Rygghoppet i tältet på Augustibullers minsta scen skulle kunna få vem som helst att dö. Modde på sång rör inte en min utan är snart uppe på fötter igen och kör ännu en hardcorestänkare. Sveriges just nu bästa hardcoreband har presenterat sig.

SPELNINGEN ÄR DEN bästa under hela Augustibuller. NITAD har ett nästan fånigt enkelt vinnande koncept. Charmig hardcorepunk utan världsförbättrarambitioner med ett stadigt ben i den amerikanska punktraditionen (jämför med västkustband som BLACK FLAG), samtidigt som blinkningarna mot den svenska punktraditionen gör musiken oemotståndlig. Framför allt, och det kanske viktigaste: det hela framförs på ett oklanderligt sätt, musiken är välspelad samtidigt som den aldrig blir polerad, sången är på svenska samtidigt som den ligger långt ifrån trallpunkens gnällighet och andra fåniga avarter på svenska. NITAD är ditt nya favoritband helt enkelt.
På mindre än ett år har bandet gjort arton spelningar, gett ut en demo, fått flera erbjudande om skivsläpp och hunnit spela in material till en kommande sjua. Inte illa för ett band vars enda ambitioner var, och är, att spela för att det är så förbannat roligt, för kicken att stå på scen, för känslan av att repa en ny låt om och om igen. Och, givetvis, för att dricka öl. (NITAD är trots allt bandet som får något rörande varmt i rösten när de berättar hur publiken kommit fram och sagt att «när man lyssnar på er vill man fan bara sätta sig ner och supa»).
Den här eftermiddagen är det kaffe som gäller för den ena halvan av NITAD. Andreas Modin (Modde med hela svenska folket), sång och Benjamin (Benis), gitarr, sitter framför mig på det lilla kaféet Fåtöljen vid Götgatsbacken i Stockholm. Ingen av dem är speciellt nitade, de kommer direkt från sina jobb och är inte de slags luffare man så lätt, utifrån den något konstruerade och odlade imagen, skulle kunna föreställa sig dem.
— Vi startade i december 2005. Jag och Benke (bas) spelade tillsammans i FALSE ALARM (hardcoreband från Stockholm) då, inleder Benis.
— Jag hörde att Benke ville starta ett punkband, fyller Modde i och fortsätter: jag sa ju det att jag var intresserad av att sjunga. Sen kontaktade Benke Viktor (trummor).
Benis: Benke hade ju tatuerat NITAD-loggan innan första repet. Han var så sjukt peppad alltså.
Vilket resten av landet också verkar vara. Om inte annat fanns det ett djupt förankrat sug efter punk på svenska.
Modde: Första giget var punkfesten åttonde mars i Linköping.
B: Sjukt bra gig, vi fick sånt jäkla bemötande för att var första giget. Av någon anledning blev ju NITAD så hypade i punk- och hc-scenen innan folk hade hört oss. Det är väldigt konstigt, men det tackar vi ju bara för. Det var kul att se att det var både gamla gubbar och unga nitpunkare som röjde.
M: Ingen hade hört oss men alla var ändå tokigt peppade när vi spelade, precis som vi själva var.
Vad berodde det på?
B: Internet.
M: Ryktesvägen, men på vår Myspace-sida hade vi bara en bild på Benkes tatuering och en förklaring hur vi lät: «Folle mixed with tjack». Jag trodde inte att det skulle bli så många gig, vi har gjort arton gig sen i mars, det är rätt mycket.
B: Det är så jäkla gött att vara ute att spela. Vi har ju som policy att tacka ja till allt med NITAD, såvida vi inte behöver betala själva för att spela. Vi har gjort det en gång. Då fick vi betala soppan själva.

ÄVEN OM BANDET är relativt nytt har alla spelat i andra konstellationer förut. Benis huserar i NINE, Viktor har figurerat i alla möjliga olika Stockholmsband, Benke var med i numera avsomnade FALSE ALARM och Modde som hunnit odla och utveckla en egen scenstil i och med det hyllade hardcorebandet BAD NEWS. Och det är också live NITAD ska upplevas. Även om det handlar om ett ställe på trendigaste södermalm eller i ett tält på en träskfestival som Augustibuller vet man vad som kommer ges: en livetillställning få band kan nå upp till i Sverige idag. Det är också den sistnämnda spelningen som är den absolut bästa jag avnjutit med NITAD. I ett tält med en brokig skara människor; det är punkare och hc-kids och pop-kids och emo-kids och alla, verkligen alla, verkar gilla det de hör. Modde försöker riva tältet, ger sig på medhörningen och har gjort ett rygghopp och ett besök mellan kravallstängslet innan spelningen är över. Det är lysande. Det är verkligen essensen av NITAD; fulla, glada och ändå extremt samspelta och välpresterande.
Vad är grejen att alltid vare full på scen?
M: Det är ju fest!
B: Man behöver kanske inte krypa på scen, men det ska inte vara långt därifrån. Alltså det är ju inget tvång, vill någon var nykter får man ju vara det.
M: Hänger man med det här killarna… alltså vi hetsar ju upp varandra. Om vi giggar i till exempel Linköping sitter vi ju i bilen och peppar och dricker. Det är så det blir.
B: På Augustibuller var ju du helt fantastiskt på scen (till Modde). Höjdhoppet var ju bäst. När det är ett gig är det ju fest. Jag är ju den enda som har körkort så en gång har jag dessvärre varit tvungen att var nykter.
Plötsligt var det inne med punk på svenska igen. Förutom NITAD har bland annat svensksjungande TYSTA MARI, även dem från Stockholm, fått mycket uppmärksamhet. Nu är det inte så att 90-talets trallpunk skulle vara tillbaka. Dagens svensksjungande band är snarare influerade av 80-talets punk och hardcore. Nu var det aldrig en tanke hos NITAD, att det skulle bli något trendigt, något medvetna södermalmsbor kunde ägna sig åt när de tröttnat på den senaste electrotrenden. De körde på, repade låtar, släppte en demo och plötsligt fanns det allt fler svensksjungande punkband och en publik som ville ha mer.
Vad beror det på?
B: Det är en stor jävla våg med svensk punk. Det är jävligt punkrelaterat medan duppla-duppla hc-banden verkar försvinna allt mer. Tyvärr är ju hc-scenen, särskilt i Sverige, så extremt trendkänsligt. Det är dagens fluga som gäller.
M: Jag vill inte kalla NITAD för ett trendigt band.
B: Vi har ju inte startat bandet för att det verkar vara lätt att få spelningar. Det var ju för att vi gillar att spela gammal punk och hardcore.
M: Jag har ju sjungit i massa hardcoreband och tänkte det skulle vara skönt att sjunga på svenska. Jag är allvarligt talat förvånad att det gott så bra och att folk gillat det så mycket.
B: Jag hade trott att det skulle bli replokalstandard på det, och nu ska vi släppa sjua på Deranged Records. Det är helt sjukt egentligen och ett privilegium som heter duga om inte annat.
M: Vi har ju ett ganska roligt koncept. Till en början kände jag att fan vad kul att spela amerikansk punk, västkustaktigt som THE ADOLESCENTS och THE GERMS men på svenska. Jag har liksom inte hört det tidigare, det brukar alltid få en svensk touch över sig. Vi låter ju inte bara amerikansk punk, vi har influenser från olika håll.
B: Alla i bandet kommer ju från olika håll inom scenen.
M: Vi har ju ändå kunnat hitta vårt eget sound. Jag försöker ju undvika att vi ska låta käng och trall.
Vika är Influenserna?
B: Västkustpunken, BLACK FLAG och Bostons punk/hc-scen men även EBBA GRÖN och KSMB.
M: Man kan säga vi är en blandning av KSMB och NEGATIVE APPROACH. Vi har ju ändå den aggressionen. Vi vill ju låta punk men jag kan ju inte slita mig från hardcoresången.
B: Poängen är ju inte att vara hårda, utan att göra det på svenska.

I DAGSLAGET ÄR sex nya låtar är inspelade men det är ännu inte klart vilka som hamnar på den kommande sjuan. Klart är det däremot att nitad ännu en gång, givetvis, levererar. «Nattbuss 316», «Jag Hatar TV4» och «Utbölning På Livstid» är låtar som sätter sig direkt. Det är fortfarande med samma energi, spelglädje och precision NITAD framför sina alster. Inspelningen, som redan på demon höll hög klass, har denna gång finslipats och putsat till det yttersta. Med tanke på att samtliga låtar är inspelade i bandets replokal inser man vilket jättejobb producent Hans Karlsson gjort med materialet. Ljudet på den nya inspelningen är precist och utan direkta brister. Extremt välarbetat, och att det hela inte är inspelat i en «riktig» studio är svårt att tanka sig.
— Folk som lyssnat på låtarna säger att det låter NITAD, men… en del säger att det är snällare men en del tycker det är hårdare. Det är ju mer garageigt ljud. Det är mer punk och lite mindre hc, det finns två snabba låtar med men det är mer punk än förut, förklarar Benis.
— Jag gillar de nya låtarna mycket mer än demon, men så är det ju alltid att man gillar det senaste man gjorde, fyller Modde i.
Ljudet är bättre tycker jag.
M: Oh ja. Vi har tänkt mer på ljudet den här gången.
B: Vi ville bara ha ett skitigare garage-ljud, men det vart bättre men ändå skitigare.
M: Vissa tycker jag låter mindre kaotisk på den här inspelningen än demon, men det här ska ju ändå bli en sjua så jag tänkte att det nog inte var så bra att supa mig full när vi spelade in då.
Du var full när ni spelade in demolåtarna?
B: Vi var tvungna att avbryta för att Modde var så full. Han var helt dyngrak och kom inte ihåg en mening han skulle sjunga. Det är helt rätt stil!
M: Jag kan sakna att det låter lite för tillrättalagt på nya inspelningen, men vi är ju inget jävla inspelningsband, vi är ju ett liveband! Första gången jag skulle lägga sången försökte jag faktiskt sjunga men det funkade inte, jag kan helt enkelt inte sjunga, jag måste skrika.
B: Vi hade inga som helst pretentioner att låta proffsigt.
M: Folk får ta det för vad det är. Det är ju punk! Det ska inte vara så korrekt.
Alla låtarna är ju hitiga och det är ju ändå väldigt melodiöst tycker jag.
B: Alla säger att det är mer hookar och lätt att ta åt sig. Som «Utböling På Livstid» känner ju folk igen efter att bara ha hört den en gång live. Det är så svårt för oss att höra när vi repar låtarna och spelar in dem. Det är våra låtar som vi tycker är bra, sen är det svårt att veta hur de ska tas emot. Folk säger vi låter lite smartare på de nya låtarna.
M: Tre låtar av de vi har med nu skrev vi på repet efter vi gjort första demon, så det är bara en fortsättning på de låtarna.
Hur kom ni i kontakt med bolaget?
B: Det var Benke som bombade massor av bolag med demos. Vi har fått sjukt bra respons, vilket för förvånande eftersom skivbolag som får demos oftast stoppar dem i en demolåda och inte bryr sig mer än så, men det var många bolag som ville släppa oss. Det blev vi ju väldigt tagna på sängen med. Det var kul att kanadicker och amerikaner gillade det, vi sjunger ju ändå på svenska. Vi har spelats på en del radiostationer i USA som rullat hela demon och det är jäkligt kul.

LÅTARNA HANDLAR OM precis det förväntade; lika delar loserromantik och hattexter till TV4 och andra institutioner i samhället som förtjänar det. Till synes symptomatiskt för NITAD vars hela inställning bygger på de fyra elementen: öl, fest, punk och skita i morgondagen. Ungefär.
Som jag redan konstaterat ovan är bilden av nitad, genom texter, hur de är på scenen och i verkligheten, kanske inte helt samspelt. Det handlar givetvis om en attityd och texter som kanske inte alltid ska tas på största allvar (varför skulle någon vilja ha fultjack när det finns fintjack?). Det faktum att kunna relatera till fenomen som buss nummer 316 och textrader som «jag blev alltid vald sist på gympan» gör givetvis att jag har ett annat förhållningssätt till bandets framtoning (Andreas Carl-Axel Modin fick mig veterligen VG i slutbetyg från nionde klass). Spelar det någon roll? Nej givetvis inte. Även om alkoholromantiseringen är ett återkommande drag för nitad måste man givetvis komma ihåg att mycket handlar om en framtoning, om hur andra ser på en. (Även om antalet fyllehistorier från det här bandet förmodligen skulle kunna få den mest luttrade att bli matt).
Vad händer nu efter sjuan?
B: Jag vill ju spela in nytt, det är ju så jäkla kul att göra låtar och spela låtarna.
M: Skriva nya låtar och spela in till en sjua eller tolva. Om vi nu släpps i Canada eller USA får man ju fundera på möjligheterna att turnera där.
B: Det vore ju drömmen. Att åka i en svettig, trasig folkabuss med de här idioterna. Det skulle bli ett sån jäkla kaos. Fy helvete!
M: Målet med att starta ett band är ju att man vill turnera, Europa, USA eller Sverige. Bara man är ute och spelar. När man spelar live… det är ju det som är kicken, det är det som är det bästa. Annars håller man ju inte på.
B: Precis, det spelar ingen roll om det kommer två pers eller 150 pers, det är ju bara att spela live som är grejen.
Vad lyssnar ni på i bilen på väg till spelningar?
M: MARKED MEN, DESCENDENS. Allt som Benke lyssnar på slänger vi ut.
B: Han lyssnar på obskyr garage som ingen annan gillar. Men vi slutade göra covers på utländska band för att vi sjunger på svenska. Det är ju roligare att göra en svensk-cover om man sjunger på svenska.
M: På vår allra sista spelning blir sista låten «We’re Only in it For the Drugs».
När blir det då?
M: Nästa månad. Nä. Men när Benis är 55, Benke är död och jag fortfarande jobbar på citymail.
B: Det ska aldrig vara något tvång, det ska inte finnas några pretentioner, det måste vara roligt. Det är egentligen grundtanken med NITAD. Det måste vara roligt. Det måste vara fest. Eller… det skulle väl inte vara så jävla roligt att se oss sitta och supa bara, vi måste ju spela också, men folk verkar ha jäkla överseende med att vi är svin.
Och det enklaste sättet att summera bandet, människorna och tanken med NITAD är förmodligen Benis konstaterande att:
— Vi får folk att börja supa och det är bara bra. Det är det som är poängen.

I skrivande stund skall låtarna till sjuan vara utvalda, och den bör dyka upp senare under hösten.