Från Lysekils ödsliga stränder navigerar de tre medlemmarna i Code 64 sin kajuta mot den svenska synthelitens farvatten. En uppföljare till den hyllade plattan Storm är planerad till hösten och Zero passade på att stifta närmare bekantskap med Commodore-fanatikerna.

Jag mediterade länge över begreppet Electronic Body Music med benen i kors och pannan i djupa veck. All elektronisk musik, sedan den första discoplattan longmixades på den legendariska klubben Paradise Garage, har ju egentligen varit ”kroppsmusik”. Begreppet EBM är alltså feltänkt från grunden. Men när jag hör band som Front 242, eller för att nämna en färsk, svensk arvtagare, Code 64, så ökar min tolerans för den semantiska kullerbyttan.

Code 64 debuterade med fullängdaren Storm för två år sedan och flög mot samma höjder som futurepop-himlens stjärnor Covenant, VNV Nation och Apoptygma Berzerk. Bandet sprider skandinaviskt vemod på elektronisk väg. Skönsjungande, med stiliga luggar och de rätta vecken på sina kraglösa svarta T-shirts, susar (snarare än dundrar) killarna fram med ett lätt Depeche Mode-influerat sound.

Hur bildades Code 64?
— Alla var vänner sedan tidigare och hade pysslat med musik på olika håll. Av en slump gjorde vi en låt tillsammans och tyckte det var så roligt att vi bara fortsatte.

Hur skiljer sig Code 64 från mängden? Vad är ert signum, om nu musikaliskt, personligt eller andligt?
— Attityden. Vi ser inte så överseriöst på oss själva, utan har en väldigt avslappnad inställning till livet. Vi gör det vi gör för att vi vill, och inte för att imponera på någon annan. Vi går vår egen väg — vilket i och för sig de flesta band påstår sig göra — men i vårt fall är det verkligen sant. Det som kännetecknar vår resa är nog mest sex, drugs & bitpop!

Hur går arbetet med nya skivan och hur kommer den att skilja sig från Storm?
— Vi jobbar för fullt med plattan och den är planerad att släppas till hösten. Den kommer att vara mer genomtänkt och välarbetad än Storm. Soundet kommer både att bli popigare och tyngre, även om det kanske låter som en motsägelsefull kombination. Inspelningen av Storm var väldigt stressig. Då hade vi bara två veckor, i en studio i Oslo, på oss. Den här gången produceras allt i vår egen studio och vi låter det ta den tid det behöver. Självklart kommer de bättre inspelningsförhållandena att påverka musiken i en positiv riktning.

Om man vågar sig på lite grova generaliseringar, vilka är era största musikaliska förebilder?
— Koji Kondo, Rob Hiubbard, Aphex Twin, Depeche Mode, Covenant och Martin Galway.

Är ert kommande album inspirerat av något speciellt?
— En stor inspirationskälla har varit Leji Matsumotos mästerverk, som Captain Halrock och Galaxy Expess 999. Sedan har diverse dataspelsmusik alltid en stor plats i våra hjärtan.

När Alexander Hofman skrev en krönika i Zero hävdade han att ”electroclashen är en fortsättning på synthen” och att ryktet om synthens död alltså är överdrivet. Håller ni med om det resonemanget?
— Synthen har väl aldrig varit passé. Den förändras ständigt och kommer i nya former hela tiden. Fast vi skulle nog inte själva kalla vår musik för synth. Det har bara blivit så…

En aspekt hos Code 64 får mina annars så stela mungipor att sträcka sig mot himlen: deras eskapism. I likhet med sin genrebroder Apoptygma Berzerk leker de med flykttanken och drömmen att upptäcka en bättre värld. Så även på spåret ”Leaving Earth”, som är planerat som nästa släpp. Det norska skivbolaget Angel Production som inhyser Code 64 presenterar också Conetik, som enligt egen utsago är ”androider från 2210 som berikar vår samtid med ett kort besök”. Sympatiskt.