MR. WRIGHT
“Star Time”
(LP, Le Grand Magistery/import)

Medan de flesta av de andra gamla él-artisterna mer eller mindre ikläder sig roller — provokatören Momus, romantikern Louis Philippe, galningen Simon Turner etc. — så är den kriminellt ignorerade Mr. Wright, med Kevin som förnamn, den som känns mest “på riktigt”, det finns inte mycket att hämta varken av kitsch eller konceptualitet i hans musik. Och för varje skiva Kevin Wright ger ut — “Star Time” är endast den fjärde LP:n sedan 1988 — blir han bara mer och mer övertygande som en av popvärldens uthärdligaste melankoliker (om det inte är en noggrant kalkylerad pose?).
För det första låter “Star Time” helt enkelt imponerande bra. Ljudbilden klarar galant en svår balansgång mellan att vara ömsom intim och orkestrerad och jag blev inte lite förvånad när jag fick höra att skivan spelades in på bara tre dagar. “Star Time” är dessutom ett lyft jämfört med till exempel Mr. Wrights förra skiva, den väldigt sparsmakade och i längden jämntjocka “The Fancy Man”, mycket på grund av instrumenteringen där stråkar, xylofon och blås förgyller låtarna på ett mycket väl avvägt sätt där det behövs. Både produktionsmässigt och musikaliskt påminner “Star Time”:s ödsliga ballader mig om sådant som Lou Reeds “Berlin”, Paul Quinns “Will I Ever Be Inside You?”, a-sidan på Lloyd Coles “Don’t Get Weird On Me, Babe” och en nedtonad Scott Walker. Nedtonad eftersom Kevins Wrights sångröst är mer besläktad med bräckligheten hos Ray Davies eller Felt-Lawrence än Scotts mäktiga vibrato och trots att Kevin kanske inte är mycket till sångare rent tekniskt är hans pratsång för mig mer expressiv i sin personlighet än de flesta med hjärtat i halsgropen. De raka texterna är beskrivningar av en slags overklighetskänsla gentemot en snurrig tillvaro där Kärlek ändå är svaret och varje litet inslag av potentiell patetik på “Star Time” känns berättigat. Man tar helt enkelt dramatiken på allvar just för att den inte poserar mer än nödvändigt, inte har den övertydlighet som så ofta resulterar i tom uppblåsthet (behöver jag nämna namn?).
Jag vill gärna nämna två låtar på “Star Time” som höjer sig lite extra stolt över de andra: dels den superromantiska “The Moon And The Stars”, en långsamt svepande xylofonbossa-duett med Viva Maria! (mest “känd” för medverkan på if…-samlingen “Songs For The Jet Set Vol. 1”), dels skivans avslutning “Strange Feeling”, en låt som får hela min värld att stanna upp för ett litet tag. Texten handlar om den universellt märkliga känslan av att bli övergiven och det enda som ackompanjerar Kevins närmast reciterande röst är en gitarr som spelar samma få ackord från start till slut och det måste vara bland det sorgligaste jag har hört. Men så vackert ändå.
Knappt några konstverk är utan skönhetsfel, inte heller “Star Time”. Det finns en ganska hemsk låt här om sanningen ska fram, käcka glamrockpastischen “You’re A Queen”, som faller helt ur ramen. Denim gör just sådant så mycket bättre. Men annars är “Star Time” så perfekt jag kan önska. Så sluta att ge till exempel den besläktade Divine Comedy ännu en chans, Neil Hannon kommer ändå aldrig göra något lika bra som “Liberation” igen, lyssna istället in dig på Mr. Wright och “Star Time”. Jag tror inte du kommer ångra det.