REFUSED
Songs To Fan The Flames Of Discontent
Startrec/HOK

Förutom den ljuvliga splitsingeln med Randy var det väldigt länge sedan Refused hörde av sig skivvägen, och saknaden har varit svår.
Personligen har jag hunnit bygga upp väldigt höga förväntningar på detta underbara bands andra album, så det var med lika delar oro och nyfikenhet som jag satte på skivan hemma i källarlokalen i fredagas (för övrigt samma dag som plattan tilldelades fyra getingar respektive plus i Expressen och Aftonbladet). Alltså, en gång till så att ni fattar: utgångspunkten för den här recensionen är att jag anser att Refused är ett av Sveriges absolut bästa hardcore-gäng och jag ville verkligen inte bli besviken på ”Song To Fan…”. Och besviken blev jag inte, snarare chockad.
Den ”oslipade charmen” killarna uppvisade på ”Everlasting” är som bortblåst, Dennis hinner för en gångs skull med att sjunga alla orden i texten och den en gång nästan målbrottsspruckna rösten har mognat. De lättillgängliga allsångshitsen i stil med ”Pretty Face” och ”Symbols Of Freedom” (från tidigare nämnda sjuspårs-CD) har fått ge vika för mer komplicerade och välspelade låtar som kanske kräver ett högre mått av uppmärksamhet av den som lyssnar, men som i längden ger större behållning.
Den här gången ligger alltså charmen inte i det opolerade och ofärdiga, utan i det faktum att Refused har lyckats uppnå vad jag tror att de alltid har strävat efter; total fokusering, målmedvetenhet, tajthet och en aggressivitet som nästan gör mig mörkrädd. Mycket väl godkänd!