TEEN ANTHEMS/PUNK BOY
”We’re Indie Shit/Teenage Riot”
(split-singel, The Informers)

Det lättviktiga är otroligt skönt ibland: Inga dystra miner, ingen svår attityd; bara en glad melodi, en fräck text och ett leende i ena mungipan, och så upp, upp och iväg! Där har man väl Teen Anthems, a.k.a: Supercute, a.k.a. John William Davies, i ett nötskal. Och nu är alltså indie-anarkisten från Wales tillbaka. Efter den lilla avstickaren under namnet Supercute kliver Davies tillbaka in i sitt gamla alias igen, åtminstone för tillfället, och låter en ny ljudbomb brisera på våra skivspelare. Den här gången får han hjälp av nystartade mikrobolaget The Informers, etiketten som lyckliggjorde oss med den i mitt tycke lysande Cat Skills-singeln ”In Halos And Horns” i somras.
Ni som gick igång på Supercute kommer inte att bli besvikna på Teen Anthems återkomst. ”We’re Indie Shit” är nämligen mer eller mindre en direkt fortsättning på ”Jamie Theakston”-b-sidan ”Gimme Indiepop”, med en refräng som sätter sig direkt i hjärnan och vägrar att flytta på sig, och ett helt okej discobeat som borde kunna fylla ett och annat dansgolv framåt vårkanten. Lägg till detta en text som riktar sarkastiska yxhugg mot vissa delar av ”indiescenen”, och resultatet blir ingenting mindre än tvättäkta Teen Anthems-eufori. Det är total hemmasnickrad lekstuga med Helen Love-tiltade leksakssyntar och allt, vilket var precis vad jag hade hoppats på inför den här singeln. Ett fint substitut för sommar så här mitt i vintern.
B-sidan då? Punk Boy, vem är det? Alla som har en gissning räcker upp en hand… Jodå, helt rätt: det är Davies igen. Killen tycks ha en lista över tuffa bandnamn som han har bestämt sig för att beta av, ett efter ett, och varför inte? Namnet Punk Boy ger ju associationer till Helen Love, och det kan ju aldrig vara fel. Tyvärr lever kanske inte ”Teenage Riot” riktigt upp till den kopplingen. Här har Davies tydligen bestämt sig för att verkligen hota oss till livet med sina happy hardcore-influenser, och faktum är att jag blir lite skraj när introt drar igång; det låter ju som värsta trendiga dansgolvsmusiken! Men när punkpojken börjar mässa fram fragment från The Clashs ”White Riot” kan jag faktiskt inte låta bli att le. Och inte nog med det: när jag plockar fram min gamla Clash-platta visar det sig dessutom att de båda låtarna är på sekunden lika långa (eller korta, kanske man ska säga). Det verkar så uträknat att jag faktiskt måste betrakta det som ren och skär terrorism. Eurodance-publiken löper ju risk att bli subliminalt matad med ett gammalt punkbudskap från 1977! Sånt kan väl aldrig vara tillåtet?