POPSICLE är utan tvekan det bästa som hänt svenskt popliv på en mycket lång tid. Askungesagan hade sin början i Norrland, handlingen gick vidare i Stockholm. Plötsligt hade de sålt massa skivor. Skapat hysteri på spelningar. Erhållit en Grammis för bästa svenska rockgrupp 1992. De blev hela Sveriges popgunstlingar och många gitarrpop fans, som mig, svenska favoriter. Möt Andreas Mattson, en av männen bakom Popsicle (gitarrist och sångare) i en intressant intervju för Musikbotanik.

Det var 1992 som de formligen skapade magi, med deras mästerverk “Lacquer”. En 13 låtars platta, med popklassiker efter popklassiker. Låtar som “Hey Princess”, “Popcorn”, “Bird” och “Sandy” kan få berg att flytta sig och grodor att bli till prinsar. En uppföljare till en sådan platta, måste ju vara omöjligt att göra. Å andra sidan visar nya cd singeln “Power Ballads” att det visst är möjligt om man heter Popsicle. Någon ny fullängdare är dock inte på gång.
— Vi vet inte när det kommer någon ny platta. Vi har inte en enda låt klar. Det är svårt att säga, men jag tror inte det blir i år i varje fall. Kanske om ett år. När vi väl börjar skriva låtar kan det hända att det går undan. Vi får se…
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det ju. Popsicle framgångar har också underlättats av det är rätt att spela med gitarrer igen. Kolla in topplistorna. Speciellt i USA har intresset för äkta musik stigit skyhögt de senaste åren. Popsicle ligger rätt i tiden. De har rätt stil.
— Jag tycker inte vi har någon image. Vi är bara oss själva. I början var väl sånt lite viktigare, men nu är vi bara som vi är. Vi har vår attityd. Vår profil.

GRAMMISGALAN

Grammisgalan. Det var ju den som gjorde dem kända för hela svenska folkhemmet. Det var helt plötsligt inte bara ett indie pop band, utan Popsicle väckte också starka känslor hos dansbandsälskare…
Jag och brorsan satt hemma och såg på utdelningen av priserna och vi blev väldigt glada när vi såg vilka som hade nominerats i klassen bästa rockgrupp. Popsicle. Men de har väl aldrig någon chans ändå tänkte vi båda. Grammisgalan är en rätt sjuk tillställning egentligen. Alltid är det någon som överöses med priser. Lisa Nilsson blev det den här gången. Eva Dahlgren brukar ju annars vara väldigt populär hos juryn. Näst efter Melodifestivalen är det här programmet det mest pinsamma som svensk TV sänder i musikväg. För går det verkligen att tävla i musik? Men man har ju alltid drämt om den dagen då någon artist skulle träda fram på scen och göra något som chockade hela musik Sverige. T ex att någon kasta Grannris i golvet, spottade på den, vägrade ta emot den fast de var uppe på scen eller helt enkelt sa någon dödande kommentar om hela grejen.
Då händer det. De träder fram, som vinnare av en Grammis. Idolerna. Popsicle. Och säger det som fick hela svenska folket att tappa hakan. “Vi önskar att Arvingarna omkommer i en tragisk bussolycka”. Folket på galan applåderade Popsicle, men var i en helt annan värld. De var chockade. Hur kunde de säga så? Speciellt om Sveriges sötaste svärmors-drömmar i Arvingarna.
— Det var inget vi hade bestämt att säga, utan det kam helt impulsivt. Skulle vi vetat om att vi skulle få en Grammis skulle vi inte gått dit överhuvudtaget. Vi hade hört via en som hade insider information att vi inte skulle vinna. Därför gick vi dit. Det var ju gratis mat och dricka.
En sådan kommentar väcker naturligtvis starka känslor i alla läger. Naturligtvis har Popsicle fått många kritiska frågor om detta uttalande.
— Vi får ju frågor om det som nu. Veckan efter Grammisgalan var det lite jobbigt, men sedan bestämde vi oss för att inte kommentera det mer.
Då antar jag att du inte heller har några tips om hur det går för Arvingarna i Eurovisionsfestivalen nästa vecka, Andreas.
— Nej, jag är totalt ointresserad av hur det går. Bryr mig inte det minsta.
Jag förstår honom. Jag kunde inte heller bry mig mindre. Popsicle säger sig också inte bry sig om att just de fick Grammisen.
— Nej, det betyder egentligen ingenting.
Men nog har de blivit lite kändare (läs ökända, i vissa kretsar).
— Ja, det har vi väl blivit. Men annars har det inte betytt något. Jo, vi kanske får större gage när vi spelar live nu. Det är ju bra.

GENRE HIPPY

Det är inte många sam känner till det, men innan grabbarna som idag utgör Popsicle lirade tidigare tillsammans i en grupp vid Genre Hippy. Enligt rykten ett band son var mest inspirerat av svartrockar band, The Cult etc. Men idag får de sällan frågor om den tiden.
— Det är sällan någon frågar oss om det. Men Fredrik drar upp det själv i många intervjuer, pustar Andreas.
Under tiden som Genre Hippy gjorde de t o m en singel som de gav ut, men recensenterna var inte sena med att saga den i tusen bitar.
— Singeln är säkert värd en del. Men den är kass. Jag skäms lite över den. Den är säkert jätte svår att få tag på idag. Den trycktes i 500 ex, men sålde bara i 150 ex. De ex som inte såldes har jag hört att de har smält ner. Vilket jag tycker är bra, flinar Andreas lite smått.

DINOSAUR Jr. OCH ANDRA SKIVOR

I tidningen POP #2 stod det att Andreas var ett hängivet fans av Dinosaur Jr. Låten “Bird” skulle t o m var ett sorts sammantag av hela Dinosaur Jr’s skiva “Green Mind”, vilket faktiskt stämmer.
— Ja, det stämmer. När jag satt och skrev den på akustisk gitarr tyckte jag den lät väldigt mycket som Dinosaur Jr. Men sedan när vi spelade in “Bird” lät den ju mer Popsicle så klart. Men den är inspirerad av Dinosaur Jr.
Vårt samtal går vidare kring Dinosaur Jr. sam ligger oss båda varmt om hjärtat.
— Senaste Dinosaur Jr. skivan har jag inte hört. Jag har inte haft riktigt med tid och råd att köpa den än eller så mycket skivor på sistone förresten. Men “Green Mind” tycker jag är jävligt bra.
Jo, visst är det en klassiker alltid. Men nya skivan tycker jag är lika bra.
— Ja, jag har hört flera säga det. Jag får väl köpa den.
Andreas har sist tiden köpt lite färre skivor än vanligt.
— Jag har varit fruktansvärt pank. Men nu har jag köpt New Order idag och den verkar bra. Annars spelar jag Olle Ljungström mycket, liksom American Music Club. Jag är inne i en soft period.
Jaha, är det kanske just därför som nya cd singeln “Power ballads” är softare än t ex “Lacquer”.
— Nej, jag tror inte det. Visst är den lugnare, men det var inget som vi bestämde p g a att något var inne i en soft period. Det är heller ingen tendens till att vi skulle bli softare. Nya låtarna är bara luftigare och mer dynamiska än “Lacquer” spåren, som är ganska kompakta. Men det där lite slappa och dynamiska ljudet kommer vi försöka behålla till de andra låtarna vi kommer skriva.
Alla fyra låtarna på nya cd singeln heter “Power ballad” men med en siffra bakom. Knäppt.
— När jag skrev första låten, “Power ballad #1”, kallade jag den bara för “Power ballad”, för att det var just en power ballad. Sedan skrev Fredrik en power ballad och då bestämde vi oss för att helt enkelt bara ge låtarna olika nummer.
Men hur går presentationen till live mån tro.
— Vi säger titeln, med nummer och allt.

FESTIVALER OCH KONSERTER

Efter en snabb titt i årets festivalprogram, märker man snart att Popsicle faktiskt är med på nästan varenda en.
— Vi gillar festivaler. I sommar är vi nästan med på alla, utom Hultsfred. Men där var vi ju med ifjol.
Det är svårt att välja fram en festival som man ser fram emot mer än de andra, men efter en stunds funderande, eller var det bara norrländskt lugn, bestämmer sig Andreas.
— Det får nog bli festivalen i Emmaboda. Vi var där ifjol och det var jättetrevligt. I år verkar det bli bra band. Pavement ska väl komma dit och eventuellt också Moose.
Pavement. Så fort Andreas bara nämner namnet, börjar jag andas häftigare i andra änden av linjen. Andreas märker min upphetsning och Pavement visar sig vara ett av otaliga gemensamma favoritband.
Jag berättar att jag såg Pavement som förband till Sonic Youth i höstas och blev helt sa(h)lig.
— Vart såg du dom, frågar Andreas.
I Göteborg.
— Jag såg dem i Stockholm och de var helkul.
Vi fortsätter en bra stund med att överösa detta band med superlativ. Pavement är onekligen ett av de bästa band jag sett. Jag ber Andreas ta fram sin favoritkonsert, något som satt honom i trans.
Tystnaden blir lång. Väldigt lång, t o m för en norrlänning. Efter mycket om och men kommer han att tänka på en konsert i Lund.
— My Bloody Valentine i Lund för något år sedan, när vi var förband. De var väldigt bra.
När man spelar på festivaler och konserter tar ju det en del tid både före och efter konserten. Hinner man med att se andra band också?
— Jag går på mycket konserter i Stockholm, men när vi själva spelar och på festivaler vi spelar på ser man inte så många andra band. På festivalen fastnar man ofta backstage vid något öltält och pratar med folk. På Hultsfred ifjol såg jag bara tre eller fyra band.
My Bloody Valentine som de spelade förband åt i Lund den där speciella kvällen är ett av deras favoritband. Det måste vara fruktansvärt kul att spela med sina idoler.
— Jo, det känns bra. Jag skulle ändå åkt ner och sett dom och nu fick vi vara förband och fick lite pengar för det, så det var ju kul.
Jag undrar om man träffar och pratar med band som My Bloody Valentine backstage. Andreas berättar att Fredrik (som verkar vara bandets “spelevink”, men med norrländska mått mätt alltså, och mest öppen) stack in i deras loge och pratade med bandet.
— De gillade några av våra låtar. Det var inte dåligt det, för Popsicle är väl inte riktigt deras stil. Vi är för poppiga för dom.

SKITSNACK OM ANDRA BAND

Något av det roligaste man kan prata om är musik, otroligt hur mycket man har att säga om det egentligen. Särskilt kul är det att snacka musik med någon som förstår sig på det och har samma inriktning. Därför fortsätter jag och Andreas att prata om olika grupper och musikstilar ett tag till.
— Jag var och såg Ned’s Atomic Dustbin här i Stockholm för ett tag sedan. De var helt kass. I och för sig har jag ingen skiva med dom och har inte hört så mycket, men de var dåliga.
Andreas verkar ha starka åsikter om olika band. Och det är fler engelska band än Ned’s Atomic Dustbin som han inte gillar.
— Jag hatar alla engelska band i kortbyxor. Typ EMF och Jesus Jones. Allt de gör är skit, men det kanske är dina favoriter jag smutskastar nu, säger han frågande.
Men det är det definitivt inte. Jag förklarar att jag egentligen inte hör särskilt mycket på engelska band, dock med vissa undantag. Men EMF och Jesus Jones hör inte dit. Dinosaur Jr, Superchunk och Afghan Whigs är mitt stuk och Andreas håller med. Men jag undrar ändå vad som är så hemskt med “kortbyxebanden”.
— De tror de är häftiga och gör sköna låtar, men de har ju inget som är medryckande eller engagerar lyssnaren.
Nu kanske det låter som Andreas är stöddig och självgod, men så är inte fallet. Det finns faktiskt massor av band han gillar, även i Sverige.
— Det finns en massa bra band här. Bäst är Bear Quartet. Easy lär ju vara på gång igen, hoppas de är lika bra nu som förr.
Jag frågar vad han tycker om Stockholms hetaste hype nu, hardcore björnarna i Teddybears.
— De är kanon! Jag trodde aldrig de skulle bli så populära. Men de är definitivt värda det! Vi har replokaler intill varann. Vi har spelat en gång tillsammans med dom på ett arrangemang som anordnades av tidningen Nöjesguiden.

MUSIKPRESS OCH INTERVJUER

Tidningar och musikpress har på sistone visat stort intresse för Popsicle. Men Andreas är inte direkt överväldigad vad det gäller musikpress.
— Finns det någon musikpress i Sverige? Det är dåligt, men POP gillar jag, den är bra. Den är bra skriven, den engagerar läsaren. Jag är väldigt kräsen när det gäller ordval, stavfel, grammatik och sånt. Men POP är mycket bra. SA gillade jag inte riktigt, den var dåligt skriven. Men jag läser en del engelsk press istället. Select är kul. Melody Maker och NME läser jag också.
Popsicle har fått svara på en hel del intervjuer senaste året. Men Andreas tycker det är kul.
— Nu var det ett tag sedan vi fick sam mest intervjuer, men på turnéer blir det en del. Men det kan vara rätt jobbigt, för på turnéer är vi ofta trötta och sura. Lokaltidningarna skickar ut en vanlig nyhetsjournalist. Man blir behandlad som en nyhet och inte som ett rockband. En del lokaltidningar har reportrar som är specialiserade på rock och kan en del, men de flesta har inte det. Det är inte så entusiastiskt. Men jag gillar att svara på intervjuer av musiktidningar och fanzines. Folk som kan mycket om musik, precis som du.

FINA HUS I JAPAN

Hade Popsicle varit ifrån England hade de säkert varit megastora nu. Så bra är de. Men än så länge är utlandsmarknaden liten för bandet.
— Snap ska ge ut oss i utlandet. Kanske ska vi även spela något i Europa. Det vore kul. Men helst av allt skulle jag vilja spela i Japan.
I Japan? Ett land med stressade och hela tiden arbetande människor. Högteknologi. Kaotisk trafik och ytterst få parkeringsplatser. Obegripligt språk och överallt japaner och åter japaner.
— Jag skulle vilja åka dit, för de har så fina hus där. Sedan verkar fansen så hängivna där. Boppers var stora där när de var bortglömda här.
Jag avslöjar att Sub-Pop i sommar ska köra en turné där och att folk också där verkar ha förstått vad indie rock innebär. Jag kan genast märka hur Andreas drömmer sig bort och fortsätter smida planer för en Japanresa…

SÅLT MER ÄN ALLA TRODDE

När grabbarna i Popsicle flyttade ner till Stockholm, där de alla trivs utmärkt, var de 18-19 år gamla.
— Det fanns ingen musikscen i Piteå. Det var bara massa pubrockband. Men nu verkar det ha kommit en yngre generation som har mer samma smak som oss där. A West Side Fabrication gör ett bra jobb och släpper mycket intressanta skivor. I Luleå har det t o m vuxit fram en stark hardcore scen, avslöjar Andreas.
Men att flytta ner till huvudstaden vid den åldern är ändå ett jätte stort steg.
— Det är svårt att leva på musiken. Vi lever väl på gränsen till existensminimum. Nu när vi har turnerat och slappt en ny cd singel kommer det in en del pengar. Annars försöker vi ta ströjobb emellanåt. Vår basist är den ende som har ett fast arbete.
“Lacquer” har sålt mycket mer än väntat och det har underlättat allt med det jordiska en del förstås.
— Den har sålt ungefär 10 000 ex. Skivbolaget räknade med att den skulle sälja 5 000 ex. Det tyckte vi var synd, för det trodde vi skulle betyda att vi skulle göra dem besvikna. Själva räknade vi nämligen med att sälja ungefär 1 500 ex.

KÄNSLA FÖR FEELING

Vårt samtal återvänder igen till den nya cd singeln “Power ballads”, som innehåller fyra kalaslåtar.
— Vi har gjort en video till första låten på cd:n. Den kommer visas i Popitopp snart vet jag.
Nya låtarna är som Andreas påpekade tidigare mer dynamiska och luftigare. Men framför allt tycker jag den innehåller fler gitarrpartier än tidigare.
— Vi har tre gitarrsolon på nya cd:n och det är fler än vad vi hade på hela “Lacquer”.
Jag nämner att jag älskar solot i slutet på andra låten, för Andreas.
— Kul, det har jag gjort!
När jag säger att jag älskar det, menar jag det verkligen. Det håller t o m J Mascis klass.
— Nej… så bra är det inte, men man tackar. Men Dinosaur Jr… ja, tack så mycket, säger norrlänningen en aning förläget.
Ärligt. Dinosaur Jr klass.
— Ja, tack. Tack, så väldigt mycket. Tack. Otroligt kul att höra, nu blir jag stolt.
Jag tycker hela musiken och gitarrspelet känns mer laidback den här gången. Coolare.
— Vi var mer avslappnade vid den här inspelningen. Men de som förstår sig på det, har sagt att det sackar efter i några gitarrpartier. Men sånt hör inte jag.
Inte jag heller… som tur är. Tänk vad jobbigt att sitta och lyssna efter sånt jämt. Det lämnar jag över till Musikermagasinet. Musik handlar inte så mycket om teknik utan känsla.
— Känsla för feeling, instämmer Andreas.
Något som Popsicle har massor av.

FÖRBAND TILL SUGAR

Intervjun går mot sitt slut och Andreas som är noga med att få ett ex av tidningen de kommer medverka i, poängterar åter detta. Vi diskuterar innehållet i övrigt, först upp Stone Temple Pilots.
— Det är väl dom som låter precis som Pearl Jam. Jag tycker nästan dom är för lika dom.
Då skulle han bara veta hur lika dom är Alice in Chains. Jawbreaker känner han inte till, men efter en beskrivning av deras musik, tycker han att de verkar intressanta.
— Jag är rätt dålig på sådana där mindre amerikanska band.
Engelska manglarna Fudge Tunnel har han dock hört talas om.
— Kanske går och ser dom nu när de är Sverige aktuella med nya turnén.
Det gör han rätt i. En turné till som får oss båda att svettas lite extra är Sugars Europaturné och framför allt spelningen på Moderna Museet i Stockholm.
— Det blir bra. Jag tror förresten att det är klart nu att vi ska spela förband där. Så då kan ni se oss också där.
Lita på att vi kommer göra det, för Popsicle kan man helt enkelt inte få nog av!!!