Absolute Bastards
Professional Intervention Twelve
CD
JahanäeCD001
****
Absolute Bastards fläskar på med en demo av mastodont-format där trions två senaste inspelningar slagits ihop. Namnet Absolute Bastards säger er säkert inte så mycket men om jag talar om att både trummisen Beng och gitarristen Zwedda har ett förflutet i crustbandet ACURSED och att sångaren/basisten Jocke Göthberg är före detta trummis/sångare i blackmetal-plutonen MARDUK ringer säkert några klockor. Det är alltså inga gröngölingar vi har att göra med här. Musiken ligger heller inte långt ifrån vad Acursed höll på med även om Jockes röst ligger mer mot dödshållet. De sjutton låtarna varvas med klipp från diverse filmer och när låtarna har titlar som Eat Me Raw, Blood Attraction och Sickified kan ni själva räkna ut att det inte är Disneydags samplingarna kommer från. Vad som skiljer Absolute Bastards från mängden är att deras material är ganska varierat. De sedvanliga crustdängorna varvas med såväl slöare låtar, Like A Razor och Post-Suicidal Trauma, som riktiga fartvidunder i bästa blackmetal-stil som Can You Pass Cremation. Även en cover på ENTOMBEDS gamla hit Supposed To Rot får vara med på ett hörn vilket inte är fy skam. Helt klart en glad överraskning och i mitt tycke borde Absolute Bastards sitta som handen i handsken för ett bolag som No Tolerance eller Puthrid Filth Conspiracy.

/Calle

The Aching
Friends/Enemies
CD
Egen prod.
****
The Aching
Electric Drugs
CD
Wax on/Wax off
***
Det halvporriga omslaget som pryder den första av The Achings demos brukar vara reserverat för actionrock band, men det rör det sig definitivt inte om här. The Aching spelar nämligen sjuttiotalsinfluerad poprock liknande ett annat band från Linköping vid namn PLANET SUPERFLY. Eftersom killarna i The Aching är lite hemliga kanske denna likhet är mer än en tillfällighet. Gruppen låter ovanligt tight och de två låtarna på demon är starka och bra. Refrängerna sätter sig snarast i huvudet på mig. På demo nummer två har The Aching tagit det olycksamma steget närmare åttiotalsdisco och synth. Då de även verkar att ha börjat använda vocoder har jag en aning svårt för det hela. De starka refrängerna finns kvar, men mer rock och mindre synth tack!

/Pernilla

Cityseeds
Roads in Void
CDs
Egen Prod.
****
Hufvudstadens Cityseeds har skapat storslagen popmusik i cirka två år. Denna trespårsdemo är bandets andra. Cityseeds ger verkligen ett proffsigt intryck och produktionen är luftig och nyanserad. Henke Lillsjös sång förmedlar känslor på ypperligt vis och måste ses som en utmärkt tillgång för detta SOUNDTRACK OF OUR LIVES-minnande band. Cityseeds kommer definitivt att återvända till min stereo, inte bara när plikten kallar. Sen undrar jag bara just hur förvirrat det kan bli när tre av fem medlemmar heter Henke.

/Pelle

Duel
The More You Hear the Better We Sound
CD
Egen prod.
duelcd004
***
Ett släktskap finns mellan Duel och gruppen King som recenseras här nedan bland demosarna. Släktskapet begränsar sig dock till att man har gemensamma medlemmar, musikaliskt skiljer sig de två grupperna väsentligt från varandra. Duel spelar poprock med emokänsla. I inledande Show Your Face rockar bandet på ordentligt och det tillsammans med en slagfärdig refräng gör det här spåret till min favorit på epn. De två efterföljande låtarna kan tråkigt nog vara med i de lågmälda, atmosfäriska (och sega) emoballadernas klubb och gör mig inte vidare glad.

/Pernilla

Farlow
320
MCD
Egen Prod.
***
Eftersom alla med stil lusläser dessa sidor är inte Farlow någon ny bekantskap. Deras förra demo Final 4 recenserades i #4 och föll undertecknad i smaken så därför känns det kul att få lägga vantarna på uppföljaren. Den här gången får vi ta del av tre låtar som precis som förut är inspelade i bandets replokal men trots detta stoltserar med ett oklanderligt ljud. Leaving som öppnar plattan är tveklöst min nya favorit med bandet som fortfarande maler på i trakterna kring ENTOMBED och UNIDA. De resterande spåren No More Mr Denial och You Ought To Know håller inte riktigt samma klass men är för den delen inte dåliga. Grabbarna letar för tillfället efter spelningar i trakten kring Uppsala/Stockholm så bandbokare hör lämpligtvis av sig till farlow@telia.com.

/Calle

In Grey
Mask
CD
Egen Prod.
****
Förvåningen var påtaglig när In Greys demo dök ner i brevinkastet. Atmosfärisk gothmetal tillhör inte vanligheterna här. Förvåningen byts ut mot glädje när den svängiga Once Again tonas upp i högtalarna med sin smittande pianoslinga. Den närmaste kontakt jag har haft med denna typ av musik är PARADISE LOST men jag sa upp kontakten med dem då de blev ett synthband. De två återstående spåren är inte lika glättiga som Once Again utan litar mer till tyngd. Maffig ljudbild och proffsigt utförande bäddar för trevlig lyssning. Om jag ska klaga på något så är det sångaren Dennis Liljedahls lite väl svenska uttal men det går ju att fixa till. Hmm, jag blev nästan lite sugen på att riva fram lite Paradise Lost. Glöm det förresten, jag kör igenom Mask en gång till istället!

/Pelle

Innuendo
4 Of A Kind
MCD
Egen Prod.
***
Ett band vars medlemmar har ett förflutet i såväl DARK FUNERAL som AB/CD och som på omslaget till sin demo har en brillorm rökandes en riktig feting väcker i vart fall mitt intresse. Några likheter med medlemmarnas tidigare band har dock inte Innuendo, varken blackmetal-pisk eller Ac/Dc-riff gör sig hörda på de fyra spår 4 Of A Kind innehåller. Då ger omslaget en mer passande bild av bandets musik som lämpligtvis sorteras under stonerrock. Killarna i bandet meddelar att det här är deras andra demo och att de hållit på sedan den senare delen av ’97 vilket märks på kvalitén hos låtarna. Nu hör till saken att Innuendo envisas med att göra på tok för långa låtar plus att de av någon outgrundlig anledning skall blippa med en massa synthljud vilket tillsammans med avslutande balladen Better Place drar ned betyget något. Bortser man från dessa fadäser är Innuendos sjuttiotalsinspirerade rock helt okej och jag diggar mer än gärna till låtar som Shiva och Water.

/Calle

King
King is King is King
CD
Egen prod.
*****
Det här är en av de bästa demos jag har hört. Inledande Push It svänger som sjutton och refrängen sitter som en smäck med handklapp och allt. Låt nummer två, 2000 People, är till och med ännu bättre! Musiken är svår att beskriva, det rör sig om någon slags poprock med en synthslinga från åttiotalet som pumpar fram låtarna till stora höjder. Refrängerna är oklanderligt lätta att börja tralla på och bandet låter väldigt tight. Den sista låten når inte riktigt upp till samma höjder som de andra två, men vem är perfekt?

/Pernilla

Loud Silence
Hope, Dreams & Grieves
Egen prod.
***
Första gången jag spelade skivan sade den mig ingenting, andra gången var en av låtarna rätt så bra, tredje till sjunde gången var samma låt himla bra och en annan rätt så bra. Om det fortsätter så här kanske jag kommer att gilla alla låtarna på epn snart. Loud Silence är ett av de där banden som påminner om någonting och man blir alldeles galen, för man kommer inte på vad det är. Men nu tror jag mig se något av TYPE O NEGATIVE i bandets musik, och det behöver ju inte vara helt fel. Musiken är dock poprock med ödesmättad känsla snarare än gothmetal. Coola Ablaze och rockiga Morphine är klara favoriter på den här skivan.

/Pernilla

Lucius
Welcome to the Machine
CD
Egen prod.
**
Lucius är ett relativt nybildat band från Norrköping med omnejd. Welcome to the Machine är resultatet av deras första vistelse i studio. De beklagar att demon bara består av tre låtar. Jag tycker däremot att tre låtar är en perfekt längd på en demo och önskar att fler kunde begränsa sig till detta. Lucius är ett ungt band och har ännu inte funnit sin musikaliska riktning. Första låten är riffig hardcore med metallinfluenser, andra spåret thrashar loss lite mer medan demon avslutas med en cover av HEP STARS Cadillac. Omdömet blir att det här är bättre än vad jag först trodde det skulle vara men jag är övertygad om att Lucius kommer att utvecklas och finna sin stil på kommande inspelningar.

/Pelle

The Mockingbirds
Punkrock ‘n Riot
MCD
Egen Prod.
***
Det är alltid kul när man får stifta bekantskap med nya band och särskilt när det är bra sådana. I Sölvesborg finns kvartetten som går under det något tveksamma namnet The Mockingbirds och jag har fått äran att ta del av killarnas demo Punkrock ‘n Riot som innehåller fyra punkdängor av varierande kvalitet. Jag inbillar mig att killarna i bandet inte direkt är några gamla rävar i sammanhanget vilket i så fall kan förklara att det ibland känns lite väl basic samt att de lagt sig till med artistnamn som Little Slim Kim och Turbo. Detta till trots ser jag potential hos The Mockingbirds och får de lite tid på sig kan de nog få till det ordentligt för redan nu rycker det i pogo-nerven när killarna river av No One Is Innocent och Bluelights som helt klart överglänser de resterande spåren på demon. Gillar man den senaste generationen streetpunk där band som PLANET POGO och RADIO 69 huserar tror jag att The Mockingbirds kommer att falla en på läppen.

/Calle

Plain Zero
Prophets Of Tomorrow
MCD
Egen Prod.
*
Det här var tamejfan det sämsta jag hört sedan vi startade den här tidningen. Äcklig rapmetal med funkbas och en sångare med jänkarkomplex tilltalar mig lika mycket som att äta bajs. Har du kepsen bakofram och varvar senaste RAGE AGAINST THE MACHINE med respektive REFUSED-platta kanske det här kan vara något men jag finner tyvärr inget som tilltalar mig hos Plain Zero. Bandet gick tidigare under namnet BUBBLEGUM CRISIS och släppte då en platta på Futon Records. Huruvida några likheter finns med Plain Zero kan jag inte uttala mig om då jag aldrig hörde Bubblegum Crisis skiva, men om det är i närheten av hur Prophets Of Tomorrow låter ska jag akta mig för den. Rap och andra element från Hiphop-kulturen har inget att hämta i rockmusiken om ni frågar mig och inte blir det något Rock’n’roll Riot med Plain Zero i stereon det kan jag gå i god för.

/Calle

The Scarecrows
Class A Rock’n’roll
MC
Egen Prod.
***
Rock’n’roll med MÖTLEY CRUE och HANOI ROCKS som ledstjärna bjuds man på när The Scarecrows senaste kassett åker i bandaren. Denna typ av musik brukar i mitt tycke ofta bli för jävla mesig (se SUGAR SHOCK-recension i #5) men i fallet The Scarecrows är det faktiskt helt okej. Inte världens bästa direkt men jag klämmer gärna ett par folle till självklara låtar som Sue Suicide och Life In The Spotlight. Med tanke på att grabbarna har spelat tillsammans sedan ’96, gjort fem demotaper och turnerat med HARDCORE SUPERSTAR borde det inte vara mer än rätt om nästa släpp blev en platta. Vill du ha din rock’n’roll levererad med kajal och läppstift är The Scarecrows ett givet köp.

/Calle

[sic]
Waking Up
CD
SICCD01
***
Ur punkband från 80-talet som SIGHSTENS GRANNAR och NEPENTE har nu mer än tio år senare bandet [sic] uppstått. Tuff streetpunk som jämförts med MOTORHEAD och BLITZ är vad Waking Up innehåller och bland de åtta låtarna finns det ett par riktiga guldkorn. Turn Left, No Clue och Lovely Day är solklara favoriter och det märks tydligt att medlemmarna har varit med punksvängen länge för i motsats till många yngre gatupunx håller [sic] sig långt borta från DROPKICK MURPHYS och RANCID. Vad som gör att Waking Up inte går hem helt och hållet är att det just bara är de tre tidigare nämnda spåren som jag faller för, i de resterande låtarna kommer aldrig bandet loss ordentligt utan står och harvar på samma ställe.

/Calle

So Divine
Superficial Clean
CD
Egen prod.
**
So Divine är ett band som kommer från Jönköping fast på deras hemsida står det att medlemmarna är från bl.a. rymden och Kina. De går ut hårt och påstår att de är världens bästa rockband och detta påstående lär jag bli den siste att skriva under på. Jag tycker inte att det här är speciellt bra. Det bästa med demon är produktionen och det är ju inte det lättaste att få till, så det ska grabbarna ha en eloge för. Första låten, Superficial Dream, börjar lovande med ett fett riff som skulle platsa på vilken stonerrock-platta som helst. Melodin på sången är bra men när de går lös med effekter à la CHER (Do you believe… osv.) då undrar man ju vad fan som hänt. Även I’m not you, demons andra låt börjar lovande men faller i mitt tycke platt. Behind som avslutar CD:n är nån rockig poplåt som jag tycker inte passar in med de andra. Kanske var det här bara ett mindre lyckat blad i So Divines historia?!? Vi får väl se…

/Gustav

Souldivider
The Big Relax
CD
SD003
***
Jag undrar vad de pysslar med borta i Karlstad? Klart är i alla fall att det kryllar av fuzziga rockband med sjuttiotalsinfluenser, samt att de alla verkar skicka sina alster till Chrome. Det är skoj, i alla fall när de är lika bra som Souldivider. Sångaren Jonas Gustafson spelar även i dödsmetall-bandet INFERNAL GATES, detta gjorde mig inledningsvis lite nervös, brölsång i stonerrock är inte riktigt min grej. Lättnaden var stor när det visade sig att Jonas hade druckit rikligt med honungsvatten under inspelningen, kanske att han till och med är lite för vänlig i stämman ibland. Med förebilder som BLACK SABBATH, DEEP PURPLE och THIN LIZZY finns det en stabil grund att bygga på och Souldivider lyckas både förvalta och uppdatera arvet. De lite snabbare Anymore och Second Ride är mina favoriter kombinerat med lugnare Inhale Your Destination som avslappningsövning. Ladda hem låtar på www.mp3.com/souldivider!

/Pelle

Sparzanza
s/t
CD
Egen Prod.
***
Det är konstigt att Sparzanza ännu inte har rott hem ett skivkontrakt. De var ett av de allra första banden på den svenska stonerscenen och det de gör gör de bättre än de flesta. Jag är bara inte säker på att det de gör tilltalar mig så mycket. För att gå till botten med det hela plockade jag fram mina exemplar av Welcome to Meteorcity samt Sparzanzas första singel Wheeler Deeler från ’97 och spliten med LOWRIDER från ’98 och satte mig för att jämföra. Svaret jag kom fram till var att Sparzanza förmodligen aldrig har låtit så bra som de gör nu. I och med tillskottet av nya sångaren Fredrik Weileby låter de hungrigare och argare än tidigare, ljudet är tungt och tajtare än Dennis Lyxzéns byxor. Dock blir det lite för mycket yeaah och woohooh emellanåt och jag saknar en del av det tunga flummandet från tidigare. Men jag får precis vad jag önskar i avslutande Angel of Vengeance, tungt flumgung av högsta klass som inte ens alla yeaah i världen skulle kunna förstöra för mig (även om gudarna ska veta att Sparzanza verkligen tycks försöka). Nog fasen borde ett bolag fastna för det här?!

/Pelle