Commodore 64. Det finns säkert många som ler igenkännande och nostalgiskt börjar tänka tillbaka på barndomens eftermiddagar med saft, korvsmörgåsar och dataspel när de hör den legendariska datormodellen nämnas. För de flesta blir det just bara en nostalgitripp, men för andra är Commodore 64 fortfarande på allvar, och dataspelen likaså. Zynthec har träffat två av dessa människor.

Robot kommer från Göteborg, men inte medlemmarna. De är alla mer eller mindre immigrerade till Västkustens pärla från olika håll i landet och har pysslat med Robot sen 1994. När deras debutalbum ”Automagic” släpptes för ett tag sen mottogs den varmt av de flesta recensenter och kallades en nostalgitripp ”för alla som lyssnade på synthmusik under sin tidiga uppväxt”. Men Robot spelar inte synthmusik. De spelar pop, även om instrumentuppsättningen säkerligen skulle kunna liknas vid Pages dito. Stefan Strandberg och Magnus Hägglund är två tredjedelar av bandet och tycker att synthmusik är för ledsamt. Vad den tredje medlemmen Karl-Linus Börjesson, eller basist-Linus som de kallar honom, tycker får vi inte veta för han var upptagen på annat håll när vi skulle träffas.
De säger att synth är mycket divalater på scen och saknar de viktiga ingredienserna gospel feeling och discostuk. Själva gör de musik med dataspelsmusiken till Commodore 64 som inspirationskälla. Jag frågar vad som är så speciellt med den.
— Ja alltså, när man gör ett synthsolo som egentligen kanske är ett äckligt hårdrocksgitarr-solo så blir det mycket snyggare på Commodore 64:an. Den har ju så kraftiga begränsningar också, så det blir ju väldigt bisarr musik av det. Det är låtarna från mitten av 80-talet som är bäst. Vi gillar det lite minimalistiska och instrumenterar våra låtar efter tillgången till utrustning som vi har. Låtarna kommer alltid före effektsökerier. Det finns faktiskt folk som fortfarande komponerar musik med C64:an.
Robots texter har mycket humor men är långtifrån banala tonårsrumstexter. De berättar att de handlar om allt från äckliga saker, självömkan, blödningar och att ge råd till någon, till livsglädje, självglorifiering och konsten att kunna begå självmord på ett mycket snyggare sätt, med ”credit” som de uttrycker det.
— De är ganska psykedeliska, vissa av våra texter, och mer molokna än musiken. Det är inga storysongs som ”and then I drove my truck in to the cheap hotel in Texas where I met you”, men visst finns det en mening med dem.
Längden på låtarna är ofta kort, och ”Automagic” är en fullängdare som avklaras på endast 38 minuter. Ren sextiotals-längd alltså. Stefan säger att Robot gör låtar med mersmak. Jag tycker Robot gör hockeypop.
— Hockeypop, det var ganska bra att du sa det. Vi tycker inte vi har ingen genrebestämd musik så när någon frågar oss vad vi tycker vi låter som, så brukar vi alltid vända frågan tillbaka.
På frågan vilken platta de skulle velat ha gjort om de fått göra en helt annan platta som redan finns så svarar de ”Psychocandy”, Jesus and Mary Chains första fullängdare, eller ”Non Stop Erotic Cabaret” med Soft Cell.
— ”Psychocandy” är en jävligt cool platta, och ”Non Stop Erotic Cabaret”, tänk att ha gjort den! En hel platta med bara porr.
Att Robot gör pop som låter så mycket mer synth än vanlig svensk pop beror till stor del på att de inte har en riktig trummis utan en trevlig lite trummaskin som sällskap i replokalen.
— Vi var så dåliga på att repa så trummisen stack. Istället köpte vi en trummaskin och så lät det plötsligt mycket bättre och det sporrade oss. Det finns killar bredvid oss som repar som har trummaskin också, fast de låter som Sisters Of Mercy, för de gör det på fel sätt. Eller fel och rätt, men alltså, ett annat sätt som vi inte vill vara på.
Robot tycker att de är nyskapande, fast egentligen kan de ju inte veta det säkert.
— Jo, vi tycker det. Eget är det i alla fall. Nyskapande, nja, om vi ska diskutera låtar, låtar har ju alltid funnits och de här låtarna har säker skrivits nånstans innan, men de har ju aldrig låtit så här och det är ju unikt. Alla band är ju unika på det sättet. Men så finns det vissa som bara vill låta som Popsicle och så nöjer de sig med det så blir det inget bra. De är så hårt hållna av en slags mall av hur det skall vara, så här gör man. Först har man två verser och sen har man en refräng. Ibland gör ju vi också musik efter sådana mallar, men man måste kunna släppa det med.
— Jag tror att det kan finnas tio demoband som är på det här stadiet som vår skiva låter som, men jag vet ju inte vilka de är. Jag tycker jag har läst ibland på democheck i både Pop och SA när de beskriver vissa band, att det låter som om det skulle låta som vi. Men inga som har gett ut en platta som jag vet låter såhär.
Just när det gäller Popsicle så är det faktiskt tal om att Robot ska följa med dem på deras Sverigeturné.
— Det skulle vara bra, för vi skulle rocka skiten ur dem! Deras senaste platta är ju så tråkig. De upprepar alltid samma låt och skriver om samma tjej varje gång. Det skulle också vara bra på det sättet att vi skulle spela för en nolla till i publiksiffror.
Robot spelade runt om i Sverige på olika festivaler i somras, bland andra Arvika-festivalen. De berättar att de är nöjda med gensvaret från publiken, även om det ibland var ganska lamt då många inte har hört något de gjort innan.
— Det är alltid tacksamt när folk står kvar. På festivaler kan man ju alltid gå och supa nån annanstans, så står någon kvar så är ju det bra, även om de inte alltid klappar händerna. Musik som ska tända någon som inte hört låtarna förut måste gå direkt till lilla hjärnan. bob hunds musik gör det, men annars tror jag att man måste ta till discobeat för att det ska funka.
Vad gör Robot när de inte gör musik då?
— Musik. Vi gör alltid musik även när vi inte gör det. Annars så är det dataspel som gäller. Det är en skön verklighetsflykt att få spela dataspel. Tänk att man kan vara uppslukad av nåt sånt! Ibland är det bättre än en kväll på krogen. I alla fall billigare!