Allt eller inget. Duke Adebayo kliar sig i sina små dreadlocks och skakar på huvudet.
Ska man bli rockstjärna med Giant Steppers? Eller rockjournalist? Eller bägge delarna?
Han fick reda upp sina dubbla roller på egen hand. Ingen journalist ville korrumpera sig och intervjua redaktionens musiker. Så Duken fick bänka sig bakom skrivmaskinen och själv berätta historien.

Vad ska du bli när du blir stor? Rockartist eller rockjournalist så klart. Giant Steppers är inte bara jättekliv i rymden, utan också en rockartist och en rockjournalist. Den ene är svart, den andre betydligt blekare. Giant Steppers ska egentligen handla om något radikalt. Men är ungdomen så komplicerad? Ar inte Giant Steppers kort och gott Thomas Wretman på trummor och Duke Adebayo på sång? Två unga killar som försöker ha kul ihop. Jag får se vad andra rockjournalister säger. Jag är enbart sångaren i bandet…
Det var aldrig meningen att jag skulle bli journalist. Inte heller rockartist. I synnerhet inte rockartist. Nej, om min far hade fått bestämma skulle jag blivit docent i kemi eller fysik. Professor Duke Adebayo? roligt låter det inte. Musik är mitt liv. Ända sedan jag lånade min första platta — ‘Little Richard Live’. De höga skolbetygen sänktes. Det blev flera kvällar ute med gänget.
Och vilket gäng. Som Londons första svarta raggare fick jag utstå förolämpningar från alla håll. Jag ville bara dansa rock and roll och se tuff ut. När man som tolvåring rökte cigaretter och stal bilar ansågs man vara tuff.
Ungefär samtidigt körde Thomas Wretman olovligt runt Stockholm i andras bilar. Stockholm eller London, vad spelar det för roll, tonåringar genomgår samma ungdom för det.
“Visa mig en tonåring som inte velat vara rockstjärna, så visar jag dig en lögnare”, stod det på affischerna till filmen “Stardust” med David Essex. Jag åkte tricken mellan Piccadilly Circus och Wood Green tillräckligt med gånger för att uppfatta budskapet.
En rockartist, det var det jag ville bli. Hur skulle man förklara för en far som ogillade min filmkarriär (statistroller), att jag ägnade mig åt det “dekadenta, bekymmersfria” rocklivet?
Samma far hade motsatt sig mina fiollektioner, hade satt stopp för mina trumpetlektioner och avkortat mina pianolektioner. Skulle jag någonsin kunna tala om för honom att jag satt hemma hos en polare och lärde mig gitarr?
När Jimi Hendrix gästade Stockholm var Thomas med och kollade upp sin hjälte. Fru Wretman hade klätt ut den unge Wretman i kostym. Det var ju inte varje dag hennes son gick på Konserthuset. Musik på andra sidan Nordsjön var för mig fortfarande lika med Elvis, Jerry Lee Lewis och Gene Vincent.
Thomas byggde samtidigt sin första bas (minimodell) i träslöjden och bildade band med Fjodor (Ebba Grön). Jag hade repeterat tre bluesackord och använde dem för mina samlade bluestexter. Någonstans hade jag fått för mig att blues handlade om sex:

“I want to launch my rocket in your universe
When I blast off it feels like I’m going to burst
I want to enter your shooting gallery
Can’t afford to pay you on my poor mans salary”

Jag skulle alltid underhålla klasspolarna. Jag ville alltid säga något för att jag tyckte att jag hade något att säga. Det var inte så konstigt att jag som invandrare i Sverige skulle söka jobb på Schlager. Äntligen fick jag möjlighet att säga något, samtidigt som jag fick gratis plattor och fick gå in gratis på konserter jag annars inte skulle haft råd med. Visst. Nu är jag musikjournalist. Jag visste inte mera om musik än någon annan men jag låtsades. Jag kunde inte ens svenska. Det jag var bra på var att övertala folk att de behövde mig. Lahger och de andra tyckte nog att de behövde mig… hehehehe.
Som invandrare fick jag snabbt lära mig svenska: “svartskalle”, och svaret: “pappskalle”.
Jag blev berömd som musikjournalist. Mats Olsson hade redan förklarat i Expressen att musikjournalisten är viktigare än musikern. Jag polade med musiker, tills jag skrev något negativt om dem… Det var skivbolagsparty med alkohol och mat. Nu kom man med i innegänget. Mina punkpolare i banden The Pain, Alien Beat och Chatterbox fick stå ute i kylan, medan jag var inne i den stora idolens hotellrum och snackade musik — Ian Dury, The Clash, The Selector, alla fick jag umgås med under deras Sverigebesök.
Vad faan. Att skriva om musik är inte samma sak som att spela musik. Jag ville gärna påstå att skrivmaskinen också var ett instrument. Men man får fan inte lika bra ljud med en skrivmaskin.
Det började klia i fingrarna. Duke, vad ska du bli? Är musik så jävla viktigt? Kanske inte, men. när jag tillsammans med flera andra våldgästade The Selecters scen på Göta Lejon förstår jag att det är här uppe framför tusentals människor jag vill fördriva mina kvällar. Den hemliga avundsjukan jag känner vid varje konsert höll på att träda fram.
Giant Steppers är egentligen Zion Steppers. Zion Steppers utan Sala Rasta. Giant Steppers är Thomas Wretman och Duke Adebayo, med sin uppfattning om vad som är roligt. Det ska vara en positiv upplevelse.
“Rastamannens vibrationer är positiva vibrationer” sjöng Bob Marley och jag sade att jag var rasta. “Rastamannens vibrationer är positiva vibrationer” sjöng Bob Marley, och Sala Rasta BLEV rasta. Det var självklart att Zion Steppers skulle spela reggae. Även om Thomas bara ville spela rock. Vi var tonåringar med tonårsfantasier. Vi ville spela som våra idoler: Bob Marley, Peter Tosh, Burning Spear. Jag lät håret växa till dreadlocks. Sala Rasta gjorde likadant och vi skakade håret omkring oss på scenen på det sätt som vi sett Bob Marley göra med sin “krona”. Vi ville spela in Sveriges första rootsreggae-platta à la Jamaica. Dåligt ljud och allt. Jamaicas inspelningsförhållanden passade vår ekonomi — hela ‘Dread In Stockholm’-plattan spelades in och mixades på en dag. Jag sjöng orden “Jah!”, “Rasta” och “Dread” tillräckligt med gånger för att plattan skulle godkännas av reggaeartister som en “rootsreggae”-platta. Jag var en av de unga som gick omkring med Bob Marley-dekaler på stan, som prövade marijuana, läste om rasta. En del killar hade börjat toasta. Andra läste bibeln. Men jag hade fått göra en LP, så jag blev ledare.
Under tiden blev jag “reggae-redaktör” på Schlager. En okunnig reggae-“expert”. Samma kille som intervjuade Peter Tosh och Black Uhuru försökte själv bli Peter Tosh och Black Uhuru.
En gång fick jag även resa runt med Dag Vag och pröva på rockstjärnelivet. Risiga hotell på nätterna, långa resor på dagarna och trista spellokaler på kvällarna.
I vår replokal under McDonalds satt jag och Thomas och undrade vad vi skulle göra. Sala Rasta hade hoppat av. Han fördrog en passiv skivköparroll framför rockstjärnelivet. Tiden började rinna ut. Nu var vi tjugo år gamla. Om vi skulle bli rockstjärnor, måste någonting hända fort. Dessutom hade vi ekonomiska problem. Vi hade spelat för många konserter gratis. Behovet att visa upp sig var viktigare än att tjäna pengar. Men nu hade vi lokalhyran att betala. Hur skulle vi betala Thomas sönderslagna virveltrummor och affischerna vi behövde trycka? Det var nära att vi gjorde inbrott i replokalen för att få försäkringspengar på trummorna. Men vi ändrade oss. Här var jag, som umgicks med rockmiljonärer och som tilldelades falsk respekt av skivbolag. Och egentligen var jag bara en av de misslyckade musikerna som Lundell snackade om.
I början på 1982 hade jag skrivit en hel del negativa recensioner om popmusik, främst reggaemusik kändes trist, inget nytt hände. En resa till Jamaica hade fått mig att inse reggaens nedgång. Min roll i livet är inte att piska den till liv. Men jag fick på käften av reggaebandet Oshama när jag skrev att jag tyckte illa om deras konsert. Jag började tvivla på min roll som journalist. Vem är jag som dömer medmusiker? Hur skulle jag känna om och när mitt band får negativa recensioner? Jag började även känna pressen på mig som svart. Eftersom det är så få svarta i Sverige är jag ju en representant för alla svarta. Jag har fått chansen att säga något. Ska jag då fortsätta skriva om hur kul det är med “sextexter”? Ska jag fortsätta sjunga sextexter? Eller ska jag tolka den svarta upplevelsen i Sverige? Jag hade sedan länge uteslutits ur det svarta “brödraskapet”. Få svarta hälsade på mig på stan.
Internationell. En ny generation. Tvåspråkiga analfabeter. Så vill jag gärna tänka mig själv. Zion Steppers blir Giant Steppers. Israels sionistiska styrkor borde aldrig låtit libaneser mördas. Vi behöver stora kliv, du och jag. Om vi någonsin kommer att komma ur replokalen. Stora kliv för att själva klara av den ekonomiska situation vi befinner oss i. Och dessutom är John Coltranes “Giant Steps” en bra låt.
Jag hade tröttnat på att spela reggae. Thomas ville enbart spela reggae vid det här läget. Den kompromiss som uppstod bestämde vi oss för att kalla “space reggae”. Det spelar ingen roll ifall folk tycker att det låter reggae eller punk. Det viktigaste är att det vi spelar känns som “space”. Och vi skulle spela in en platta. Jag hade fått lite pengar från min far, för att resa till Paris och studera ett halvår. Thomas hade fortfarande elva tusen kronors parkeringsböter att betala och kunde inte bidra med någonting. Jag fick så lite pengar som journalist, och vi fick inga pengar som musiker. Jag tog ett städjobb. Medan jag städade Stockholms skolor skrev jag texter. Inte rastalyrik, utan texter! Jag hörde på Last Poets och förstod att jag fick bara en chans att säga något. Efter det skulle någon annan få sin chans. Det gäller att säga något vettigt. “I’m going out of my mind…” — jag jobbar som städare och — “I’m going out of my mind/but I’m feeling very fine”. Den svarta upplevelsen. Än en gång skulle jag ta upp den svarta upplevelsen i Sverige:
“You’re pressuring my skin/want to keep me running/but that’s really okay/it makes me strong anyway”. En kväll spelade Thomas upp en basgång för mig. “Nej, jag vill inte ha det”, sade jag, “för mycket reggae…” Han övertalade mig att sätta någon text till det. Jag sjöng någonting om “uptown downtown”. Låten blev snabbt överlägset bäst bland våra låtar.
Dennis Bovell och Linton Kwesi Johnson kom och spelade i Sverige. Jag var förstås Schlagers utsände.
— Dennis, sade jag till reggaeproducent Bovell, du får gärna producera mitt bands platta. Jag gav honom en kassett.
Rockstjärnor är inte några märkvärdiga djur, utan precis som du och jag. Det märktes när jag intervjuade UB40. Varför skulle inte Bovell kunna ställa upp? Man kan åtminstone pröva. Bovell är schysst och ställde upp. Tillsammans med ett gäng polare från andra band kröp vi in i Humlans källarinspelningsstudio och började spela in plattan.
Det var först när plattan blev klar som vi började grubbla över vad bandet skulle handla om. Vad är meningen med det vi gör? Vad håller vi på med? Vi skulle inte vara något reggaeband, men det låt som reggaemusik hela plattan. Om jag nu ska företräda den svarta upplevelsen i Sverige, vad ska Thomas företräda? Vi snackade och kom överens om att Giant Steppers ska vara en positiv överraskning, samtidigt som vi försöker säga något vi känner. Musiken ska vara flexibel, därför behåller vi tvåmannaformatet, och lånar in extra musiker när det behövs. Men vi ska kunna använda en helt annan uppsättning och spela en helt annan musik. LP-omslaget skulle ha en bild på oss två tillsammans. Svart mot vit. Ansikte mot ansikte. Det skulle bli vårt bidrag till rassamhörigheten i Sverige. Vi skulle anstränga oss för att vara en förebild för de ungdomar som inte hade fått chansen att säga något än. Visa att det går att göra något. Det gör det. Men framför allt skulle vi spela coola. Vara tuffa. Stöta på tjejer. Synas på ställen varje kväll — vi är ju rockstjärnor med en LP i fickan.
Jag är ingen musiker. Thomas är musiker. Det är han som utstår fattigdom, för att han vill leva på att spela musik. Jag är egentligen bara en yngling som just nu har kul med det jag gör. Jag vill gärna lära mig skriva bra. Inte vara rockartist. Om nu inte jag kan kombinera de bägge, för inga andra rockjournalister kan skriva om en medjournalist som spelar musik, då får jag väl lägga av med musiken. Men inte förrän vi får möjlighet att ge ut vår nästa platta. För visst har jag lite till jag vill säga innan jag som tjugoårig rockartist drar mig tillbaka.