TREMBLING BLUE STARS
”Broken By Whispers”
(LP, Shinkansen/Border)

Förmodligen berodde min första besvikelse inför den här skivan på konserten jag bevittnat bara timmar tidigare. Ställd bredvid låtlistan för Trembling Blue Stars första (och sista?) spelning på mycket länge bleknar det mesta till ingenting, enligt min uppfattning. Men efter att ha umgåtts med Trembling Blue Stars tredje album ”Broken By Whispers” oavbrutet i en vecka är jag beredd att utnämna skivan till den bästa jag hört under hela 1999.
Det är inga stora förändringar från Bobs tidigare båda album. Allra mest anmärkningsvärt med Trembling Blue Stars anno 1999/2000 är väl egentligen att Michael Hiscock återvänt som fullvärdig medlem, tillsammans med Annemari Davies — nästan hela Field Mice återförenat alltså. Båda figurerade ju sporadiskt även på 1998 års ”Lips That Taste Of Tears”, men här är de mer flitigt förekommande. Särskilt Michaels oortodoxa och knasiga basgångar för tankarna till Field Mice. Men Trembling Blue Stars är fortfarande Bob Wrattens band i väldigt hög grad, hans kompakta nasalitet och lätt igenkännliga lågmäldhet präglar varenda av de elva spåren på ”Broken By Whispers”.
Gemensamt för Trembling Blue Stars båda tidigare album ”Her Handwriting” och ”Lips That Taste Of Tears” är att de innehåller spridda skurar av obegripligheter. Märkliga baklängesljud, tämligen poänglösa och omotiverade repriser av andra spår på albumet och evighetslånga, monotona dansutflykter ligger alltid inklämda som frågetecken mellan de egentliga låtarna, som brukar vara sex eller sju till antalet och nästan utan undantag alldeles fantastisk popmusik. På den nya skivan finns obegripligheterna kvar, men de är av ett lite annat slag. Här finns inga rena ljudexperiment; det är verkligen elva låtar som utgör ”Broken By Whispers”. Men en handfull av dem har karaktären av händelselösa, drogade elgitarrtrippar som för tankarna till… shoegazing, faktiskt. Och det är larmigare och skräpigare än någonsin. Fast det ska förstås poängteras att ”larmigt” med Trembling Blue Stars mått är mer som en kvävd nysning i ett knäpptyst bibliotek än Marilyn Manson. Men det känns likväl ganska onödigt när Bob låter den enformiga ”Back To You” hålla på i nästan sju minuter och den meditativa (alternativt trista eller drogade) ”Fragile” i nästan sex. ”To Leave It Now” börjar som en smygsvängig rocklåt nära tidiga Charlatans, texten är nästan ohörbar eftersom den simultantolkas(!) till franska av en kvinnlig röst, men alltihop räddas någorlunda av en förlösande (men för kort) refräng som kunde varit signerad Ian Broudie. ”Snow Showers” skulle nästan kunna varit en av de där nyinspelade Beatleslåtarna som gavs ut i samband med ”Anthology”-serien och ”Sleep” börjar som Björk, men saknar hennes egensinne och blir aldrig särskilt spännande.
Men än kan han. Och precis som vanligt är det i de avskalade styckena Bob Wrattens musik kommer allra bäst till sin rätt. På ”Broken By Whispers” räknar jag till fem låtar som tillhör det bästa han gjort. Inledande trojkan ”Ripples”, ”She Just Couldn’t Stay” och ”Sometimes I Still Feel The Bruise” är makalöst stark, särskilt den sistnämnda. Titeln säger väl egentligen allt. Mot en lågmäld bakgrund av kantslag, Hiscocks bas, varm orgel och akustisk gitarr vecklar Bob ut den fantastiskt vemodiga och vackra texten. Annemaris stämmor tassar in i bryggan ”Making contact gets harder / as the silence grows longer / Why would you think of me / when you are not the one in love? / When you are not the dreamer / when you are just the dream” och stannar kvar till refrängen ”But you made an impression / and sometimes I still feel the bruise” och som för att understryka titelraden dyker en enkel men mycket effektiv spinettslinga upp och knackar in varenda ord.
Och det finns mer. ”I No Longer Know Anything” är om möjligt än mer nedtonad med bara akustisk gitarr, cello och avlägsen melodika till Bobs ensamma röst och resultatet ger mig magont och tillfällig andnöd. Den helt akustiska ”Birthday Girl” lyser starkt och klart med sina ringande gitarrdialoger som kunde vara lånade från insomnade Glasgowbandet The Orchids vid tiden runt deras fantastiska minialbum ”Lyceum”.
Textmässigt utforskar Bob Wratten ungefär samma marker som vanligt, kanske med en liten förskjutning bort från det förlamande besatta — man anar någon slags triangeldrama i några av låtarna, mot den tidigare fullständiga koncentrationen på Annemaris och hans eget havererade förhållande.
”Broken By Whispers” är, sina svårbegripliga utflykter till trots, ett fantastiskt album. Och med djupet och varaktigheten hos tidigare skivor från Trembling Blue Stars i åtanke vågar jag påstå att jag kommer lyssna på den här skivan i lång tid framöver.