IN THE COLONNADES säljer bättre utomlands än hemma. Här har dom haft problem att upprepa övertygelsen i låten “Kill the sun”, men nu verkar ett nytt skivkontrakt vara på gång.
Kanske även bandets åsikter varit obekväma. Eller är det sant att USA är mindre småborgerligt än Europa, att våld är en bra uttrycksform, att Kalle Anka är bättre än Lädernunnan och att Nina Lekander är en riks-feminist? Monica Kraft och Christel Nyqvist har träffat den tunga kvintetten.

In The Colonnades ser sig inte bara som ett band utan mer som ett begrepp. Både musiken och de fem medlemmarna har en tung, fysisk pondus som tillsammans med en dov aggressivitet ger ett intryck som är totalt.
— Jag är Colonnades, jag sover Colonnades, jag äter Colonnades, jag lever Colonnades, säger Johan Pettersson, bandets basist och ideolog. Vi har aldrig bestämt vad vi skulle göra från början, vi har växt in i det.
— Vi gör vad vi kan komma överens om utan att slå varandra på käften, förtydligar organisten Olle Borg.
Nu skall de försöka komma överens med Ulf Lindqvist (4-Eyed Thomas) som producerat Nomads och Sort Sol om att göra något ännu rakare och hårdare än deras tidigare singel och miniLP. Amigo har bekostat den demotejp som skall ligga till grund för en ny skiva.
— Demon är mer rock’n’roll. Texterna är rakt på utan en massa gymnasial intellektualism, säger sångaren Ulf Lenneman. Tidigare gjorde vi konstiga omskrivningar för vad vi egentligen tycker. Det finns saker vi hatar och nu skriver vi det och ger fan i symboliken.

TANKS

— Vi fungerar efter “stridsvagnsprincipen”, dvs allt vi gör går långsamt och rakt fram, oberoende av terräng. Skulle man bry sig om vad folk tycker skulle man inte låta så här.
Antagligen så skulle man inte heller skriva fraser som på demotejpens “War”;

“Abnormal ain’t normal. Black ain’t white.
I can see the difference between day and night.
Pacifist faggots are ruling our lives.
Do you want to stand up? Rise and fight.”

— Jag är inte pacifist. Jag tycker fredsrörelsen är till hundra procent dravel, den är patetisk och mytifierad, säger Ulf. Man pumpar in miljonbelopp till nån jävla bussresa som skall åka jorden runt och ställa sex retoriska frågor.
— Dessutom framställs det som om alla anser att detta är fullständigt normalt, rätt och riktigt, fortsätter Johan. Texten handlar egentligen om hur man vänder på begreppen och gör det onormala till något normalt. Homosexualitet blir rätt sexualitet, massinvandring blir det enda alternativet till rasism. Jag känner att en liten kultur- och mediaklick förvrider mina värderingar. Det är osunt, det stör mig.

HAKKORS

Vad som antagligen stör andra är att stockholmbandet både på sina konserter och till vardags pryder sig med hakkors och har skinheads i sin publik.
— Det är också jävligt lustigt, om vi haft hammaren och skäran så hade man inte sagt nånting, svarar Ulf. Josef Stalin hade ihjäl 20 miljoner under andra världskriget.
Folk kan inte sin historia vilket irriterar mig otroligt mycket. Sen är hakkorset en gammal Hells Angels-grej och jag tycker att bikers är jävligt häftiga, dom ser bra ut. Men Sverige består av proggare och dom fattar inte en sån sak.
— Om folk är så korkade att dom blir provocerade kan jag bara säga: Bra! Jag tänker bära svastika till dödsdagar! fortsätter Johan.
— Jag tycker vi kan känna oss smickrade över att skinsen gillar oss, säger Olle. Dom är den mest kritiska och mest genomförda ungdomsgruppen.
In The Colonnades är själva rätt väl genomförda, har ni en genomtänkt image?
— Det beror nog mest på naturens gåvor till bandet, säger gitarristen Magnus Gehlin.
— Ett band utan image är ett misslyckat band, säger Johan. Jag hatar ostylade band. Det finns inget tråkigare än jeans och gympaskor på scenen.
Vad tror ni om er publik?
— Vi har ju inte en grupp på femhundra personer som följer oss slaviskt, säger Olle Pettersson, bror till Johan och trummis i bandet. Det är nog en liten grupp mycket musikintresserade, välorienterade skivköpare.
— Det är också skillnad på folk på landet och i Stockholm, säger Ulf. Ute på landet är alla med och fixar, kokar kaffe och brer mackor. Här går folk ner till Ritz och är ganska packade, egentligen är dom där för att ragga en partner för natten och dom tycker det är jobbigt med ett band som spelar. Så är det ju, titta på mig!

KULTURELIT

Hur reagerar ni när ni beskrivs som Kalle Anka-Lädernunnan?
— Varför blanda ihop en sån stor man som Kalle Anka med sån skit som Lädernunnan, svarar Johan snabbt. Jonas Almqvist som har gått ut i DN och kallat sig själv för postmodern. Herregud, postmodernism, den största jävla pseudohändelse som funnits. Och det gäller allting i kultureliten, dom har ett sånt monopol på åsikter så även om dom utåt sett står i motsatsställning så diskuterar dom egentligen med varandra.
— Det finns ingen öppen kulturdebatt, det är en myt. Det är samma skribenter som återkommer. Det finns en riks-feminist, Nina Lekander och så har vi ett riks-homo, det är Jonas Gardell. Ramarna är givna. Vad dom inte fattar är att det är vi som är alternativa. In The Colonnades är alternativet.

HAMBURGARE

— Jag skulle vilja flytta ifrån Sverige, flytta ifrån den här småborgerligheten som finns i Europa, säger Olle P och spinner vidare på vad hans bror sagt. Jag hatar den här diskussionen som pågår om att Amerika är jättedåligt för att dom inte har några kungar, ingen historia och att dom är kulturlösa. Allt sånt hatar jag. Jag vill flytta till USA och leva på amerikanskt sätt. Käka hamburgare och åka skateboard. Jag vill inte stå på nån scen och bli uppskattad för vad jag tycker och tänker. Det är helt ointressant.
— Jag vill komma bort från dom här konstiga idéerna om att man skall fylla sin plats i universum. Vad som är intressant är att ha tillgång till det man vill ha hela tiden. Att gå ut och shoppa och köra bil fort. Det är okej. Jag älskar USA!
— Jag skulle vilja jobba med nationella säkerhetsfrågor, få läsa vad som försigkommer i Pentagon, i CIA, känna till nya vapensystem, fantiserar Ulf. Det är fascinerande, arbeta med diplomati. Sen vill jag naturligtvis ha en egen biograf, Kalle Anka-figurer i hemmet, glassmaskiner…

LYDIGA KVINNOR

— Men musiken då? undrar Olle Borg.
— Nej, nej, nej, blanda inte in den, säger Ulf irriterat. Tänk att få ha en massa utflippade grejer. Djur, lydiga kvinnor. Ett Michael Jackson-liv.
— Åka bil i fri hastighet, fortsätter Johan. Att själv få välja. Jag skulle kunna jobba med att göra glasfibermasters till segelbåtar om jag sedan kunde gå hem till min egen ägandes kåk vid stranden med massor av kattor. Jag har inget behov av att diskutera problem eller försvara mina åsikter på nåt café.
Vad skulle kunna få er försvara nånting, att ta till nävarna?
— Jag skulle aldrig kämpa för någon politisk idé, säger Olle Pettersson. Däremot skulle jag kunna använda våld för något rent personligt. Att skydda mig själv eller min flickvän.
— Alla har en sådan idealiserad bild av sig själva, säger Ulf. Det är faktiskt väldigt suggestivt när en stor grupp människor blir aggressiva. Våld är makt. Och att utöva makt över någon är i sig en njutning. Det är lätt att säga att våld är en totalt främmande. Om man är så rädd att ta till våld så handlar det oftast om rädslan att få stryk. En ren beräkning alltså.

VÅLD TUNGT

Men vad betyder våldet och aggressiviteten för In The Colonnades som band?
— Förutom att våld är bra som en uttrycksform, det är tungt och det berör folk, så är det nog en förutsättning för oss. Utan våra ständiga bråk och konfrontationer med varandra och andra, så hade In The Colonnades inte varit vad det är idag. Kraft, schwung und wucht.