EAT
Sell Me A God
(Fiction)
(53)

Den engelska indiescenen börjar kännas allt mindre fräsch. Enstaka irrbloss gnistrar förbi i natten, förfluget. Vad skiljer sprättiga och gängliga gitarr-popare idag från de som härjade i början av åttiotalet? Inte mycket.
Eat sticker upp skallen och försöker göra sin egen grej. De ympar in ett par doser träskblues i sina halvt ostämda gitarrer och skramlar ut i världen med detta som enda bagage.
Resultatet blir mer lättillgängligt och en bra bit rakare än vad The Fall brukar lyckas med, men de känns fortfarande oerhört engelska. Skulle de varit begåvade med förmågan att skriva lite enklare låtar, istället för att göra allt så komplicerat, hade de nog kommit ännu längre. Nu är den enda låt som sitter kvar i huvudet efter elva dar den gamla hippiedängan “Summer in the city”.