CAPTAIN BEEFHEART & THE MAGIC BAND
”The Dust Blows Forward (An Anthology)”
(dubbel-LP, Rhino/Amigo)

När Simpsons skapare Matt Groening för första gången hörde Captain Beefhearts dubbelalbum ”Trout Mask Replica” fattade han ingenting. Men det fanns något som tilltalade honom. Han lyssnade och lyssnade och lyssnade och blev till sist ett stort Beefheart-fan. Groening anser att ”Trout Mask Replica” är den bästa skiva som gjorts. Till och med bättre än sina favoritplattor med Residents. Groening var ordförande i en Residents-fan-club och har även skrivit en bok om världens mest hemlighetsfulla grupp. För mig var Captain Beefheart länge en sådan artist som jag visste att jag skulle gilla men som jag ändå väntade länge med att dyka ner i. Jag vet inte riktigt varför. Möjligen på samma sätt som jag inte riktigt vågar fortsätta läsa Marcel Proust eftersom det är för bra. Så bra att jag blir svimfärdig. Och väldigt krävande. Captain Beefheart är krävande, inget man lyssnar på vid en kaffepaus. Men jag tog mig i kragen och letade upp kassetterna med några Beefheartplattor som jag spelat in men aldrig riktigt lyssnat på, köpte ”Trout Mask Replica”, satte mig vid stereon och blev frälst. Jesus, Buddah och Muhammed. Det är ju lika bra som alla säger, det är ju bättre än vad alla säger, det är ju den häftigaste jävla musik som gjorts.
Captain Beefheart fattade allt. Han gick sin egen väg, drev sin linje stenhårt, var i och för sig en diktator mot sina musiker, han tvingade dem att inte sova för att spela bättre (?); men musiken är grym. Jag menar, hur kan man misslyckas om man blandar deltablues, psykedelisk rock, frijazz och dadaism och letar upp fantastiska musiker och sjunger och grymtar med en osannolik sandpappersröst. Musik samtidigt helvild och extremt kontrollerad. Redan som barn var Don van Vliet (som han egentligen heter) en begåvning. Han målade och är i grunden konstnär, det är också bildkonst han enbart sysslat med sedan början av åttiotalet. Don fascinerades tidigt av gammal blues, doo wop och annan musik och när han i tonåren fann en själsfrände i Frank Zappa var det bara att köra på och skapa en egen stil. Från de första plattornas bluesrock vävdes jazzinfluenserna mer och mer in och via några mer ”kommersiella” skivor i mitten av sjuttiotalet gjorde Beefheart några starka album fram till 1982.
Rhino-dubbeln är en lysande introduktion. Den börjar med ”Diddy Wah Diddy” (som några kanske känner igen från ”Nuggets”-boxen) och går igenom Captain Beefheart & Magic Bands olika faser, avslutas med ett skönt frijazznummer som var b-sida på den sista singeln. Jag ska inte rabbla upp låtar och vara långrandig, det är fantastisk musik från början till slut. Mycket på grund av musikerna i det magiska bandet som ofta byttes ut, få orkade med Beefhearts hårda krav och lynniga ego särskilt länge.
Tänk er följande scen i ett Simpsons-avsnitt. Familjen sitter i soffan och lyssnar på ”The Dust Blows Forward”. Homer ser väldigt förvirrad ut. Han surar. Men börjar skratta hysteriskt och härmar Beefhearts ordramsor och börjar hoppa upp och ned och spelar luftgitarr till Zoot Horn Rollos intrikata gitarrspel. Lisa gillar de frijazziga låtarna och går upp och hämtar sin saxofon och jammar ikapp med musiken. Bart är skeptisk. Bart vill höra Metallica. Bart börjar digga Drumbos trummande och utropar coooool. Marge går loss först av låtarna från sjuttio-talet och vaggar som en nickedocka till den Stax-svängande ”Too Much Time”. Maggie kryper i takt och sväljer nappen mitt i ”Woe-Is-Uh-Me-Bop”. Okej, Simpsons är en udda familj. Men jag inbillar mig att alla kan hitta något i Beefhearts musik. Varning dock, det är lätt att fastna för livet. Och man blir nog lite knäpp på kuppen.