THE MONTGOLFIER BROTHERS
”Seventeen Stars”
(LP, Vespertine/Border)

Jag skulle givetvis aldrig säga att jag tycker att glad, anspråkslös treminuterspop i sig är korkat, lika lite som flödande, sorgsen, ”seriös” musik är smart. Men jag kan ändå tycka att det är väldigt synd att band som The Montgolfier Brothers blev så ovanliga i England under nittiotalet att de när de nu debuterar med ”Seventeen Stars” nästan känns som en uppenbarelse. ”Madchester” och avkomman britpop var verkligen särskilt horribla genrer av finesslös, grabbig formelmusik där man som lyssnare skulle belönas direkt och pretentioner var det värsta som fanns. Det brukade inte vara så, det fanns en tid när vissa engelska band och bolag tog ut svängarna, men inte direkt svettades. Denna konstpop hade sin pik i början av åttiotalet och skivbolaget Factory var ett av dess flaggskepp. The Montgolfier Brothers kommer precis som Factory från gråbleka Manchester i norra England och de skulle definitivt kunnat vara samarbetspartners i en annan tid.
Kreativa möten blir inte alltid kompromisser, ibland blir faktiskt helheten något annat, större. Både Quigley och Gnac, som är de båda montgolfier-bröderna, ger ut skivor i egna namn i vanliga fall (mer om detta kan med fördel läsas i Alexander Baileys artikel på annan plats i detta nummer), men ”Seventeen Stars” överträffar allt jag har hört från dem tidigare. Att det inte är en partyskiva kan sägas med en gång: det är, som tidigare antytt, minimalistiskt flödande, vackert och en smula sorgligt. Filmisk musik, verkligen! Det är lite som om Vini Reilly från Durutti Column skulle ha producerat en skiva från Momus mer uppriktiga period. Men om det inte är soundtracket till fredagkvällen, så funkar den närhelst annars. Quigleys försiktiga pratsång adderar dessutom en extra dimension till den halva av skivan som inte är instrumental. ”Seventeen Stars” kommer förmodligen låta lika bra om 10 år.