I och med att Kristian Anttila nu släpper sin debutskiva fylls äntligen det tomrum som funnits i kategorin svensk sångare med egen musik och tänkvärda texter som funnits ända sedan Thåström efter två intressanta soloplattor i början på 90-talet sumpade stinget totalt. Vilket gläder mig oerhört mycket.

Ända sedan jag fick skivan som döpts till ”Natta de mina” har den snurrat flitigt i min spelare och skulle inte Anttila få folk totalt glömma bort den där andre killen från Göteborg så är det något som inte står rätt till i Sverige.

Eftersom jag ville veta mer om Anttila bad jag om en intervju, men på grund av att det var i samma veva som vi hade Deadline så hann jag bara ställa samman några korta frågor. Men en längre intervju kommer snart upp på våran site, så surfa in där om du vill läsa mer om honom.

Vissa beskriver dig som en blandning av Tomas Di Leva och Iggy Pop, andra beskriver dig som en röjigare variant på Håkan Hellström. Hur skulle du själv vilja beskriva dig?
— Hela det här albumet tog sin början i en källare någonstans i Göteborg. Det fanns ingen insyn från någon annan vad jag höll på med och jag tänkte inte och behövde heller inte tänka på vad jag gjorde och vem jag var. Allt jag hade med mig ner var en övertygelse om hur viktig musik är för mig: Ärlig, sårbar och svart som fan. Men som svar på din fråga; jag har ingen aning om hur man beskriver mig. Lyssna och döm själv istället.

Dina texter är lite annorlunda jämfört med vad man brukar få höra från svenska artister, var får du inspiration till dom ifrån?
— Allt, precis allt jag gör har sin botten i mig själv. Låtarna och texterna har i regel sin början i någon form av känsla som i sin tur sätter en hel armada av ord i spinn. Efter lite inbördes bråk brukar dom falla på plats. Jag kan också se någon form av motreaktion i det jag gör gentemot ett konformt musikklimat där man sjunger om kärlek som man ska sjunga om kärlek. Där man sjunger om smärta som man ska sjunga om smärta. Ett musikklimat där man blickar bakåt i ren rädsla för att göra något nytt och göra bort sig. Vill jag sjunga om brutalt sex, självmord eller något annat som hör mitt liv till så gör jag det. I grund och botten handlar dock allt om att bara vara ärlig mot sig själv. Jag räknar egentligen inte med att någon ska gilla det jag gör just då det är så personligt. Men jag var tvungen att göra det här, och folk kanske är sugna på lite smuts.

Din musik har inslag av både synth och rockmusik, vad har du för influenser?
— Influenser var något jag hade när jag började spela gitarr för 10 år sedan. Sen nåt år tillbaks har jag hittat mitt eget territorium jag rör mig i och behöver inte leta utanför. Men visst, det var något som brast i mig när jag som nybliven tonåring såg The Cure eller Nine Inch Nails på tv. Sedan bär jag med mig den brittiska popvågen från sent 80- och 90-tal och sångare som Thomas Öberg, Plura, Joakim Berg och Eva Dahlgren visade mig att man kunde komma riktigt nära lyssnaren med det svenska språket. Men sammanfattningsvis; toner och ord kommer inifrån numer.