Efter nästan ett år av tystnad har Dark Side Cowboys nu återvänt från de sälla jaktmarkerna. Bandet har lämnat sitt tidigare bolag M&A och istället valt att själva släppa sitt nya album “Disclosure” i samarbete med Nangijala Records. Kopojkarna har även synts till på ett antal samlingar och i dagarna har material till nästa album spelats in. Petter Jahnstedt tog på sig uppgiften att få svar på några av frågorna kring bandet.

Berätta om bandet och dess medlemmar.
— Oj oj oj… DSC startades 1993 av mig (Nik) och Erik Lundberg. Därefter har ett antal medlemmar passerat genom åren. Den nuvarande sättningen är i grund och botten tre personer, jag själv, Martin och Andreas. Men Dark Side Cowboys har aldrig varit, och är inte ett “vanligt” band, där jag i betydelsen “vanlig” åsyftar det man normalt sett refererar till när man säger ordet “band”, dvs en samling musiker som alla gör sin grej (bas, gitarr etc) osv.
— Nej… DSC är mer av en samling konstnärer (eller dårar… det får lyssnarna avgöra) som försöker skapa något tillsammans. Vi har alltid sett det som en av grundtankarna i Cowboys att bandet skall fungera som en mångsidig enhet, där man inte är låst vid sina roller utan bidrar till att skapa en helhetsbild i form av ljud, bild och filosofin kring detta. Därför är medlemmarna således relativt fria till att utvecklas på många fronter och bidra till att resultatet blir såväl mångsidigt som specialiserat i väl avvägda doser. Som några konkreta exempel på detta så kan jag t.ex. säga att vi aldrig har en fast position vid ett instrument. Vi byter friskt emedan vi alla trakterar de flesta instrument hyfsat. Därmed ökar man dynamiken och känslan av liv i musiken.
— Vi har även alltid varit mycket öppna för gästartister, så länge de greppar “The Cowboy Philosophy”… Vi har en hel stab med vänner som hjälper till med allt från promotion och kritik till foto och logotypdesign, och förutan dem vore vi inte mycket, så vi är dem stora tack skyldiga!

Så vad är då DSC? Som du märker är det inte så lätt att förklara. Förslag på definitioner:
— 1: En anarkistisk punkare, en ateistisk döds-metallare och en kommunistisk synthare?
— 2: En stor produktionsförening som inte ser gränser
— 3: En bunt dåraktiga musiker som inte vet vad fan de har skapat…
— Det enda man som lyssnare bör komma ihåg är att även om vi verkar mycket seriösa och genomtänkta i vår framtoning (vilket vi väl är) så har vi ändå en hel del humor och skaparglädjen är en mycket viktig ingrediens, även i låtar som “föds ur ångest”. Kan man inte skratta åt sig själv så har man inget i vår närhet att göra…

Hur kom ni fram till namnet Dark Side Cowboys?
— Hahaha., en klassisk fråga. Vi tog inte vårt namn i den bemärkelsen att vi sökte ett namn och skapade ett band utifrån det… Nej, DSC fanns redan innan namnet kom till och vi hade hela filosofin utstakad redan från början. Sedan väntade vi på ett namn som kunde beskriva oss, samtidigt som det kunde tala för vår musik och dessutom ha en lätt humoristisk touch, så att vi inte skulle behöva räknas in bland “alla-tuffa-och-mystiska-gotiska-hemska-band-som-alla-skall-vara-så-förbannat-depressiva-och-onda-att-man-bara-skrattar-av-avsmak”-kategorin… suck.
— Namnet stod framför våra ögon en dag bara… och sedan… tja resten är historia.

Varför lämnade ni M&A och varför valde ni att ge ut er skiva i samarbete med Nangijala Records istället för att ge ut den själva?
— Vi lämnade M&A p.g.a samarbetsproblem, främst på den ekonomiska fronten. Vi har inte mottagit de royalties vi skall ha och därmed var det tämligen ointressant att lägga ner våra resurser på att promota ett album som vi inte kände att vi fick valuta för. Detta är helt enkelt något som inte skall uppfattas som skitsnack utan som en förklaring ur vår synvinkel, M&A har bra sidor också, men när ni frågar varför vi lämnar dem så blir ju svaret som ovan.
— Vi har släppt nya skivan själva, men i samarbete med Nangijala. Om man säger så här: Vi hade resurserna själva till att släppa plattan, men vi tyckte att det fungerade så bra att jobba med Nangijala att vi gärna ville släppa plattan tillsammans med dem, en deal som vi båda tjänar på i slutet, förhoppningsvis. Vi tycker att Nangijala är ett riktigt bra independentbolag som ser mycket högt till artistens önskemål, och det är egenskaper som vi värderar högt.

Hur har samarbetet fungerat och hur har responsen på plattan varit?
— Responsen hittills har varit positiv tycker vi. Dock har vi inte hunnit marknadsföra plattan så mycket utomlands, men det går framåt hela tiden och samarbetet med Nangijala går som på räls. Framtiden ser ljus ut.

Er senaste platta beskriver en mordgåta i tre akter. Berätta tanken med och historien bakom detta.
— Jodå, Disclosure är en futuristisk deckare i tre akter… och fler därtill. Denna skiva utgör Episode I — The Transformation. Disclosure har redan en uppföljare i Episode II, som nyligen spelades in och väntar på att bli utgiven. Disclosure är musiken till en film (som ännu inte är inspelad) som tar åskådaren med till en tänkt parallellvärld till vår jord, över tid och rum. Historien tar sin början redan på 1300-talet, då The Apocryphal Order härjade land och rike och sökte väcka okända krafter. Sedan, 600 år senare, fortsätter historien… Vi får i Disclosure följa upptakten till det hela, Agent Wolf som finner att ett rutinfall visar sig dölja så mycket mer. Dessutom har Disclosure-historien en hel del metaforik i sig, vi har ibland budskap och åsikter som till viss mån framträder i vad man skulle kunna kalla filmens sensmoral…

Vår skribent Bohman refererade till många band i sin recension av plattan. B.la gjorde han olika liknelser med folkmusik och jazz blandat med svartrocksgrupper, är det musik ni influeras av?
— Fniss… hrm, förlåt jag menar “tufft skratt”. Svartrocksgrupper… Folkmusik… Jazz… suck. Tja, jag vill å det bestämdaste hävda att vi inte influeras av grupper… Vi är relativt fria och lekfulla i vårt musikskapande. Här och där kan tänkas att vi rent av snor små saker från artister vi lyssnat på (med det inte nödvändigtvis sagt att vi gillar dem…) och skapar en kort “tribute” till dem i ett parti i en låt, men överlag så tar vi så mycket intryck från så mycket mer än musik när vi skapar musik att jag vill säga att det där med influenser känns onödigt att kommentera vidare. Jazz, javisst, goth, tja, folkmusik, i viss mån, men vi tycker att det är kul att recensenter och folk i allmänhet har konstruktiva åsikter. Vad er Bohman beträffar så hoppas jag att han fick ut något av vår platta, det finns ju inga rätt och fel i hur man som lyssnare upplever musik och det är bara bra om det råder skilda åsikter… Vi har för länge sedan gett upp tanken på att kunna förmedla en direkt åsikt i musiken, det är ALLTID upp till lyssnaren att bilda sig en egen uppfattning om vad DSC är.

Bandet har haft många olika medlemmar genom tiderna. Berätta om varför.
— Varför, tja varför inte? Bandet har haft ett antal medlemmar som passerat genom åren. Kvar står jag själv som enda originalmedlem.
— De övriga har fallit ifrån av olika orsaker, en del p.g.a att de inte haft tid och styrka att engagera sig i projektet, en del p.g.a samarbetsproblem eller ekonomiska orsaker, samt någon eller några p.g.a helt andra orsaker.
— Medlemsbytena i Cowboys har ur min personliga synvinkel sett lett till en ständig förbättring och en utveckling av bandets koncept och bidragit till att öka den musikaliska kvaliteten, en hel del. Det är alltid en fråga om utveckling, och en del hänger helt enkelt inte med.

Ni har nyligen varit ute på turné. Har ni några roliga turnéminnen att berätta?
— Hmm… Turnéminnen… haha… till att börja med så är det en hel roman i sig att skildra hur man klämmer in tre Cowboys, två Projekt Kryzz och fyra galna Chainguns från Finland i en minibuss med det eminenta namnet Black Beauty… Men skoj var det, om än stundtals ack så jobbigt. Under den korta turnén över Sverige och Danmark som vi gjorde hann vi med att träffa massor med trevliga människor som förgyllde våra dagar. I Helsingborg råkade vi ut för något rätt så bisarrt… Efter två låtar så hade någon arrangör fyllt rummet med rök till den graden att brandlarmet gick! Och ingen kunde stänga av det!!!! Så vi fick helt enkelt bryta konserten eftersom larmet störde oss så mycket. Men inte gav vi upp för det… o nej. Vi improviserade lite covers och dåliga skämt i en kvart sisådär för den förvånade och konfunderade publiken… men å andra sidan stod de kvar och jublade, så vi utgår från att de hade trevligt trots allt. Till sist kom äntligen brandkåren och stängde av larmet och vi kunde fortsätta… tills strömmen gick. Därefter lyckades vi krascha en gitarr också.
— Danmark var ett mycket dejligt ställe att lira i. Arrangörerna var toppen och mycket trevliga, samt att publiken var öppen, trevlig och tillmötesgående. Vi trodde faktiskt inte att vi hade fans i Danmark av alla länder, men de fanns där också. Hur som haver så hoppas vi i alla fall på att snart få komma ut och spela igen! Alla arrangörer: Hör av er!