RHATIGAN
Late Developer
Organ Art

Allvarligt, det här är tamejfan det bästa bandet som har kommit från England sedan the Faithleaders! Vilken underbar upptäckt. Jag står i evig tacksamhetsskuld till Dan på Pie Mag som gav mig förhandstapen. Rhatigans musik är otroligt cool och udda, men inte nog med det. De har även sin hemvist på ett av Europas häftigaste skivbolag, det vill säga Org, som drivs av ett antal idealistiska själar vilka även ger ut ett fanzine kallat Organ, en bibel för alla som är inne på egensinnig och intressant undergroundmusik.
Upplagan ligger på cirka 20 000 exemplar och tidningen är ett välbehövligt vattenhål i engelsk musikpress. Du slipper garanterat läsa om tjatiga popstjärnekrig (Blur vs Oasis, suck… kan det bli mer oväsentligt), och kan istället koncentrera dig på att läsa om sådant som är viktigt, det vill säga bra band och bra musik. Nog om det.
För att övergå till skivan som jag egentligen skulle skriva om, så innehåller den tolv låtar, och ALLA håller fruktat hög klass, men favoriten är nog ändå ”Happy”, en liten poppärla med 60-talistiska förtecken. Musiken är grunden bluespop, smakfullt uppblandad med näpna små oljudsattacker, och bandets experimentlusta är av den kalibern att till och med Butthole Surfers skulle kunna bli avundsjuka. Sångerskan låter stundtals som en totalneurotisk Sam Brown för att i nästa ögonblick gå över till ett småbarnsaktigt pipande som för tankarna till en ung Björk Gudmunsdottir.
Texterna hon kvider fram verkar handla om relationsproblem, ett i och för sig uttjatat tema, men i Rhatigans tappning blir det intelligent poesi med intressanta infallsvinklar på sakernas tillstånd… ”and then he killed the canarie with a hairdryer, and he kicked you, just to see a bruise” (från ”Only Joking”). Som ni förstår så måste man bara ha den här platta; det handlar om originell musik för originella människor: KÖP KÖP KÖP (beställ för tio pund hos Organ)!!!!