Med sin andra skiva “Tomat” nyligen släppt, adderat med flitigt turnerande, har De Lyckliga Kompisarna gjort sig ett namn. En solig vårdag i april fick jag en pratstund med bandets basist och sångare Mart Hällgren. Han kompletteras av Egil Jansson, Sussie Persson, Björn Gunér samtliga gitarr och sång samt Jouni Haapala på trummor.

Är ni så lyckliga som namnet antyder?
— Jodå, just nu är vi lyckliga fast mycket på eget håll. Det är mycket med plugget nu, exempelvis bor och pluggar Björn i Kalmar. Det leder till att sättningen på konserterna blir lite annorlunda ibland. Egil har också tusen saker för sig jämnt, ena dagen ska han åka skidor och andra dagen ska han åka till Paris. Det är aldrig någon som har riktigt koll på vad som händer. Men vi skall hålla en fastare struktur nu, skärpa oss på det här med att alla ska vara med på spelningar och så. Kanske inte Björn som av förklarliga skäl kan ha svårt att komma ifrån, men övriga fyra.
— Vi har turnerat mycket nu, och det är roligt men jobbigt. När man väl står och ska spela är det skitroligt, men allt innan, med bärande och körande, är jobbigt. Runt omkring arbetet är inte lika roligt som själva spelandet, jag håller också i en hel del av bokningsbiten även om Granberg (Charta 77 och Birdnest) har börjat boka en del. I och för sig ringer arrangörer upp och vill boka oss men ändå måste man göra en sista koll att allt är okej. På turnén nu senast var jag tvungen att ringa och kolla tider o.s.v men varför klaga när man sysslar med det man älskar.

LÄTT ATT FÅ DIVASTÄMPEL

Mart berättar vidare att en del arrangörer klagat på att de tar betalt för att spela.
— Spelar man så mycket som vi gör skulle vi gå back om vi inte tog betalt. Det är en balansgång mellan att vara idealist och samtidigt inte gå back som artist. Det är lite trist att veta att man drar en massa folk och så håvar någon annan in en massa stålar för att vi spelar gratis.
— Visst gör vi fortfarande stödspelningar för sånt vi tror på, men det går inte att göra det jämt. När det handlar om organisationer som vi inte känner till kan de inte ta för givet att vi ska spela gratis, även om vi i viss mån är idealister ändå. Det är svårt det där. Det är lätt att man rar en divastämpel på sig, och vi är rådivor, skrattar han.
Är du nöjd med nya skivan?
— Ja, det är ju alltid en del saker som kunnat vara annorlunda. Skivan kunde ha varit längre och sådär. På första skivan var alla texter allvarliga och på den här är det bara skoj, kanske att det skulle vara en blandning. Vi har jobbat en hel del med att försöka göra den här skivan varierad, musikaliskt sett.
Tomas Gabrielsson och Johan Johansson har producerat skivan, hur flöt det samarbetet?
— Vi trodde först att nu skall de bestämma allt och att vi minsann skall stå emot, så första dagen gick vi i clinch med Gabrielsson men sedan redde vi ut det och det flöt bra. Förut har vi producerat själva, och när någon varit missnöjd har vi fått ta den smällen. Nu var det en utomstående vilket jag tycker känns klart mycket justare.
Vidare berättar Mart att ingen har någon riktig koll på vad de har för slags deal med Birdnest Records eftersom inget egentligen är skrivet.
— Som det fungerar med Birdnest är det ett samarbete som bygger på förtroende. Ge ut skivor är inget man blir rik på, utan snarare något man gör för den egna självtillfredsställelsens skull. jag tror dessutom på Granberg. Han är ambitiös och seriös och jobbar dessutom som en dåre.
Sussie var borta från bandet ett tag.
— Ja, och i början hade vi en trummis som hette Matte, innan vi träffade Jouni. När vi lärde känna honom ville jag ha honom på trummor och Matte på bas, men det ville inte Matte. Han hade dessutom fått barn och la av helt istället. I samma veva la Sussie också av eftersom hon inte trodde på det längre. Så Jouni, Björn och jag körde ett tag och blev erbjudna att spela på Totalgalan -92, vilket vi fick veta ett halvår i förväg. Problemet var att Björns klass skulle på klassresa till Ukraina vid samma tid, så vi hade ett halvår på oss att greja en annan gitarrist. Jag ringde Sussie och tjatade i en månad innan hon lovade att ställa upp. Efter två rep kom hon på att det var roligt att spela igen, och på den vägen är det. Det kan bli lite grötigt med tre gitarrer ibland, men det är roligt också. Man är inte så beroende av att spela hela tiden. Björn kan ägna sig åt körsången och Egil kan koncentrera sig på sina roliga poser.

LEKSAKSINSTRUMENT

— Egil hittar ofta på vansinniga saker. Det var hans idé att vi skulle köpa leksaksinstrument på Stor & Liten och spela på dessa på Totalgalan. Det fanns inga svarta tangenter på Xylofonen så vi kunde bara spela låtar i C-dur, så vi tog ut roliga låtar som bara gick på en oktav och så körde vi dem.
På frågan om De Lyckliga Kompisarna är ett punkband visar sig Mart vara trött på defineringen av Punk.
— På radion får vi höra att vi är nittiotalets punkband, men va fan är punk egentligen? Jag kan inte bara gå med på att vi är ett punkband, många som hör ordet punk klassar genast ner det som skit utan att ge det en chans fast egentligen är det väl upp till var och en att avgöra det.
Mart ser uppriktigt förvånad ut när jag berättar om alla superlativ jag har hört om bandet.
— Det är klart att jag blir glad, fast det där kan man ju aldrig riktigt fatta själv. Så jävla speciella tycker inte jag att vi är även om jag tror på oss. Ibland frågar jag mig själv varför folk tycker så.
Vid sidan om De Lyckliga Kompisarna har Mart även ett enmansprojekt vid namn Total Egon, som kommer att fortsätta att existera så länge han själv fortfarande kan spela och sjunga.
— När inte Kompisarna finns om några år, när alla har flyttat och skaffat barn, så kommer jag nog att köra själv. Men just för tillfället är det ingenting.
Är De Lyckliga Kompisarna en fortsättning på Total Egon?
— I början var det väl så, jag skrev alla låtar och vi körde en del Egon låtar, men nu har vi blivit mer och mer ett band. Vi kör i och för sig någon gammal låt men nu är det inte bara jag som gör låtar längre.
När vi ändå är inne på ämnet låtar frågar jag Mart om hans inspirationskällor. Han svarar att det är en salig blandning av allt från Euskeufeurat och Hedningarna över Sweet till Iron Maiden.
På frågan om vad han anser om svenskt musikliv idag tycker han att det tyvärr kommit mycket skit, billiga kopior.
— Det är möjligt att vi själva är billiga kopior, men det går inte att se det som man själv gör. Fast det finns naturligtvis också ljuspunkter som t.ex Hedningarna, som är ett lyft. Svensk punk lyssnar jag nästan ingenting på, men Radioaktiva Räker var en höjdare live. Ett annat band som jag uppskattar musiken hos är Clawfinger, men själv skulle jag aldrig komma på tanken att skriva en text om Amerikas problem för jag har inte ens varit där. Men jag uppskattar dem som band. Spelar man själv varje helg hinner man nästan aldrig lyssna på annan musik, det blir P3 en stund skvalande i bakgrunden.
Diskussionen glider in på punk förr och nu, och vi enas om att punken nu är större än på många år.
— Jag hoppas att folk gör något vettigt av sin ilska och inte super bort den. Punken idag är ju inte riktigt lik första vågen som kom för det vore ju underligt om en företeelse kom tillbaka i samma form även om frustrationen finns där idag också. Punken kan ju aldrig bli ny eftersom den redan är traditionell, däremot kan det ju komma något annat som är nytt och banbrytande.
— Rockmusiken kan förnyas tror jag, men ska man komma på en ny musikstil måste det också till nya instrument, nya sätt att sjunga etc. Fast spelglädjen behöver inte förnyas, folk kommer alltid att vilja ha en flykt från den tråkiga vardagen. Att förmedla känslor kommer alltid att behövas, om det så handlar om aggressioner eller glädje.
Vilka känslor förmedlar ni?
— Det beror ju på vilka slags låtar man skriver, ibland skriver man kärlekstexter och ibland är det samhällskritiskt och vid andra tillfällen försöker man bara skriva en rolig text. Men på scenen är det mest det roliga som förmedlas, fast även en del aggressioner. Jag tror den här sortens musik fyller en funktion när folk får ut sina aggressioner under ordnade former, utan att någon gör sig illa.
— När man spelar vill man ju att musiken ska vara rolig samtidigt som den ska vara allvarlig. Har man ingen humor finns det ingen som orkar ta till sig. Det behövs en blandning annars blir det lätt töntigt om man gör en text som ett nyhetsprogram. Texter som behandlar ämnen som blivit behandlade så många gånger förr håller inte i längden.

STOCKHOLM RENA DÖDEN

Varför heter den nya skivan “Tomat”?
— Jouni tyckte att titeln inte skulle vara densamma som något låtnamn, och så slängde han ur sig tomat och så blev det.
— Låten “Hans” har förresten en egen historia. Det är nämligen en kompis till Egil. När Egil gör låtar och inte har någon text sjunger han alltid om Hans, och till slut bestämde han sig för att göra en låt om Hans på riktigt. Hans lär ha blivit lättad när det äntligen blev en låt om honom.
Mart berättar att Egon som ofta förekommer i texter är en fiktiv person, men som delvis handlar om hans farsa.
— Texter börjar ofta som ordbajserier och sedan bestämmer man vad det ska handla om och så struktureras låten upp. Fast vi skulle behöva repa oftare, alla skolarbeten gör att det är svårt att få ihop ett rep i veckan.
Är det tacksammare att spela ute i landet än i Stockholm?
— Ja, ibland kan Stockholm vara rena döden. Publiken i Stockholm har nog hört för mycket ibland. Ett annat fenomen är folk som kommer fram och klagar på hur vi spelar och gör låtar etc, och så visar det sig ändå att de köper alla skivor. Varför klaga på oss? Skit i att köpa skivan och håll käften istället, vi gör vår grej. Fast vissa människor verkar ha ett behov av att klaga, det kanske är ett sätt att hävda sig.
Där tog frågorna slut samtidigt som solen gick i moln. Kvällen var inte slut, men väl jag.