Efter ett antal skivor med Lolita Pop tar Karin Wistrand sina första steg som soloartist med skivan ”Solen”. En dessvärre regnig kväll träffar jag denna mycket sympatiska flicka för en intervju.

Betyder denna solo-platta att Lolita pop har splittrats?
— Lolita pop har inte splittrats! Vi kommer att göra mera saker ihop, men vi har sagt att vi tar en paus medan jag gör det här. Riktigt när vi kommer att arbeta ihop igen vet jag inte, men vi är inte slut som band. När Lolita Pop fungerar som det ska är vi ett band som fyller en funktion, något som behövs. (På den frågan hade jag väntat mig ett ja, vilket gjorde att alla följdfrågor sket sig totalt).
Musikaliskt skiljer sig din solo-skiva mycket från det du gjorde med Lolita pop…
— Ja, det jag ville göra var att jobba mycket mindre förutsättningslöst än förr. Lolita pop är något speciellt som liksom måste låta på ett visst sätt. Som gruppmedlem i ett band måste alla viljor få komma fram, åtminstone bör det vara så i ett fungerande band. Även om vi gör olika grejor i Lolita också, är det ändå något slags filter. Jag ville ha ett annat sväng på plattan, jag har ändå gjort åtta plattor med rockstuket. Så ville jag ha lite annan instrumentering, jag har t ex i flera år drömt om att ha med piano och dragspel, som jag nu har med.
— Nu sjunger jag på svenska också, och det känns rätt även om det kändes ovant i början. När man skriver texter på engelska hamnar men ofta på uttalsgrejen, kan man uttala det ordet så osv. Det är lättare att använda klyschor på engelska.
Kajsa Grytt har hjälpt till med texterna, hur kommer det sig att ni började samarbeta?
— Jag började jobba själv, skrev slask-texter både på engelska och svenska. Men efter ett tag kände jag att jag behövde någon att bolla idéer med, jag är så van vid det från Lolita, och då ringde jag till Kajsa. Jag ville jobba med en ny människa även där. Vi träffades en gång och fick jättefin kontakt eftersom vi gjort ungefär samma saker och hade samma erfarenheter. Det är samma sak med Staffan Hellstrand som också hjälpt till med en del texter. Han började samtidigt som Lolita och har samma bandhistoria. Dessutom är det lite samma språk som när Lolita sjunger på svenska.
Är du överlag nöjd med skivan?
— Ja, jag är mycket nöjd. Så här i efterhand tycker jag väl att en del saker kunde varit på ett annat sätt, men överlag är jag nöjd.
Du har blivit mycket uppmärksammad i massmedia, förvånad?
— När jag började med den här plattan var det många skivbolag som hörde av sig, när ryktena gick var det många som sa att du ska veta ditt värde osv. Och jag har förstått under skivans gång att de var väldigt nyfikna på vad jag skulle hitta på. Så jag är väl inte så förvånad, mera glad att det är så.

INGEN PRETENDERS-PLATTA

— Vad jag är mera förvånad över är alla journalister som hade bestämt att jag skulle göra en Pretenders-platta. Man kan nästan tyda det på recensionerna, att de mera har valt att recensera det jag valt att göra än själva plattan. Och det är jävligt konservativt! Speciellt Stockholms-skribenter hade bestämt sig redan innan vad de skulle tycka, dessutom kommer det så mycket skivor just nu att jag inte tror att de pallar att lyssna på allt. Där märker jag jättestor skillnad nu när jag har gjort promotion. För kommer jag till radion kommer det fram producenter som tar i hand och säger att de gillar skivan medan journalister knappt har hört den. Fortfarande är ju namnet Lolita Pop mer etablerat än Karin Wistrand.
— Jag har aldrig hört så mycket positivt om Lolita Pop som efter att jag hade gjort den här soloplattan. Många hade säkert förväntat sig att min skiva skulle vara en fortsättning på Lolita Pop, men det skulle ju vara meningslöst att göra en skiva i eget namn i sådana fall. Hade det varit så att vi hade lagt ner bandet och möjligheten att spela den musiken inte längre funnits, då hade jag kanske gjort en mera gitarrbaserad skiva. Nej förresten, det hade jag nog inte. Det har fungerat jättebra att jobba med skivan, men om det blir fler solo-plattor får vi se… Men jag och producenten Kent Gillström fungerar väldigt bra ihop, så vi kommer att jobba mer tillsammans.
Hur upplever du skillnaden mellan att vara soloartist och bandmedlem?
— Det är nästan lättare att vara soloartist även när kritiken är hård, visst blir man ensam om att ta den men samtidigt är det lättare att stå för det man har gjort. Som bandmedlem måste man kompromissa och ibland släppa sånt som personligen inte känns helt rätt. Och får då just det materialet kritik är det lätt att falla in i kritiken och tycka lite ”vad var det jag sa, om vi skulle gjort på mitt sätt”. Nu kan jag hela tiden säga: Fan Karin du har ju gjort som du ville… Jag började jobba själv men så frågade jag Fredde från Lolita om vi skulle spela lite ihop och redan första dagen gjorde vi tre låtar. Och det kunde man bara inte släppa, det var ett så kreativt samarbete. Det har ju varit mycket jag, Fredde och Kent som har jobbat med skivan så det har ju känts lite grann som bandkänsla ändå. Det är mitt projekt, mina låtar ock jag som bestämt vilka vägar vi ska gå, och jag har sagt ja eller nej till Kent. Men ändå har vi ju jobbat tillsammans, och det är ju så att de flesta soloartister har någon att bolla med även om en del vill påskina att de har gjort allting själva.
— Under turnén som varar fram till midsommar har det inte varit samma musiker som på skivan, eftersom de har varit upptagna på annat håll. Men de som varit med är jävligt duktiga musiker som spelat bakom många kända artister.
Vad anser du om svenskt musikliv idag?
— Det jag tycker är bra är att det finns utrymme för mycket, det finns utrymme för dansmusik och rockmusik. Den musik det finns minst utrymme för är väl den musik vi håller på med. Dessutom är det hög standard på produktionen. Vad som är synd är att det finns så få band.
Det håller inte jag med om, det är snarare så att gapet mellan de stora skivbolagen och verkligheten har vuxit.
— Det är möjligt att det är så idag, men när vi började ville vi ligga på ett litet avantgardiskt bolag som oavsett hur de skötte bolaget, alltid hade spännande band. Och man ville gärna vara med i den familjen liksom. När jag började prata med Metronom var det ett sådant där Christer Sandelin bolag, men nu har de en spännande katalog inklusive Telegram. Och de som jobbar på Metronom är bra människor. Nu har de ju Di leva, Stonefunkers och mig + Telegram, så när det gäller svensk musik så tycker jag att de håller sig framme. Men det är ju fortfarande så att de små entusiastiska, eldsjäls-bolagen är de som hittar de nya banden. Fördelen med stora bolag är ju att de pushar sina artister, och har man nu gjort en skiva vill man ju att folk ska köpa den. Till skillnad mot när vi startade med Lolita, då skulle vi inte sälja något alls — det var nästan fult att sälja skivor då. För då var man inte kult, utan i kommersialismens käftar och det känns lite löjligt idag.

SOM EN SPJUTSPETS I HJÄRTAT

Jag hörde att Lolita Pop skulle vara med på en samlingsskiva med gammal svensk punk, var Lolita Pop ett punkband?
— Nej, vi var ett prepunkband. Ett prepostpunkband egentligen, vi hade mer rötter i New York rocken som faktiskt kom före punken.
Om Lolita Pop var New York rock, vad är Karin Wistrand?
— Jag satt faktiskt och lyssnade på några av våra gamla plattor idag, låtar som jag inte hört på flera år. Och rent musikaliskt är det samma musik som rör sig i mitt huvud även nu. Jag har ju inte börjat göra soulmusik, utan snarare det jag alltid har gillat — popmelodier. Lite grann i Beatlesskolan där… Jag fungerar så att hör jag en låt som jag gillar, som går in som en spjutspets i hjärtat blir jag jävligt inspirerad. Då kan jag göra en låt som ingen kan höra vad den är inspirerad av, men för mig är ett sådant tillstånd en kick. Men tunga inspirationskällor som Beatles och Velvet Underground finns ju alltid kvar, inte för att jag lyssnar så mycket på det idag men det finns alltid där. Nu lyssnar jag på George Michael och sånt där och tycker det är skitbra.
Vad sysslar de övriga Lolita Pop medlemmarna med just nu?
— Sten ska spela med Olle Ljungström, och har gjort lite studiojobb. Basisten går på ljudtekniksskola i Örebro, Fredde jobbar med mig. Själv har jag fått konststipendium på 30 000:-, av SKAP.
Här tog frågorna slut och diskussionen gled in på hur massmedia behandlar artister, Karin visade sig vara trött på alla tidningar som sätter rubriker som visar vem man är. Eller rättare sagt vem de vill få folk och tro att man är.
— Ta senaste påannonseringen i TV:s 7-9 t ex, ”Karin Wistrand, lite äldre, lite lugnare men fortfarande lika bra”. Så körde jag ”Solen” som är en lugnare låt än vad Lolita Pop brukar spela, men även ”Stjärnorna för dig” som är en röjig låt. Jag tycker inte att jag har gjort en lugn platta, skulle jag vilja göra en sån hade jag gjort en skiva med visor. Problemet är att ”Det var bara solen” är den låt som spelas i radio, och den är lugn. Det var svårt att välja singel, tog man den riskerade man att skrämma bort gamla Lolita-fans å andra sidan skulle vi ha släppt ”Stjärnorna för dig” som första singel hade säkert andra blivit bortskrämda. Men det handlar inte om några kompromisser från min sida, enda kompromissen på skivan är ”När ljuset faller in”, som skivbolaget ville ha medan jag föredrog en annan låt.

KVINNA, NU-FRI, MOGEN

— Det är lustigt att många som har skrivit ner skivan för att den är för lite ”rockig”, har skrivit upp just den låten. Och den som jag och Kent tyckte var den mest standardmässiga låten för att vara mig. Annars har inte Metronom alls lagt sig i någonting, snarare var det så på Mistlur med regler om hur det skulle låta och så. Vi skojade innan vi släppte skivan om att vi skulle döpa den till ”Kvinna, nu, fri & mogen” bara för att vi visste att de här reaktionerna skulle komma. Visste du förresten att de här kulturföreningarna som alltid tagit Lolita, typ Hultsfred, inte ville köpa det här? Och det förvånar mig lite, jag trodde att vi var mer förankrade än så. Men jag står för den här skivan, det gåt inte att hänge sig åt trender. Man måste helt enkelt göra det som känns rätt i hjärtat. För mig kändes det vitalare att göra en sådan här platta än en trött gitarrplatta, men man kan ju inte kräva att folk ska gilla det. De som gillar den de gör det, men Hultsfred ska jag fanimej spela på, så det så.
— En häftig grej är att Cemetarium repar i samma replokal som jag, och på deras nya demo sjunger jag och sångaren från Entombed ett stick.
Vidare berättar Karin att hon under tiden med Lolita Pop inte tyckte att rockbranschen var särskilt mansdominerad.
— Jag tyckte att ville tjejer spela gitarr, så var det bara att lära sig. Men killar verkar ha lättare att få ett passionerat intresse för saker. Och kanske för att jag blir lite irriterad över att folk inte hajar att jag inte vill spela gitarrbaserad rock så känns det ändå som att risken för att inte bli respekterad ökar om man är tjej. Jag sjunger inte annorlunda nu än förr, jag gör mig inte till på skivan, och så får man höra att man sjunger näst intill pornografiskt. Och det känns förödmjukande. Okej, visst får de skriva att jag sjunger sexigt om de nu tycker det. Men det hade aldrig skrivits så om mig om det hade varit en skiva med Lolita, för där räknades jag inte som tjej utan mer en av grabbarna. Plötsligt så får man alla dessa kvinnoklyschor pålagd sig. Då ska man plötsligt stå till svars för något som man aldrig har behövt gjort förut.
Finns det speciell manlig/kvinnlig musik?
— Jo av gammal hävd ska killrock vara skramliga gitarrer osv, men jag vet inte. Visst kan Suzanne Vega vara kvinnlig musik lågmäld också men det är ju Leonard Cohen också. det är väl egentligen upp till lyssnaren. Om en man skulle sjunga mina texter skulle det säkert låta helt annorlunda.
Dina texter är väldigt poetiska och inte så självutlämnande?
— Jo de är självutlämnande på så sätt att de handlar om längtan. Längtan efter solen, de visar inte på någon trasig Karin. Hela skivan är en varm längtan i en bildpoetisk form. Jag tycker det är häftigt med texter som har hemligheter…
Återigen kommer massmedias makt över artisten upp och Karin berättar att hon blivit intervjuad av Aftonbladets Anna Björkman, och på frågan om hur hon håller sig i form hade de skojat fram och tillbaka och till slut hade ämnet sex nämnts. Det var alltså menat som ett skämt och inte ämnat för tryck, men som vi alla vet behövs Aftonbladet — annars kommer sanningen fram. Och som de flesta kvällstidningsjournalister visar Anna Björkman en fruktansvärd brist på respekt för artisten. Och Karin Wistrand förtjänar definitivt mer respekt än så.