Medan emo-rockarna Last Days of April pustar ut efter det intensiva turnerandet under fjolåret, passar sångaren Karl Larsson på att spela in en soloskiva. På Pale as Milk har han behållit de vackra melodierna, men plattan känns sparsmakad och opretentiös i jämförelse med hans tidigare skivsläpp. Till hösten väntar turnéer i Europa, Japan och Australien. Förhoppningsvis blir det även en sväng på de svenska rockklubbarna.

Vilken är den stora skillnaden mellan Karl Larsson och Last Days of April?
— Jag vet inte riktigt. Det var en snabb process att spela in plattan, det tog inte mycket mer än fyra veckor. Jag har inte riktigt hunnit reflektera över slutresultatet än. Vi var inte inne i någon studio, utan spelade in hemma. Allt skedde helt kravlöst. Vi visste inte om bolaget skulle ge ut det eller om det bara skulle bli nio demos som skulle bli liggande i byrålådan.

Är det rätt att beskriva Karl Larsson som ett nedtonat Last Days of April?
— Nja, det är faktiskt ingen lugn låt med på albumet. Jämför det med Last Days of Aprils skivor, där det alltid finns någon ballad med. Med Last Days of April försöker vi utvecklas som band hela tiden. Karl Larsson är inte lika genomtänkt och behöver inte bry sig om vad ”aktieägarna” tycker.

Hur har ditt låtskrivande utvecklats med tiden?
— Jag tycker att processen blivit enklare och enklare. Det går fortare att hitta saker jag gillar nu. Musiken är självklarare, jag känner direkt hur låtarna kommer att låta.

Vad gör Last Days of April nu?
— Vi jobbar på en ny skiva som ska släppas i höst/vinter någon gång.

Har du några tips på bra sommarskivor?
— Jag tycker man ska köpa Sonic Youths senaste, Sonic Nurse. Den lyssnar jag mycket på nu.