THE LILYS
”Zero Population Growth (Bliss Out v. 15)”
(LP, Darla/Border)

Det är inte utan att man undrar vad Kurt Heasley har pysslat med på sistone när första spåret på The Lilys ”Bliss Out”-skiva ”The Escape” wobblar ut ur högtalarna. ”Zero Population Growth” är en en kreativ nytändning för The Lilys, för att inte säga snedtändning. Tidigare influenser av shoegazing eller british invasion grupper är som bortblåsta, istället låter det elektroniskt, tyskt, motorvägsaktigt. Det är som om Neu! har hittat en lucka i hyperrymden och landat mitt i 1999. Men ”Zero Population Growth” är absolut inte en plankning. Det låter heller inte som Stereolab på krauthumör, utan kanske som en modern reinkarnation av Klaus Dingers och Michael Rothers spikraka bilåkargroove med Disneylandmelodier ovanpå. Det är modernt och tidlöst, utflippat men behärskat och aldrig någonsin tråkigt trots att helan skivan bygger på monotoni. Det är inte utan att man sträcker sig efter Julian Copes subjektiva grundkurs i tysk flumrock ”Krautrock-sampler” för att hitta ord som kan beskriva musik som The Lilys i 1999 års tappning. Samma aha-upplevelse som Cope fick första gången när han hörde Neu!:s ”Hallogallo” i en husvagn finns inkapslad i Lilys bubbliga färd nerför en autobahn. Det är bara att tacka för.
Trots att ”Zero Population Growth” kan klassas som AOR (Ambient-Oriented Rock), är det en mycket naiv skiva som är i det närmaste befriad från mystik. Låtarna är hela tiden i det enklaste laget, uppbyggda av en stadig, hypnotisk puls av trubbiga elektroniska ljud och pucko-trummor som är så stela att de nästan är funkiga. Ovanpå den solida grunden ligger några försiktiga melodislingor som är påfallande lika från låt till låt och ibland kommer det en avfartsväg in i gitarroväsen eller riktigt svajiga synthdomäner. Det finns inga dolda kvaliteter som smyger sig på med tiden eller några översmarta ljudarrangemang i polyrytmiska lager-på-lager-konstruktioner, utan bara det allra nödvändigaste. Det kan verka tjatigt att hela tiden återkomma till motorvägsliknelser för att beskriva känslan av The Lilys bidrag till ”Bliss Out”-serien, men det är oundvikligt. Från det första metronomiska spåret, över de förtrollande vackra ”The Law” och ”You Win” till den avslutande ”Back Again”, finns en tydlig, filmisk vision av ett landskap som gradvis förändras, sett genom en vindruta. Det är en tripp.
”Zero Population Growth” är inte bara en tvärvändning för The Lilys, utan och en bekräftelse av en tes som jag personligen har haft länge; nämligen att naivitet är en huvudingrediens i varje skiva med god elektronisk popmusik. Jag kan bara hoppas att fler följer The Lilys exempel, och ger sig ut på utflykt med ett nollställda sinnen.