Säga vad man vill om glesbygden, men ska man leta redigt ambitiösa musiker får man ta en tur ut i byarna. Ett år gamla punkarna LEBEMÄNS är mitt under en klubbturné i Svea Rike när vi tar en öl med sångaren tillika gitarristen Tomas Svensson och pratar om framgångar, musiken och framtiden.

För att vara ett så ungt band har de ändå det mest uträknat. Jag möter dem framför scenen på Cityhallen i centrala Stockholm. Folkbristen är ett faktum och jag minns förfärad mina sista ord senast vi träffades — på Cityhallen finns det alltid en hel del folk, även om de inte står och lyssnar på banden. Jag skäms…
Hittills har ”turnén” varit så lagom tillfredsställande för Smålands punkrockare, men efter ett år som band är det inte lätt att sprida sitt namn vida omkring. Det är synd om alla de som ännu inte har upptäckt denna blandning av Nationalteatern och Ebba Grön, för när det gäller musik är ingen av dem tappade bakom en vagn.
Tomas tar en redig klunk, bekantar sig med bandaren ”Mats” och förhöret är igång…

Under det gångna året har två demotaper spelats in, Lebemäns och Redo För Slakten — är ni redo för en platta nu?
— Hade vi fått chansen så, väldigt gärna. Vi har mer material än de här två demotaperna!

Ni har alltid haft medvetna texter, senast om era åsikter angående samhället idag. Vill ni väcka ungdomen och få dem att agera eller?
— Ja, de man kan påverka med sin egen åsikt, är bra. Ju fler som lyssnar desto bättre, och de som uppfattar texterna är jättebra. Samtidigt vill vi ha kul och spela och rocka på, men då kan vi kombinera det genom att ha bra budskap!

Du var med i en musikal, Odjuret, nu i våras. Brukar du ha projekt vid sidan om?
— Då var det hektiskt ett tag, men jag jobbade på ABF i Nässjö och var projektledare för det, och spelade för skolor i kommunen. Lebemäns är det huvudsakliga projektet.

Ni har bl a blivit kallade för Punkrockande Festprissar och Nässjös Punkhjältar — har du någon kommentar till det?
— Lebemäns betyder ju festprissar fast lite av det finare slaget. Men det är ju inte det vi är — det är en liten paradox. Hjältar vet jag inte…

Målet för ’94, vad är det?
— Att spela så mycket som möjligt. Om nå’n kunde få upp ögonen så man kan få fram en platta vore ju skoj…

Var skulle du helst vilja spela?
— Där det är mycket folk. Där det är röj och alla tycker det är kul. Det spelar ingen roll om det är i busken, eller… var som helst.

Efter en stund lämnar han bordet artigt, redo för soundcheck en halvtimme innan giget och säger avvägande — Vi hörs.