ROYAL TRUX
“Veterans Of Disorder”
(LP, Drag City/Domino/MNW ILR)

Vad håller Royal Trux på med? Dekonstruktion av rockmusik? Eller är Royal Trux egentligen ett ganska vanligt band som av misstag hamnat vid sidan av Route 66? I vart fall är Neil Hagerty och Jennifer Herremas kärleksbarn betydligt mer intressant än flertalet rockband som grävt ner sig i Rolling Stones, uppfuckad deltablues och amerikansk skräpkultur. När Hagertys Pussy Galore-polare Jon Spencer står och stampar i en gyttjepöl vrider sig Royal Trux förbi rockmusikens alla falluckor. Royal Trux kör in slitna ackord, avdankade riff och urtvättade klyschor i en torktumlare och drar ut ett lapptäcke av snedvriden musik.
Efter de två albumen på ett stort skivbolag — “Thank You” och “Sweet Sixteen” — har Royal Trux på “Accelerator” och höstens album hamnat i en ny topp. Den första var mellan 1990-1993 på Drag City-klassiker som “Twin Infinitives” (en minst sagt flippad skiva) och “Cats And Dogs”. Virgin-plattorna svänger skönt, sladdrig “Exile On Main Street”-paranoia, men känns lite tafatta i jämförelse. I början var jag något besviken. Men det brukar vara så. Det tar ett tag att komma in i Royal Trux skivor, ett antal lyssningar innan det knäpper till i skallen. “Veterans Of Disorder” har, liksom sin föregångare, ett raspigt och slamrigt sound som svajar och attackerar i någon slags märklig kombination. Det börjar med en simpel rockrökare för att fortsätta i den ursköna “Stop” och via tillbakalutad träskrock och diverse andra utflykter avslutas alltsammans med den nästan jazzrockiga “Blue Is The Frequency”. Den största anledningen till Royal Trux storhet är originalitet. Det finns inget annat band som låter likadant, de kör sitt eget race, blandar stilar hejvilt, de kan landa varsomhelst. Förutom Hagerty och Herrema medverkar olika musiker från skiva till skiva. Det mest välkända namnet här är Dave Pajo (Slint, Tortoise, Ariel M mm) som mig veterligen aldrig har spelat med Royal Trux tidigare.