Det är hela 20 månader sedan SATORs förra album, den uppmärksammade Slammer, kom.
Första dagen i november gick de randiga tröjornas gäng in i studion för att toppa den. Med variationer som utgår ifrån Slammer, med deras tolkning av ballader, med mer nyanser och arrangemang och en man som tror han är Gud fast i själva verket visar sig vara en mycket dålig bilförare.
Sator vet att dom har mycket att leva upp till i studion. Och ingenting att skylla på om de misslyckas.
Base One var där.

DEN FÖRSTA NOVEMBER är en ruggig grå dag i Göteborg. Där ligger skivbolaget Radium och där bor också Borlängepojkarna som går under namnet Sator. Klockan är runt tolv, mitt på dagen, då jag skjuter upp dörren till Music-A-Matic, studion där många av Radiums bästa skivor värkts fram.
Producenten Ilbert sitter och pular med något som påminner om styrreglagen till Star Trek. Bredvid sitter Micke, skräckfilmskännare, filmklubbsägare och trummis. Gitarrist Chips pratar i telefon.
För att inte vara alltför mycket i vägen släntrar jag in i ett intilliggande rum där Hasse och Kent, som spelar klaviatur resp bas, sitter. Vi tar varandra på pulsen genom att slösnacka om allt från vad som är riktig rockmusik till hur våra respektive biologilärare brukade sköta sig. Kent börjar se djupt misstänksam ut när jag berättar att jag faktiskt aktivt lyssnar på hip-hop. Lugnet återställs dock snabbt när vi finner en gemensam favorit i Creedence Clearwater Revival. Det är rock’n’roll som gäller för Sator, om nu någon trott något annat.
När klockan börjar närma sig tvåtiden har fortfarande inte ett ljud spelats in. Nya D-drums behövs. Ilbert muttrar över en Octopad som inte vill.
Hasse vill ha kaffe. Det är ingen dålig idé. Alla utom Ilbert tar sig tvärs över Tredje Långgatan till lunchfiket Mat Ador (ett s.k. fyndigt namn). Alla beställer. Alla får mat, utom Chips. Chips får alltid sin mat sist, vad han än beställer, får jag veta. Min sjömansbiff saknar rödbetor, sånt är inte heller kul. Jag inleder vår lilla frågestund med en stillsam undran om varför de har tagit en sådan tid på sig att komma igång med nya LPn.
— Efter det att ‘Slammer’ släpptes i mars ’88 turnerade vi ett helt år i sträck. Och under den tiden skrev vi helt enkelt inga nya låtar, berättar Chips.

Tiotusen Slammer

‘Slammer’ var skivan som gjorde Sator kända utanför de allra innersta kultkretsarna. Idag har den sålt runt åttatusen i Sverige och ytterligare tvåtusen utomlands. Det är vad Sator nu skall försöka överträffa när de går in i studio igen. De är väl förberedda.
— Under sommaren har vi väl skrivit runt trettio låtar, berättar Kent.
— Och nu är det väl arton kvar, säger Chips.
— Elva eller tolv av dem kommer med på LPn, fyller Hasse i.
Det är första gången Sator har varit så väl förberedda när de äntrat studion. Första LPn tycker de fortfarande är okej, även om de inte är så stolta över den. “Pengarna tog slut mitt under inspelningen, så på vissa låtar är det egentligen bara stödsång”, påpekar någon.
— Den här gången har allt tagits i beaktning. Alla låtarna är skrivna för att fungera live, menar Chips.
— Det här ska inte bli som tidigare, låtarna blev så jävla långa, tycker Kent.
— Egentligen har vi bara gjort refränger och skalat bort allt onödigt. Det är bättre med för korta låtar än för långa, påstår Micke, halvt på skämt och halvt på allvar.
— Vi vill ha schlagerlängd på låtarna, förklarar Hasse.
— Fast vi har någon låt som drar sig upp mot fyra minuter. Det är ju rena symfonirocken, skrattar Kent.

Kollektivet Sator

Sator är ett av de få banden som jag har stött på som inte har någon naturlig ledare. De är mer av ett kollektiv. Så delar de allt lika också. Senare på natten, när Micke visat mig soffan jag skall sova i, berättar han att allt delas lika. Både vad det gäller ansvar och pengar. En del av inkomsterna har satsats i en replokal som de själva äger. När de spelar ute tar varje bandmedlem bara ut tre hundra kronor för sina personliga behov, resten går in i bandet igen. Nya instrument skall köpas, annat måste underhållas. Ingen skall behöva betala för att spela resonerar de.
Tankarna om nya LPn är lika fokuserade som allt annat bandet gör. Troligen ligger en stor del av hemligheten bakom Sators ljudvägg någonstans i denna inställning. Det är lite av de fyra musketörerna över det hela. Ni vet “En för alla, alla för en”. Några tveksamheter är svåra att hitta i den mur vi känner som bandet Sator.
— ‘Slammer’ var bra, men nya LPn ska bli ännu bättre, menar Hasse.
— Vi utgår ifrån det vi gjorde på ‘Slammer’, men det blir mer låtar, mer melodier och inte lika mycket riff, markerar Chips.
— Energin finns kvar, och aggressiviteten, säger Kent.
— Men det hela känns lite dramatiskt. Vi har aldrig haft det förtroendet som vi har nu, och fungerar det inte är det bara vårat fel, anser Chips.
— Ja, man känner sig lite som en fallskärmshoppare, erkänner Hasse.

Deras eget fel

De medger också att det är till stor del deras eget fel att de tagit sådan tid att komma igång med den här inspelningen. En anledning var att de ville fila på de nya låtarna så länge som möjligt. De har också varit upptagna med annat, som det heter. I det fallet är det mest Chips som är boven i dramat. Han har hunnit med att arbeta med Blue For Two, och turnerat med dem, plus att han har varit djupt inblandad i stallkamraterna Psychotic Youths LP ‘Some Fun’. En LP som alla Sator-fans borde låna ett eller två öron till.
Vad som kommer på den nya plattan, som inte fått någon titel ännu, är lite oklart. Några saker är dock relativt säkra.
Bland dessa hittar vi “Baby Doc’s Holiday”, som beskriver vådan av att vara diktator. “Turn off the news” är en annan historia som är just det titeln säger. “Dog” handlar inte om Lars Orup och det fantastiska teve-programmet Hundstunden, utan är den ledsamma historien om hur det kan vara att känna sig som en hund, en riktig looser. Den mest fantasieggande titeln är dock “Hitch hike to Caudine Forks” där en man som tror han är Gud plockar upp en liftare. Det visar sig att han är en mycket dålig bilförare. En låt som antagligen inspirerats av Hallå trafikant.

För sent för en image

Alla utgår dock ifrån att den nya LPn blir kanonbra. De är dock beredda på att de kan drabbas av dålig kritik, något som de hittills aldrig upplevt, utom från en tjej i Örebro som anser att grabbarna i Sator är rejäla machosvin, och försökt bevisa det. Några radikala ändringar i vare sig språkbruk, stil eller image har de dock inte tänkt på. Inte ens för att komma bort från denna hemska bild av sig själva som brutala manschauvinister.
— Vi skulle nog känna oss rätt fåniga om vi försökte skaffa oss en image nu, säger Kent.
— Men gummikalsongerna då, blir det inga gummikalsonger, undrar Micke förtvivlat.
Det enda i imageväg som Sator hittills råkat hamna i är de randiga tröjorna som naturligtvis även det var en ren slump. Plötsligt så kom någon på att de faktiskt allihop brukade ha på sig randiga tröjor, och varför då inte ha det också på scen?
— Fast nu har det börjat bli så att våra fans på spelningarna har randiga tröjor på sig, och det känns lite larvigt, tycker Chips.

Mer nyanser och arrangemang

Den enda programförklaring som går att få ut ur Sator vad det gäller framtiden är variation. Det blir variationer som utgår ifrån ‘Slammer’. Det blir ballader, utifrån deras sätt att se på det. Det blir mer nyanser och arrangemang, utan att för den skull bli direkt luftigt.
Känslan blir att om Sator lyckas med sina intentioner kommer de aldrig mer behöva leva på kokt korv med mos, som under de första turnéerna.
De är en aning oroliga över utvecklingen inom rocken, eller rättare sagt utvecklingen bort från rocken. Men med Guns’n’Roses högt på listorna litar de på försynen. Sator är rock, så är det bara. Klämmer man dem på favoriter dyker namn som de tidigare nämnda Creedence upp. Jason & The Scorchers, Ramones och andra i deras anda, ligger dem nära hjärtat. Någon risk att Sator skall bli några epigoner föreligger ändå inte.
— Vi vill göra den musik vi tycker om, på vårat sätt. Inte härma någon. Ska vi göra covers så gör vi det med vårat coverband Baby Demons, säger Chips.
När dagen börjar närma sig sitt slut är två trumgrunder lagda. Den första pusselbiten i ett stort bygge är på plats. Fem veckor har Sator på sig att förverkliga sina planer. Sedan bär det av till Västtyskland med det inspelade materialet för mixning. Jag skulle inte vilja vara i deras kläder. Ambitionerna är höga. “Vad säljer Lolita Pop egentligen”, frågar någon. När svaret blir, “runt tjugotusen”, tycks det mer vara något greppbart än en dröm.
Själv somnar jag sakta in på Mickes soffa framåt natten. Affischerna med zombies och andra muntra individer blickar tryggt ned på mig. Trots det sover jag inte så gott. En lång promenad från Järntorget till järnvägsstationen piggar dock upp mina förslöade sinnen. Göteborg är fortfarande lika gråkallt. Det som värmer är att jag vet att under ytan jobbar Micke, Hasse, Chips och Kent som besatta för att höja temperaturen.