För ett par år sedan var Fint Tillsammans tre vänner med varsin gitarr och en vision av ett popband utanför den vanliga motorvägen. De tejpade över märkena på sina förstärkare, bytte instrument och fann slutligen både sin form och sina fränder i den gamla Regissörspaviljongen i den sorgligt bortglömda gamla Filmstaden norr om Råsunda Fotbollsstadion.

Där, i lokaler som tidigare rymt cineastiska storheter som Mauritz Stiller och Ingemar Bergman har de skapat ett kollektivt musiklaboratorium som fungerar såväl som vardagsrum som replokal och inspelningsstudio.
Golvet är belamrat av gamla förstärkare. Gitarrmärken som rockhistorien glömt bort är snarare regel än undantag och i ett hörn av lokalen trängs ett smärre symfonirockberg av keyboards. När jag kommer dit så rasslar kastanjetterna och Henrik Svenssons armar darrar av mjölksyra när vi slår oss ner i det intilliggande fikarummet.
— Vi spelade in den första skivan på den där, säger han och pekar på en gammal rullbandspelare som står och skräpar i ett hörn.
— Men vi ville verkligen att det skulle låta som om vi hade spelat in i en studio trots att vi spelade in hemma hos mig.
Silence-debuten “Med drömmen som ström” var till en början inte ens tänkt att komma ut. Det var mer ett projekt som tog en annan vinkel när Silence bjöd in Fint Tillsammans till sin studio i Värmland för att göra några inspelningar. Äventyret resulterade i ett album fyllt av skeva popmelodier som slog hjärtan i brand hos ett fåtal men som fullkomligt ignorerades, om den inte beskrevs som en Bob Hund rip-off, av den stora massan.
— Vi hade några ganska väldefinierade punkter innan vi spelade in, det viktigaste var att det skulle gå fort, för vi var så jävla trötta på att ratta i flera dagar med ett litet gitarrljud till en liten slinga, berättar Henrik.
— Det är så himla tråkigt, fortsätter han, jag kan inte tänka mig något värre som hämmar kreativiteten under en inspelning.
Tillsammans med Ny Akustiks Anders Ericsson bosatte bandet sig i Råsunda Filmstad under ett par sommarveckor. Sov på gamla soffor och madrasser i Regissörspaviljongen och spelade in med öppna fönster och fåglarna i de intilliggande buskarna som publik. Med sina tidigare studioerfarenheter i bagaget började arbetet med “Mötet med flygfolket” så småningom ta form.
— Vi spelade in allting baklänges, berättar Martin, vi spelade in de akustiska instrumenten först. Det var kanske svårt att komma på tanken — rock ‘n roll ska vara trummor, bas, gitarr som man spelar in som grund och sedan ska det vara pålägg.
Henrik fortsätter:
— Tidigare när vi spelade in kändes det verkligen som om vi kunde göra vad som helst, och så spelade vi in grunder — som vi höll på med alldeles för länge — och efter det var det redan försent. Det var ju som vilken annan skiva som helst. Det blir lätt att det bara blir en vanlig låt och så lägger man på en akustisk gitarr på slutet.
— Men det var samtidigt väldigt lärorikt för oss, menar Martin, för om vi inte hade spelat in “Med drömmen som ström” som vi gjorde så hade vi inte vetat hur vi inte ville spela in nu.
— Det var ett steg i våran utveckling, fortsätter Henrik, precis som den nya skivan och precis som alla andra skivor vi har gjort.
Resultatet visades upp för publik den 12 oktober 1998. “Mötet med flygfolket” är en av de mest mångfacetterade och detaljrika skivor som sett dagens ljus under nittiotalet i Sverige. Det akustiska anslaget för tankarna till Belle & Sebastian, den ibland drivande monotonin slår an associationer med New Jerseys Yo La Tengo och de vingliga melodierna lånar drag från såväl Nick Drake som The Monochrome Set. Alltsammans spetsat med en sprudlande naiv ton som utan pardon slår undan benen på de mest hårdnackade tvivlarna. Fint Tillsammans gör Stockholm till en bättre plats.
— Anders har varit som en medlem av bandet fast han har samtidigt stått utanför. Så han har kunnat lyssna på allting från ett annat håll.
— Precis den inställningen skulle jag vilja ha till våran musik och vårat ljud, fortsätter Martin. Jag skulle vilja kunna sätta på skivan och uppleva att jag aldrig hade hört den innan.
— Men till viss del kan man ju ändå glida in i sådana roller, berättar Henrik — som när vi höll på och spela in någon dag och Anders inte var närvarande och du och Henrik står och spelar och jag står vid mixerbordet då kan man ju uppleva att man står utanför och ser på. Jag tycker att det är rätt juste att glida mellan olika roller på det sättet istället för att sitta i fikarummet när det är någon annan som gör pålägg.
Under hela vårat samtal så slår det mig gång på gång hur mycket Henrik påminner om en ung Robert Broberg minus fjantigheten, samma ansiktsuttryck, samma naivitet och samma klarsynthet.
Fint Tillsammans försöker, i likhet med Bob Hund, att vara ett disciplinerat band. Repning fem dagar i veckan, dagtid.
— Hade vi varit ekonomiskt oberoende så hade det nog fungerat bättre, skrattar Henrik.
Och all tid som de spenderar i replokalen betalar sig verkligen. Bit för bit faller arrangemangen på plats, nästan allt spelas in i en rasande takt. “Vi slänger ner saker på kanalerna” som Martin förklarade inspelningstekniken.
— Mycket av det som till slut hamnar i låtarna är nog inte meningen från början. Ofta är det “det där var bra — det måste vi spara”, berättar Henrik.
Men antalet idéer som samsas på de 8 kanalerna är hissnande; orglar, gitarrer, viola, blås, ostämda pianon och rasslande tamburiner samsas med den klassiska rocktrio sättningen.
— Man vill ju inte att det ska bli självklart hur låten låter första gången man hör den. Man vill ju att lyssnaren ska upptäcka nya melodier och nya kvalitéer i musiken när de har hört den flera gånger istället för att den ska bli tråkig, menar Martin.
— Jag är svag för musikaliska dekorationer i allmänhet men det får ju inte gå till överdrift och bli jobbigt, fortsätter Henrik. Men en grej som jag nästan alltid har haft svårt för, av någon anledning, är i refränger där man alltid ska ha samma refräng i en hel låt. Jag tycker kanske inte att det är lika jobbigt nu men ett tag hade jag verkligen väldigt svårt för refränger som upprepade sig. Samma textrader i samma ordning hela tiden.
— Det är en outtalad grej att alla ska göra det, vilket har gjort det berättigat att göra på det viset eftersom alla andra gör likadant.
Det finns ögonblick av stum förundran, som när Fint Tillsammans Martin Stensö berättar att han våndats över vad han skulle svara om jag frågat honom varför de sjunger på svenska.
Faktum är att det inte slagit mig att det är annorlunda att sjunga på svenska eller tyska eller engelska, precis lika stor skillnad som det är att spela på en Fender eller en Gibson eller en Hagström. Det handlar lika mycket om vilka redskap som finns till hand som vad man tycker passar in på det man håller på med. Vilket gör det till den naturligaste saken i världen att Mark Arm i Mudhoney spelade på en Hagström, att W.A.S.P. använde B.C. Rich gitarrer, att Nena helst sjöng på tyska, att Fantastic Plastic Machine låter fantastiskt teknologiskt japanska och Fint Tillsammans, som de stockholmare de är, sjunger på svenska.
— Varför ställer du inte dina frågor på engelska, undrar Martin.
När jag sedan frågar om de funderat på att försöka överföra den sprudlande ljudrikedom som skivan bjuder på till livescenen så är de snara att haka på.
— Man har ju lekt med tanken att bilda ett band som typ Lambchop som är tio stycken men som spelar så ohyggligt lite, berättar Henrik. Då kan man sitta där med sitt instrument och koncentrera sig på den kanske sammanlagda minutens koncentration som man har i varje låt istället för att hålla på hela tiden som vi gör.
— När man måste byta från trummor till gitarr så blir det så påtagligt att man är beroende av material och det tycker jag är lite synd. Egentligen skulle man inte vilja ha några instrument alls, eller iallafall känslan av att man inte behövde en massa olika instrument.
— Ibland skulle det verkligen vara skönt att spela i ett boogierockband, inflikar Martin, där man kunde spela på samma gitarr, med samma ljud en hel konsert. Som kontrast till det som vi gör.
Bredden på Fint Tillsammans scenframträdanden kam inte nog framhävas. Den organiska trion lever som en egen liten enhet, i sin egen lilla värld. De är entertainers i en värld av posörer, chosefria och koncentrerat gravallvarliga på en och samma gång. Deras hemsnickrade idérikedom verkar inte ha funnit några gränser de inte än lyckats spränga.
— Jag har haft som någon slags ledstjärna, avslutar Henrik, som jag försöker följa någorlunda — att spela på ett instrument som det inte är avsett att spelas på. Som om man skulle spela på en gitarr och kanske inte ens använda strängarna. För ibland kan jag känna att om man spelar trummor en längre tid så fastnar man och plötsligt känner man att det låter som något som man inte alls tycker om.