producenten Charlie Storm som hjälpte till med gospelkörerna. Hur funkar det live då?
— Vi har två tjejer i Stockholm som brukar sjunga med oss som är riktiga proffs. Sjunger med LEDIN ena dagen och med oss nästa. Skitbra är de. Men de är inte med ikväll, berättar Malte. Ikväll kör vi låtarna, men vi kör utan dem. Vi är helst åtta personer live, men nu är vi bara fem.
— Jean Luis Huhta är med och spelar live också, säger Jakob.
— En gammal punklegend, menar Malte.
— Ja, med STONEFUNKERS, förklarar Luciano.
— Trinidad-finsk, inflikar Jakob.
Åtta personer låter ju rätt så mycket på scen tycker jag. Men grabbarna har inga begränsningar utan börjar prata om att de även vill ha med en kille från Stockholm som ska scratcha. Det börjar låta rätt så trångt. Malte inser nog detta när han med något längtansfullt i blicken säger:
— Men man kan nog inte ha allting jämt, det blir så jävla mycket personal.
— Men just nu är vi fem, det ska man ju klara av. SUICIDE är ju två, det är ju hur fett som helst, man ska ju kunna klara av att ösa på fem, det är ju jättemycket, lugnar Luciano.
Sedan mumlar han som för att övertyga sig själv:
— PET SHOP BOYS är ju två bara, hur fett som helst…

Upstairs

Låtskrivandet i gruppen sköts främst av Malte, som far sin inspiration från livet i allmänhet, tjejer och sånt enligt egen utsago. Vilket osökt för oss in på de influenser bandet idag har till sin musik. Bandets musiksmak är bred och spretig och musikgenrer som disco, jazz, funk, soul, klassisk rock och obskyr åttiotalselektro nämns i samma andetag som PRINCE och R KELLY. De två sista musikakterna gör att jag får en lätt äcklad uppsyn, varvid Luciano hävdar:
— Vi lyssnar mycket på R Kelly i bilen och skrattar och sjunger med. Och är glada…
Ja, ja, bara jag slipper lyssna på skiten så! Jag styr in samtalet på två band som brukar nämnas i samband med Mazarine Street, nämligen JON SPENCER BLUES EXPLOSION och THE MAKE-UP.
— Det är väl band som lyssnar på liknande saker som vi har lyssnat på. Soul och garagerock och sånt, gospel. De är ju så mossiga band tycker jag personligen, de är ju, det är så retro, det är kultband. Det är ju två väldigt bra band självklart, men jag tycker att de kanske kan stanna i kult/vintage världen, vi är ju lite mer oromantiska för den världen, menar Luciano.
Det är inte lätt att beskriva Mazarine Streets musik genom att dra paralleller till andra band. Jag gör ett försök till en teori baserad på bandets val av covers, på den anonyma vinylsingeln från 1997 på det obskyra skivbolaget Steer Records, vilka utgörs av låtar från punkrockarna DEAD BOYS och jazzexperimentören SUN RA.
— Kanske, säger Luciano tveksamt.
— Om du tar in vår senaste cover också, så blir det det, Why Did You Do It, som är vit funk från sjuttiotalet, menar Malte.
— Psykedelia, jazz och streetpunk, konstaterar killarna.
Med andra ord låter inte gruppen som så mycket annat?
— Det låter som jättemycket annat. Det låter lite som när man rattar på radion jättesnabbt, skrattar Luciano.
Ja, jag lyssnar ju mycket hellre på Mazarine Street än jag sitter och rattar på radion i ett hejdundrande tempo i alla fall, jag får så ont i armen då. För den som vill lyssna på gruppen live kan jag meddela att spelschemat för Mazarine Street inför sommaren än så länge är väldigt obestämt, men det är väl inte en oäven gissning att vi kommer få skymta dem på en eller annan festival. Man kan ju alltid hoppas i alla fall!