“En god kompositör imiterar inte, han själ.”

Igor Stravinskij

För tio år sedan mötte David Bowie Berthold Brecht. Resultatet blev en spännande dramatisk tolkning av “Alabama Song” ur Brecht/Weills föreställning ‘Staden Mahagonnys uppgång och fall’. Att Bowie aldrig utvecklade tråden vidare, är bara att beklaga. När han återvände till Brecht, var det för en överflödig uppsättning av Brechts pjäs ‘Baal’.
Men där, för ungefär tio år sedan, föddes Bowies “Alabama Song” för att generera musikdramatiken till de unga rocklyssnande generationerna.
Och där, för tio år sedan, började Thomas DiLeva att lämna privatlivet för det offentliga. En väg som började som sångröst på Johan Vävares singel (och Gunnar Wiklunds gamla klassiker) “Min lilla stad”. En väg som fortsatte med tejpade lockar i pannan och gästspel på Folkteatern i Gävle. Gästspel i hemstaden med just Brecht/Weills ‘Mahagonny’.
Redan tidigt fanns tydliga Bowie-manér och Bowie-fraseringar i DiLevas musik. Och kanske fångades DiLeva av Weills musik i ‘Mahagonny’ på samma sätt som Bowie fångats. För den DiLeva vi ser och hör idag, har blandat upp Bowie med påverkan av Weill.
Men det är inte det själlösa plagiatet. Det är en självvald uttrycksform som DiLeva vidareutvecklar. Han spränger inga gränser eller förnyar musiken på det sätt Jimi Hendrix förnyade bluesen eller Sex Pistols rockmusiken. DiLevas värde är att han inte imiterar, han utnyttjar. Han har valt en uttrycksform som är tillräckligt stor för att bära fram de känslor och tankar han bär på. Musiken är enbart rekvisita. Och det blir tydligare ju mer DiLeva utvecklas och mognar som artist.
“Dansa din jävul” är inte stor lättillgänglig rockmusik. Dess stora förtjänst är att den utvecklar det musikaliska mötet mellan Bowie och Weill. Den är “Alabama Song” tio år senare, på svenska. Den skriver inte ett nytt kapitel i rockhistorien. Men för den svenska musikscenen är den viktig.
Den är bra därför att den är nödvändig, för att balansera upp Wea-stallkamraten Orups ytlighet. Svensk rockmusik rymmer allt. Det är bara fegheten, lättjan och uppgivenheten som hindrar oss från att se alla dessa möjligheter.
Rock’n’roll é inte död!