En kort förenkling av rockhistorien:
Först kom bluesen. Utan bluesen ingen Elvis, och utan Elvis ingen rock. Utan rocken ingen Velvet Underground eller the Stooges. Och utan Velvet Underground/the Stooges inget SONIC YOUTH.
Och utan Sonic Youth:
Inget Nirvana, inget Hole, inget Pavement, inget Sebadoh och vem vet, kanske inte heller något Entombed (hemska tanke!!!).

Det är alltså med denna utgångspunkt jag tänker skriva denna artikel: Att Sonic Youth är ett av det senaste decenniets viktigaste band och att det är svårt att tänka sig hur dagens ”alternativrockscen” (kul ord…) skulle ha sett ut utan dem.
För att förstå bandets musik och filosofi måste man gå tillbaka till var det hela började…

scen ett:

New York, sent 70-tal, stadens musikscen håller fortfarande på att hämta sig från baksmällan som punken gav den. Den tydligaste trenden är att det från ena hållet kommer band som är inspirerade av Patti Smith, Television och liknande musik, och från det andra hållet… en drös band som är totalt fascinerade av extremistisk konst och av att göra experimentell musik (Lydia Lunch, en känd undergroundartist som senare kom att samarbeta en hel del med S.Y. sa att hon inte hade tid att lyssna på Televisions töntiga gitarrsolon, och i samma intervju kallade hon Patti Smith för en barfotad hippiepoet utan mening). Grundregeln för denna musikrörelse är att det inte finns några regler, och vågen kallas passande nog för No Wave. Som jag nämnde tidigare så är konstscenen vid den här tiden väldigt starkt sammanbunden med musikscenen, och det är alltså i detta kreativa klimat som den första upplagan av Sonic Youth tar form: i ett laglöst, underground-New York där originalitet räknas mer än musikalisk skicklighet.

De första ljuva åren

Sagan om bandet börjar, grovt räknat, när Thurston Moore svarar på en annons där texten lyder: ”Konstig gitarrist sökes för konstig musik”. Annonsen visar sig vara utsatt av kompositören Glenn Branca, vilken som bäst håller på att sätta ihop sin multipla gitarrorkester där även Lee Ranaldo senare kommer med. Thurston var tidigare med i ett band kallat the Coachmen, men det var i Glenn Brancas orkester som både han och Lee utvecklade sin speciella spelstil som i mångt och mycket grundar sig på att ha gitarrerna stämda på udda vis, till exempel att ha de fyra översta strängarna stämda i E, istället för som brukligt är att ha dem stämda i E, A och D. Kan för övrigt nämna att den amerikanska musikertidningen Guitarplayer har haft långa artiklar om Sonic Youths speciella gitarrstämningar.
Nåväl, 1980 träffar Thurston sin blivande kärlek Kim Gordon, en före detta konstskolestudent från Los Angeles. Tillsammans med trummisen Richard Edson (som senare skulle bli utbytt av Bob Bert, Jim Sclavunos och slutligen nuvarande batteristen Steve Shelley) och gitarristen Ann DeMarinus gör de sin första spelning under det talande namnet Sonic Youth, på en Noise-musikfestival i New Jersey.
En vän till mig, Paul Siegel, hade förmånen att få se en av de allra tidigaste S.Y.-spelningarna, och han berättade att ungefär hälften av publiken mådde illa och gick därifrån, medan den andra hälften stod kvar med gapande munnar, helt fascinerade. Min vän tillhörde den senare delen av publiken, han hade aldrig sett något liknande, och det hade väl förmodligen inte många andra heller: ”De hade ett så totalt uttryck i sitt spel, så fantastiskt expressivt och känslomässigt, trots att egentligen ingen av dem kunde spela vid den tidpunkten”. Senare tar Lee Ranaldo Anns plats i bandet, och 1982 släpper de en vinylsingel på Neutral, Brancas egen label.
De närmaste åren släpper bandet fem officiella album: ”Sonic Youth”, ”Confusion Is Sex”, ”Bad Moon Rising”, ”EVOL” och ”Sister”. De skapar sig ett ordentligt rykte i undergroundvärlden, och kanske främst i hardcorekretsar. Kim Gordon kommenterar: ”När vi började ville vi inte riktigt sammankopplas med artrockprylen, eftersom vårt mål bara var att göra musik som var intressant för oss själva och inte för alla de intellektuella viktigpettrarna som hängde med konstnärer och ville verka speciella. Så när hardcore kom, med Black Flag och alla de andra banden, kände vi oss mer hemma där, trots att vår musik inte är hardcore”.
1988 släpper gruppen dubbelalbumet ”Daydream Nation”, som blir deras amerikanska och engelska genombrott. Bland annat så intog skivan förstaplatsen på den Engelska indielistan. ”Daydream Nation” blir det sista albumet i bandets indiekarriär, för strax efter att det är släppt skriver man på för majorbolaget Geffen. På detta bolag har bandet hittills gjort fyra fullängdare: ”Goo”, ”Dirty” (bandets stora genombrott), ”Experimental Jet set, Trash and no star” och nu senast ”Washing Machine”.

Sell-outs?

De flesta band som efter en längre karriär på indielabels signar för major-bolag brukar bli hårt ansatta av fansen och bli anklagade för att ha ”sålt sig”. S.Y. har dock klarat sig från de värsta påhoppen, kanske för att de har en sådan avslappnad attityd till sin position. Några citat: ”Den här dealen med Geffen handlar väldigt mycket om att vänta och se vad som händer — vi kommer aldrig att låta dem säga åt oss vad vi ska göra och inte göra. Vi skrev på kontraktet enbart för att det här bolaget ger oss full konstnärlig frihet, och om det skulle bli några problem med det… ja, låt oss säga att jag skulle slänga in en molotov cocktail på deras kontor enbart för att de skulle kasta ut oss frän bolaget…” (Thurston)
Fråga: ”Ses ni fortfarande som ett indie/alternativ/underground-band hemma i New York?” Svar: ”Nej, vi är inget annat än en jävla institution” (Kim).
För övrigt kan man även nämna att på S.Y:s sidor på internet är materialet lite ironiskt indelat i ”The undergound years” och ”the Corporate Years”. Det ska också sägas att ingen i bandet har glömt sitt ursprung: alla hjälper fortfarande mindre band med allt vad de kan tänkas behöva, till exempel fick Thurston för ett tag sedan ett mitt-i-natten-samtal från det engelska Riot Grrrl-bandet Bikini Kill som hade råkat i knipa och behövde utrustning till en spelning i New Jersey dagen därpå. Thurston fixade inte bara utrustningen utan även skjuts med Sonics egen turnébuss.
En annan sak som bidrar till att bandet inte har förlorat sin trovärdighet är att de fortfarande är väldigt mycket ”do it yourself”… skivomslag, T-shirtdesigns, affischer etcetera utformas oftast av dem själva eller av kompisar. De verkar helt enkelt inte ha fastnat i majormaskineriet, de är fortfarande artister och människor, inte enbart en produkt.

Arbetsnarkomaner

Om jag skulle berätta om alla olika sidoprojekt som bandet har sysslat med parallellt med S.Y. skulle det ta upp all plats i den här tidningen, så jag nöjer mig med att nämna en del av det:
Kim har ett band som heter Free Kitten tillsammans med medlemmar från Pussy Galore, Boredoms och Pavement. Hon har även en egen kläddesignfirma kallad X-girl. Steve har agerat trumslagare för engelska Raincoats på deras reunion-turné. Han har även ett litet skivbolag kallat Smells Like Records. Också Thurston har ett skivbolag, Ecstatic Peace. Han har samarbetat mycket med Lydia Lunch vilket bland annat har resulterat i en skiva, ”Honeymoon In Red”. Lee Ranaldo har bland annat gjort spoken word-turnéer tillsammans med Leah Singer.

Att lyssna på Sonic Youth

Det finns band man faller för första gången man hör dem, och det finns band som det tar lite tid att lära sig förstå. S.Y. verkade för de flesta tillhöra den senare kategorin, vilket jag tror har sin orsak i att deras musik i mångt och mycket är byggd på speciella sinnesstämningar, mer än på enskilda låtar. Min åsikt är även att allt S.Y.-material är lika bra (jag har förstås inte hört precis allt de har gjort, det är nog en omöjlighet för de flesta), det är bara det att det tar längre tid innan man inser storheten i vissa av deras alster. Ett tips kan vara att man börjar med att sätta sig in i de mer lättlyssnade plattorna så som ”Dirty”, ”Daydream Nation” och ”Washing Machine”, innan man går vidare och börjar lyssna på det lite ”svårare” materialet som ”Confusion Is Sex” och ”Experimental Jetset…” (här är det väl på sin plats att säga att den här artikeln inte på långa vägar tar upp allt Sonic Youth-material utan bara de mest kända skivorna). Det kan även vara värt att införskaffa den tämligen nyutgivna samlingen ”Screaming Fields of Sonic Love”. Den ger en rätt så bra inblick i alla de olika stadium bandet har gått igenom i sin karriär. Slutligen har jag, för att finna bekräftelse i mitt påstående att Sonic Youth är det bästa och viktigaste bandet på den här sidan 80-talet, gett mig ut i den svenska popmyllan för att få reda på vad några dagsaktuella artister har att säga om gruppen.

Fredrik Norberg, Popsicle:

— Vad S.Y. har betytt för mig? Allt, ungefär. Jag köpte min första S.Y.-platta 1988, jag tror det var ”Evol”. Jag köpte den för att jag hade hört låten ”Starpower”. S.Y. var absolut banbrytande på den tiden, det var först när jag hörde dem som jag förstod att det gick att blanda olika stilar på det sättet som de gör. S.Y. är ju otroligt poppiga mitt i allt bröt. Jag gillar mest de melodiösare låtarna och skivorna, det där rena oljudet de sysslar med på till exempel ”Sonic Death” är väl inte riktigt min grej. Jag såg S.Y. live på Roskilde 1987, och det var ju en otrolig upplevelse. Jag har dessutom träffat Steve Shelley, han stod utanför tältet efter Roskilde-giget och sålde T-shirts. Det var inte många som kände igen honom, han ser ju ut som en ganska anonym popnörd. Jag måste tillägga att jag tycker att det var först när Steve Shelley kom med som bandet blev fulländat. Bob Bert spelade för flummigt och osammanhängande för min smak. När Shelley trummar hålls låtarna ihop på ett helt annat sätt.
Har S.Y. påverkat ditt sätt att spela eller skriva låtar?
— Nja, inte direkt. Det skulle väl vara gitarrtekniken på ”Slow” då (sista låten på ”Laquer”), den är rätt mycket kopierad från S.Y.
— Bästa låten? Jag kan inte säga bara en, om jag ska försöka minimera mig så blir det nog ”Scizophrenia”, ”Silver Rocket”, ”Sugar Cane” och ”Starpower”. Och så ”Diamond Sea”, från ”Washing Machine”, den är fruktansvärt bra. Bästa skivan? Fan, vad svårt… det får nog bli ”Sister”.

Pelle Gunnerfeldt, Fireside:

— Jag har inte särskilt många skivor överhuvudtaget, Sonic Youths ”Sister” var nog bland det första jag köpte. Ljudet är jävligt bra, det är väldigt hårt, mer hårt än pop. S.Y. är speciella på det sättet att de aldrig stannar i utvecklingen. Det är ju bra, fast det gör ju också att man kanske inte uppskattar precis allt de gör.
— Jag vet inte om jag har inspirerats så otroligt mycket av dem i mitt låtskrivande, förutom att vi snott en grej rakt av från ”Catholic Block”. Fast jag vet inte om någon märker det. Men jag vet att många band som jag lyssnar på, till exempel Quartet, förmodligen inte skulle låtit som de låter om de aldrig hade hört S.Y. Alla jävla popband har ju lyssnat på dem. Bästa låten är nog ”Scizophrenia” eller ”Catholic Block”.

Karin Dreijer, Honey Is Cool:

— Sonic Youth? De är mina husgudar, helt enkelt. Bästa låten är helt klart ”Shadow Of A Doubt”, från ”Evol” (låttiteln är tagen från Hitchcock-filmen med samma namn). Bästa skivan är ”Washing Machine”.

Nina Ramsby, Salt:

— De har nog betytt väldigt mycket för hela indiescenen. I och med sin avsaknad av rädsla, de gör liksom precis som de vill och är väldigt fria i sinnet när de skapar. De är anspråkslösa och lekfulla, bryr sig inte om det blir för brötigt, om det låter falskt eller ”illa”. De visar hela tiden spetsen av sin attityd som liksom är ”hej, här är vi och vi är bara bäst…”. Sedan har de alltid en total prägel och kontroll över vad de sysslar med, vad det än gäller.
— Första gången jag hörde S.Y. måste ha varit då när vi bodde på en husbåt och lyssnade på den där maxin med ”Dirty Boots”… Sedan har jag sett dem live på Roskilde, men det var när de spelade i det vita tältet så det var jäkligt trångt och jobbigt. Bästa plattan tycker jag nog att ”Dirty” är, det är den jag känner mest för. Och bästa låten, om jag måste välja, är ”Drunken Butterfly”.