Sommaren 1995 föll två unga män för varandra. Utan att fråga chans satte de sig ned framför en gammal Roland D-10. Ljuv musik uppstod och de kramade varandra hårt. Duon beslöt sig för att skaffa en sångare och valet föll på den inte helt okände countrysångaren Johan Nilsson. Gruppen kallade sig för Rektum och gjorde musik som riktade sig till gruppboende, dagcentraler och öppna verkstäder. Rektum nådde dock aldrig ut till de stora massorna, mycket p g a de alltför perversa texterna. För att nå en bredare publik beslöt gruppen att ändra sitt namn till Kapten Ellen och texterna handlar numera om brustna hjärtan och ljumma sommarkvällar…
Framgångarna lät icke vänta på sig trots att vissa i gruppen lär vara tondöva. Norrtäljes vilsna ungdomar fann snabbt en fast punkt i tillvaron när de hörde de ljuva melodier som Kpt. Ellen fick fram ur sina maskiner. Med succén följde också groupies, vissa gjorde allt för att få en kärleksnatt med dessa charmerande, nyrakade och vältränade popstjärnor.

Så skriver gruppmedlemmarna själva om bandets tillkomst och historia i det infoblad som medföljer deras senaste demo. Om medlemmarna i bandet redan har haft sådana framgångar, hur ska det då inte bli nu när Zynthec utnämnt dem till månadens demoband? Jag ringde jag upp bandets clown och idéspruta Tomas Lilja för att berätta den glada nyheten och ställa några korta frågor.

Jag börjar med att be Tomas beskriva gruppens musik.
— Tja, det är väl trallvänlig och lättlyssnad popmusik, utan alltför djupa och allvarsamma texter och pricksäkra sånginsatser, men med ordentlig sommarfeeling.

Ni har många olika sångare på ert demo, vad beror det på?
— Johan Nilsson är vår egentlige sångare men vi tyckte att en del av låtarna skulle göra sig bättre med tjejsång, så vi tvingade Johans lillasyster Frida att sjunga dem. Sedan gästsjunger Jonas Hedberg från Second Skin på några av låtarna också. Han sjunger bättre än oss andra, men har dessvärre inte tid så ofta. Själv sjunger jag också på en del av låtarna. Jag vill så gärna, men är tyvärr totalt tondöv.

Vem skriver texterna till era låtar?
— Vi hjälps åt med den biten, men våra texter är ingenting man ska ta alltför allvarligt på. Det är alltid hemskt svårt att skriva bra texter, så det blir mest små banala kärlekshistorier som är lätta att tralla med i. En del textrader har jag t ex hämtat från gamla kärleksbrev.

Det hörs att ni lyssnar mycket på tidig åttiotalsmusik, vad har du för favoritband?
— Mina absoluta favoriter är Keine Ahnung. Andra band som jag gärna lyssnar på är Stahlnetz, Indochine och Data. En del tidiga Depeche Mode blir det naturligtvis också.

Om du skulle få rekommendera tre åttiotalsplattor till Zynthecs läsare, vilka skulle det då bli?
— Hmm, då skulle jag nog välja Stahlnetz ”Wir sind glücklich”, Robert Marlows ”Calling all Destroyers” och Hard Corps ”Metal and Flesh”.

Vilka är de bästa synthbanden idag då?
— Mesh gillar jag mycket, mest för att de har en duktig sångare. Ett annat band jag gillar är Rational Youth, som jag upptäckte för bara några år sedan. Konstigt nog hade jag missat dem helt under åttiotalet.

Många har reagerat över ert gruppnamn, Kpt. Ellen, hur kom ni på det namnet?
— Det är hämtat från texten till en gammal låt med Martin Ljung, något som jag själv fick reda på för bara några dagar sedan.

Vad har ni för framtidsplaner?
— Vi har haft lite klent med utrustning tidigare, men nu har vi skaffat nya synthar, så snart kommer ett nytt demo med betydligt fetare ljud än på det förra. Sedan ska vi göra några små klubbspelningar för vår ständigt växande fanskara här i Norrtälje också.

Har du några slutord till Zynthecs läsare?
— Skulle ni känna er ledsna någon gång, om förhållandet spricker, telefonen slutar ringa, blommorna vissnar och gråten är nära, så skaffa Kpt. Ellens demo och sjung med i de trallvänliga melodierna, så blir ni glada igen.