Varför blir en tidning uppmärksammad av både CNN och NBC News i USA, fast den är på svenska? Varför prenumererar mer än 60 000 på tidningens nyhetsbrev på Internet? Akasha träffade Janne Axelsson, mannen bakom fenomenet FLASHBACK.

Flashback är tidningen som tar upp det andra tidningar inte gör eller vågar. Nyligen gavs även en skiva ut med Ulf Ekberg (Ace Of Base) från hans tid som nynazist.
— Man skall stå för det man gjort, anser Janne som ogillar att Ulf Ekberg inte erkänner sitt förflutna. Skivan, Uffe Was A Nazi, som innehåller låtar som Vit Makt, Svartskalle Slakt med flera, har redan hunnits spelas på radio i Jerusalem, så att hela Israels befolkning fått ta del Ekbergs hemska förflutna.
Tidningsartiklar har skrivits runt om i världen om detta, men trots allt är det Flashback som fått mest uppmärksamhet på hemmaplan.
Hur länge har du hållit på med tidningar?
— 1983 gav jag ut min första tidning. Jag började göra tidningar 1980, men då fanns det inga pengar att trycka dem för, jag var bara elva, tolv år. I februari 1983 gav jag ut min första tidning, en punktidning. Den hette Dead Or Alive, och den gav jag ut fem nummer av. Parallellt med den startade jag en skinheadtidning, där jag tog upp skinheadrörelsen, bakgrunden, varför den fanns och uppstod. Sedan dog både skinheadkulturen och punkkulturen ut mer eller mindre i mitten av åttiotalet och då skulle jag starta en hårdrocks-tidning som hette Mania, men som jag aldrig fick några pengar att trycka. 1987 började jag istället arbeta på en tidning som heter Flashback, vilket tog sex år att få färdigt första numret.
Hur kommer det sig att det tog så lång tid?
— Det är för att jag arbetar så mycket. Just det numret tog extremt lång tid, vilket konkret berodde på att jag bodde i Norrköping. Jag kände att jag inte ville bo i Norrköping, men att jag skulle göra en tidning. Då är man tvungen att ha postbox och en massa saker fixade innan. Så skjuter man upp och så har man inte rätt kontakter och det finns ingenstans att trycka. Det är det eviga problemet, det kostar jättemycket pengar att trycka tidningar. Sedan fick jag lite andra saker att göra också. Jag gjorde TV mellan 1989 och 1992, och då var det så kul. Då gjorde jag Flashback television och jag fick bestämma precis hur det skulle vara. Det sändes på olika lokala TV-stationer, så det var inget stort, men det var ganska nytt. Lokal-TV fanns knappt då och det var innan Z-TV fanns och innan MTV började sända i Europa. Då intervjuade jag en massa konstiga människor och så visade jag en massa udda videor. Det var jättekul, jag gjorde tjugo program och det tog all tid. 1988 började jag skriva i etablerade landsortstidningar. Det var en väldigt nyttig erfarenhet att lära sig förstå hur media fungerar och 1993, när jag gav ut mitt första nummer, jobbade jag faktiskt heltid på Z-Radio. Nu jobbar jag bara med egna grejer, det känns som man har gått hela varvet nu.

Chockade vänner

— 1987 var första gången jag sa ”jag ska starta en tidning och den heter Flashback”. Det var då jag myntade ordet Flashback för första gången och då var jag tvungen att hela tiden, som ett mantra, berätta för alla att den hette Flashback. Första halvåret tyckte folk att det var jättekul, ”Janne ska starta en tidning, vad kul!” och alltid när jag träffade folk så frågade de ”hur har det gått med tidningen, har den kommit ut ännu?”.
— Efter ett år började folk tröttna, efter två år frågade folk knappt längre, eftersom det aldrig kom någon tidning. Efter tre år tyckte de att det var lite tragiskt att jag fortfarande sa att tidningen skulle komma ut. Efter sex år kände vi inte varandra, för då hade jag redan flyttat från Norrköping. När den verkligen kom ut ringde folk på min telefonsvarare, helt chockerade över att tidningen fanns.
Hade du bestämt dig redan 1987 vad tidningen skulle handla om?
— Det var jättejobbigt för jag hade aldrig sett någon tidning som skrev om det som jag gjorde. Jag trodde inte jag skulle sälja 300 exemplar. Mina första punktidningar, de sålde som max i 150 exemplar, och det var jättekul. Vid 150 kändes det som om man verkligen fick en respons från läsarna, det var jätteskönt. 300 var en jätteupplaga tyckte jag, så jag tog halva upplagan och gav bort den gratis. Jag skickade den till 62 länder, som Albanien, Serbien och sådana där konstiga länder. I numret efter hade jag rapporter om punkscenen i Ukraina, om punkscenen i Sydafrika, två artiklar från Serbien och så vidare.

Sjungande pygméer

Brist på ämnen att skriva om är det inte.
— Det tillkommer hela tiden nya ämnen som jag tycker är intressanta. I Flashback kan jag egentligen skriva om precis vad jag vill. Folk säger att det är en undergroundtidning och då ska man skriva om underground, men om jag tycker att andra saker är intressanta, då skriver jag om det ändå. I första numret hade jag en helsidesartikel om Deep Forest, som är pygméer som sjunger. Det är inte underground, men det är jättegulligt och jättefint. De är från Frankrike och distribueras internationellt utav Sony, och Sony är inte underground, men det spelar ingen roll för det var så fint och så bra. Jag tyckte deras skiva var otroligt bra, så jag ville verkligen att alla skulle höra den.
— I senaste numret hade jag en jätteartikel om Andy Warhol. Även om Andy Warhol var underground på sextiotalet, så är han definitivt inte det idag.
— Med tiden har det tillkommit en massa andra saker, som diskussionerna om lika värde i politiken; att vissa grupper ska komma till tals och så. Det fanns inte i första numret. Det fanns en hel del anarkistgrejer, men inte så mycket åt andra hållet.
Är det mer att ”sanningen ska fram” nu?
— Jag har den övertygelsen att alla människor ska få tala, sedan är jag genuint intresserad av allt jag skriver om. Jag kan inte skriva om saker som jag inte är intresserad av, för det känns inte äkta. Om en människa har en extrem åsikt, så behöver det inte vara intressant. Det finns människor som bara är effektsökande, som bara vill ha rubriker och som bara vill chockera. Människor som chockerar är inte intressanta. Det finns undantag, det finns effektsökeri som kan vara intressant. G. G. Allin var ett sådant exempel. Det var bara effektsökeri, men han var som fenomen någorlunda intressant, men annars tycker jag att de människorna är rätt ointressanta.

Flashback, en heltidstjänst

Gör du allt jobb själv?
— Första numret av Dead Or Alive gjorde jag helt själv, skrev varenda artikel och gjorde alla intervjuer. I några senare nummer tog jag in material som andra hade varit med om att skriva. I första numret av Flashback var det likadant, då hade jag tagit in medarbetare. Men det är alltid jag som gjort all layout, uppbyggnad och bestämt vad som skall vara på vilken plats och så vidare. Så är det fortfarande.
Hur mycket tid lägger du ner på tidningen?
— Det motsvarar en heltidstjänst, fast jag har vanligt jobb också, så jag jobbar rätt många timmar per vecka. För att få det mer organiserat måste man lägga ner mer tid och ha mer människor som hjälper till, och ska man ha det måste man ha in mer pengar, men jag tänker så fruktansvärt okommersiellt. Ibland kan jag ta ledigt en vecka från jobbet, bara ta semester för att sitta och jobba med tidningen rakt upp och ner. Ibland sitter man och jobbar med tidningen en hel helg, sedan finns det perioder då man bara tar det lugnt. Jag har ett liv vid sidan om, försäkrar han.

Allt på svenska

Du har en nyhetstidning på Internet. Kommer den ut varje vecka?
— Det var så de första två åren. FNA, som är min nyhetstidning på Internet, har kommit ut med 113 nummer. Den startade jag i juni 1995. När jag startade den var det som en veckotidning, som ett komplement till Flashback. Syftet var att man skulle hålla sig à jour med det senaste. Efter två års tid kom jag fram till att det blev ingen ny tidning om jag inte trappade ner på de här sakerna. Nu kommer FNA ut var tredje vecka.
Janne har aldrig haft någon ambition att göra tidning på engelska, men snart blir han illa tvungen.
— Sidan har blivit uppmärksammad av CNN och NBC News och jag får in rapporter från folk i hela världen, därför är det helt vansinnigt att jag inte har någon översättning. Jag skall göra en enklare engelsk version snart.
— Det är härligt när jag intervjuar folk i Japan och de trots allt vet vad Flashback är fast de definitivt inte kan nån svenska.

Ingen tacksam måltavla

Finns det några grupper som är arga och tycker att du borde få stryk eftersom du tar upp så ”känsliga” ämnen?
— Nej, jag har haft det förvånansvärt bra faktiskt. Det finns en del antifascistiska grupper som var lite ledsna ett tag för att jag även lät nynazister komma till tals. Min räddning var att jag har ett förflutet som anarkist och aldrig haft några åsikter som ens ligger i närheten av nazistiska värderingar, så jag har inte varit en lika tacksam måltavla.
Det kommer alltid att finnas grupper som tycker illa om Flashback, men många har också insett att han är likadan mot alla.
— Jag kan lära mig att respektera människor som har avvikande åsikter och även om jag tycker annorlunda försöker jag aldrig tvinga på dem något. Det behöver inte bara vara extrema undergroundgrupper utan jag respekterar även Livets Ord och Scientologikyrkan och alla möjliga grupper som folk inte känner till. Personligen har jag ingen som helst sympati för dem som människor, men de har samma rättigheter i vårt samhälle, och ska behandlas därefter.

Våldtäktsmän

Det finns dock folk som inte är så glada över att vara med i Flashback, och nyligen blev Janne stämd av en sådan.
— Herr Skoglund tycker att en artikel jag publicerade 1995 — som var en korrekt återgivelse av samtliga som blivit dömda för våldtäkt under två års tid i Stockholm — inte var så där jättekul. Orsaken till att domarna var från 1990-91, och inte senare, var att personerna skulle haft möjligheten att överklaga sina domar. Poängen var att ingen skulle bli oskyldigt utpekad. Det var namn, bild, adress, målnummer, vad de fick för straff och så vidare. Herr Skoglund säger förvisso att det jag skrivit om honom är korrekt, men menar att det inte finns något som helst allmänintresse i att publicera uppgifterna. Han tycker att han blivit smutskastad eftersom det inte är fördelaktigt att bli utpekad som våldtäktsman.
— Jag, från min sida, tycker att man får stå för det man gör, och den valmöjligheten hade ingen av de tre tjejer som han förgripit sig på. Det faktum att han fick 4 000 kronor i dagsböter och villkorlig dom, tycker jag visar ganska bra hur vår nuvarande straffskala fungerar. Jag fick betala ett högre skadestånd, 50 000 kronor, för att jag publicerade hans namn. Det är mer än dubbelt så mycket än vad någon av de tre tjejer, som han förgripit sig sexuellt på, fick. Tre tjejer som för övrigt var utvecklingsstörda och som mådde otroligt dåligt efteråt.
— Men jag är en sådan person som ser allt positivt, säger Janne och ler, det tycker jag man ska göra. Det positiva är att det har skapats en väldig debatt om det här, det har förhoppningsvis givit fler människor insyn att vi faktiskt inte har tryckfrihet i det här landet, därför att man riskeras att dömas för förtal när man offentliggör offentliga uppgifter.
— Artikeln som jag skrev är ett bevis för det. Den är inte vinklad på något sätt, utan den visar bara svart på vitt samtliga domar. Den innehåller ingen statistik, den innehåller bara uppgifter, de sakliga uppgifterna, det finns ingen vinkling.
Det är 64 personer som är utpekade, och av dem är det två som har fått grövre straff. Det betyder alltså att de har fått fem eller sex års fängelse, vilket är ungefär hälften av vad du får för narkotikabrott.

Ingen ånger

— Fängelsestraffet visar i alla fall att staten tycker det är lite fel, så att säga. Det är lite värre än att få skyddstillsyn, vilket en person som hade förgripit sig sexuellt på en fjortonåring fick. Han hade haft fullbordat samlag med henne med kniv mot halsen under samlaget och förklarat för henne att han ska knivhugga henne om hon skriker. Han erkänner detta i tingsrätten och får skyddstillsyn!
— Man kan tycka att artikeln är hur fel som helst, men det är väldigt svårt att kunna skriva om de här sakerna utan att offentliggöra det så som jag gjorde. Även om jag blir stämd för det ena och det andra och det kommer hundra till som ska stämma mig efteråt, så ångrar jag ingenting. Jag tycker att artikeln har sitt syfte och den visar möjligtvis vad vi har för möjligheter att trycka saker i det här landet.
— Jag kommer att överklaga domen till hovrätten nu, vilket exempelvis innebär att jag riskerar att åka på 65-70 000 kronor till i rättegångskostnader, som jag får betala eftersom det är jag som driver det vidare till hovrätten, såvida de inte frikänner mig helt. Jag vill att det ska gå vidare i rätten så långt som möjligt.

Ny tidning i vår

Just nu arbetar du på en tryckt tidning?
— Det blir det bästa numret hittills. Det säger jag alltid, men jag tycker ju det! Jag har målsättningen att den ska vara ute i mars. Den kommer vara mer lättsmält än förra numret, inte lika tung. Den är mer lik tvåan och trean, fast mer grafisk och genomarbetad. Skall man ta något exempel på vad den innehåller så kan jag avslöja att den innehåller en artikel om vår kung Karl den XVI Gustavs affärer med kvinnor, kanske man skulle säga. Det är sakligt understött med statligt utgivna handlingar som har ett underlag och inte ett påstående av vad någon har sagt. Det blir man i så fall åtalad rätt snabbt för.

Flashback finns att köpa i Press Stop-butikerna. Hemsida http://www.flashback.se