END OF GREEN
Infinity
Nuclear Blast/HOK

Åh nej, var min första tanke när jag fick den här plattan i mina händer. Inte ”så’nt där”.
”Så’nt där” är min beteckning på unga självmordsbenägna gossar, med långt hår och patronbälten som är gitarrgudar i slow-motion. Men skåda min förvånade uppsyn när jag slutligen tvingar mig själv till en genomlyssning och upptäcker att det inte bara är schysst — det är till och med bra!
Nu vet jag inte om mina vänner har rätt när de säger att jag har blivit knäpp, eller om det är mina gamla svartrocksgener som spökar, men jag hoppas på det senare alternativet.