— Vi fyller folks behov av sentimentalitet. Folk har en tendens att supa jävligt mycket när vi spelar. Det behöver inte vara särskilt mycket publik, men fler gånger har det varit rekord i ölförsäljningen, berättar sångaren Sammy Nummelin.
Kärlekens Jävla Trälar spelar finsk tango i rocktappning.

— Den här musiken påkallar ju en del underliga trådar hos en människa. Det är inget hurtbulletjafs. Vi spelar på trådar som folk inte vill veta av. Men eftersom alla kanske inte uppfattar den potentiella urkraften hos en vanlig tango, lägger vi till ett kraftigt ljud och en starkt visuellt uttryck.
I det svenska musikklimatet där idétorkan lagt sig som en trist torr öken, ligger Kärlekens Jävla Trälar som en röd blodfläck i sanden. Och lyser. Paradoxalt nog är det från en finsk tradition med finska texter och finskt kynne. Efter att först ha sett filmen Ariel av Aki Kaurismäki och sedan mött de kostymklädda trälarna, tycker jag mig ha fått en känslomässig svängom som det var länge sen någon svensk kulturkavaljer gett mig.
När jag frågar Sammy Nummelin, rakad och sympatisk sångare hur bandet (som faktiskt bara består av en enda finsktalande) fick idén till att göra finsk tango, svarar han att det var namnet som bildade bandet.
— Vid en konsert i Helsingfors döpte jag i fyllan bandet jag såg till Kärlekens Trälar. Jag tyckte det var ett bra namn och satte dit svordomen för att det skulle få lite skällsordskaraktär. Sen hade jag tidigare lyssnat mycket på finsk tango och Miklos på argentinsk. Så när jag första gången fick höra argentinsk tango var det som att höra Muddy Waters efter bara ha lyssnat på Rolling Stones och Led Zeppelin. Det är ju alltid kul med rötterna till ett intresse man har.
— Jag kände att bitarna föll på plats när jag fick höra finsk tango, säger gitarristen Miklos Beckman. Den argentinska diton låg långt borta för mig, både historiskt och geografiskt.

TANGO ELLER TANGO

Vad skiljer argentinsk och finsk tango?
— Om man tänker på texterna så är de ju bottenlöst svarta i den finska. Mycket sorg och vemod, säger Sammy, men den väsentliga skillnaden är väl trumman. I finsk tango använder man trumma och det har jag aldrig sett att de gör i argentinsk.
— Egentligen är det bara namnet och vemodet som är gemensamt, fortsätter Miklos. Den argentinska tangon är väldigt virituos. Det är visserligen dansmusik, men en komplicerad sådan. De argentinska tangomusikerna är oerhört skickliga instrumentalister medan de finska tangerar vanliga dansbandsorkestrar.
— Förmodligen samma skillnad det är mellan en finne och en argentinare, sammanfattar Martin (dragspel).

ZIGENARBARONEN

Bandet berättar för mig om zigenarbaronen Anton Tesslef som tillsammans med sin koloni drog till Argentina för att skapa Nueva Finlandia. Runt 1908 var man så många som 30 000 finnar i Argentina och bland dem mest akterseglade sjömän. Förmodligen kommer en del av kärleken till tangon i Finland just från den tiden. Tangon fanns i de kvarter där sjömännen bodde och när de senare flyttade tillbaka hem, tog de med sig musiken.
— Vår grundidé med bandet var ju att vi med våra instrument och förstärkare skulle bilda någon slags bastu för den här musiken, dra på i hundraåttio och se om det pallade. Och det har det ju visat sig att det gjort, säger Sammy.
— Det är stämningen som ska vara tango, säger Anders (batterist). Vissa låtar är rena tangolåtar men det är mer en tillfällighet.
I flera svenska tidningar, framförallt Stockholmpressen, kan man allt oftare läsa om modern finsk kultur som om den vore ny, och att det plötsligt händer en massa på den finska kulturfronten som tidigare vant ”död”. De tunga finska bandnamnen som Peer Gynt och L’Amourder blir galjonsfigurer för en spännande och mystisk musik och får plötsligt övriga Europa att höja ögonbrynen. Finland blir i ropet.

FINSK TREND

Är det trendigt med finsk kultur?
— Nej, jag tror bara att det är dags, svarar Sammy. Finland har levt så jävla isolerat och det är väldigt många utövare som börjar rikta nävarna utåt. Det startade med rockbanden och det tycker jag är jävligt kul. Finnarna gör bra musik om de inte försöker låta som amerikanska rockband.
— Vi uppfyller ett behov av någon slags musikalisk trygghet när vi är ute och spelar, säger Martin. Vi blir en del av musiken och folk kan ta på något som dom känner igen.
— Det är överhuvudtaget jättemånga folkmusikgrupper som vässar näbbarna och ska ut och röja. De orkar inte hålla sig inhemskt längre, menar Sammy. De elektrifierar sin musik lite och så kör dom. Det är nytt och det tycker jag är bra.
En oundviklig länk i kedjan om folkkulturen verkar alltid bli hur mycket man ska våga stå för sin egen nationalitet och hur mycket man ska älska sitt land utan att automatiskt bli fascist. Sammy visar en skiva med en av de största inspirationskällorna; Topi Sorsakoski & Agents. Där står bandet och spelar med finska flaggan bakom sig. I Sverige hade det varit en omöjlighet.
— I Finland är det här inget märkvärdigt alls, berättar Sammy. Nationalkänslan är stark och de håller stenhårt på sin kultur. Vilket är bra på sätt och vis men är farligt när det går för långt. Jag vet av egen erfarenhet när jag varit i Finland att finnarna är jävligt rasistiska. Under OS sa t ex en finsk kommentator ”Oj, oj och där har vi en kille som solat för mycket!”.
Kärlekens Jävla Trälar själva befinner sig däremot långt ifrån de här tendenserna. De är ett gäng grabbar som tagit upp en tradition med gamla anor och tolkat den på sitt eget sätt. Där P3-dravlet lägger sig som en kladdig film över hela musikutbudet kommer Kärlekens Jävla Trälar med en stark och het musik. Live lyfter det ännu mer och går dessutom att dansa till. Bandet åker till Hultsfred i augusti. Alla musikintresserade uppmanas att se dom.