LSD
”Real Garage Punk from Sweden 1966!”
(LP, Subliminal Sounds)

Åh ljuva sextiotal… Mitt förhållande till sextiotalet är av hatkärlek-sorten. Jag uppskattar förstås decenniets underbara naivitet och försök att spränga gränser, jag uppskattar allt som var punk redan då, och ibland kan jag önska att jag hade levt då. Men ändå — jag verkligen hatar nostalgin och vördnadsfullheten inför allt det där gamla, inte minst från oss som inte ens var med. Sextiotalet har definitivt blivit det som det var en reaktion mot, det har blivit den nya auktoriteten. Beatles, Beach Boys etc. var bra då, i sitt sammanhang, och de är kanske bra nu också på ett sätt, men att idag ha dem som största hjältar och regelbok för vad som är popmusikaliskt bra är en återvändsgränd. Inte minst eftersom så många som idag är influerade och fascinerade av sextiotalets popmusik har hakat upp sig på det minst intressanta; det välspelade, det välarrangerade, det välsjungna, och filtrerar det dessutom till en fullkomligt ointressant slags duktighetsmusik. Inte bra alls.
Detta sagt som en bakgrund till varför jag — bara delvis retoriskt — tycker att Subliminal Sounds nyutgivna skiva med tidigare outgiven riktig garagepunk från trakten runt Motala runt 1966 är bland den absolut bästa sextiotalsmusiken jag har hört. På skivan hittar man fyra band — Klunk’s Klan, WWH (står för We Want Help) och Staffan & Martin på a-sidan och LSD på hela b-sidan — som alla tillhörde samma krets, på så sätt att de antingen var embryon till varandra eller konkurrenter. På baksidan av skivan skriver Martin Thornström, som var med i tre av banden: ”That these songs never had more than three chords each was a matter of style. If there were more, then it was jazz. To tune the instruments with any sort of precision was considered snobbish”. Och visst, de kan varken spela eller sjunga speciellt bra, till den grad att det som bäst både låter som försök till musik från förståndshandikappade och faktiskt fullständigt medveten anarkistisk avantgardemusik. Ibland påminner det om Shaggs eller Fogs. Ibland låter det som tidiga Broder Daniel, men gjort för 35 år sedan av ungar som är 13-15 år istället för 25-30. Genuin teenage angst. Definitivt sanslöst underhållande och ögonbrynshöjande.